Idag är det 6 år sen jag och maken träffades!Det var faktiskt också en lördag, den 19 augusti 2000, som våra blickar möttes för första gången och det sa "kaboom"! Inget "klick" här inte... ;-)Vi möttes på en grisfest på en ö i Mälaren som heter Ridön. Hela dagen och kvällen hade passerat utan att vi hade uppmärksammat varandra (mycket folk!) och jag var där med min nyskilde far och Jonas var där med en kompis och umgicks med sin far med sambo och dotter med dåvarande sambo som också låg där i sin båt. Jag och pappa hade fått låna en båt av en kompis till pappa och bestämde oss för att åka till Grisfesten ihop, singlar som vi ju var!En mycket trevlig kväll som slutade med omedelbar och väldigt oväntat förälskelse! Jag som skulle vara singel så LÄNGE, var det i knappt 4 månader... ;-)Kvällen gick och det åt och dracks en del. Sen blev det dans! Jag och pappa dansar gärna tillsammans och det gjorde vi så även denna kväll. Jag var glad, och mådde SÅ bra och skrattade mycket. Det var det som gjorde att Jonas såg MIG har jag fått reda på senare. :-) När jag gick fram till CD-spelaren så såg jag plötsligt i ögonvrån hur ett par stora skor kom och ställde sig brevid mig (45:or ;-)) och jag tittade frågande upp. Där stod Han. Han sträckte bara ut handen och sa ingenting. Jag tog den och vi dansade. Jag började babbla på om allt och inget och frågade honom en massa saker, men han bara log och la fingret över munnen och sa: "Sccchh..."Vi dansade. Vi log. Våra ögon möttes. Hjärtat slog hårt och fort. HJÄLP vad var det som höll på att ske?! Jag tänkte i mitt stilla sinne att "Han är säkert upptagen redan. Eller så är han frånskild med barn. En sån här toppenkille och SNYGG var han ju också, KAN bara INTE vara ledig!?"Vi tog varandras händer och gick iväg. Bort från dansplatsen och ut i den mörka sensommarnatten. Det var stjärnklart och månen var också framme. En underbar kväll. Vi gick på en liten grusväg som går längs ön. Pratade om allt och ingenting. Satte oss på en träbänk. Pratade vidare. Skrattade. Fnissade. Pussades. Kysstes....*Mys*Nej, nej.. inget SÅNT heller.. ;-PTidigt på morgonen... vid 05.30 smög vi ner i våra respektive båtar och la oss för att sova. Jag hade fått Jonas telefonnummer och låg och memorerade det så gott jag kunde innan jag somnade. När jag vaknade var han borta, liksom båten han låg i. "Jahapp", tänkte jag. "Det var det det". Inte kommer han ringa.. Men jag mindes hans nummer och jag kom hem och vågade inte ringa. Men så... min telefon ringde! Det var HAN! Vi pratade och bestämde oss för en date dagen därpå.På den vägen är det. Och nu har det alltså gått 6 år. 6 underbara år. 6 år fulla av både skratt, gråt och sorg.Vår kärlek är stark - och för varje år som går växer vi samman allt mer.Jag älskar dig, Jonas! Mer än livet självt.Du är världens bästa make, pappa och vän. Jag ser fram emot många, många fler år tillsammans med dig!/Din Marie