Idag är det 6 år sen jag och maken träffades!Det var faktiskt också en lördag, den 19 augusti 2000, som våra blickar möttes för första gången och det sa "kaboom"! Inget "klick" här inte... ;-)Vi möttes på en grisfest på en ö i Mälaren som heter Ridön. Hela dagen och kvällen hade passerat utan att vi hade uppmärksammat varandra (mycket folk!) och jag var där med min nyskilde far och Jonas var där med en kompis och umgicks med sin far med sambo och dotter med dåvarande sambo som också låg där i sin båt. Jag och pappa hade fått låna en båt av en kompis till pappa och bestämde oss för att åka till Grisfesten ihop, singlar som vi ju var!En mycket trevlig kväll som slutade med omedelbar och väldigt oväntat förälskelse! Jag som skulle vara singel så LÄNGE, var det i knappt 4 månader... ;-)Kvällen gick och det åt och dracks en del. Sen blev det dans! Jag och pappa dansar gärna tillsammans och det gjorde vi så även denna kväll. Jag var glad, och mådde SÅ bra och skrattade mycket. Det var det som gjorde att Jonas såg MIG har jag fått reda på senare. :-) När jag gick fram till CD-spelaren så såg jag plötsligt i ögonvrån hur ett par stora skor kom och ställde sig brevid mig (45:or ;-)) och jag tittade frågande upp. Där stod Han. Han sträckte bara ut handen och sa ingenting. Jag tog den och vi dansade. Jag började babbla på om allt och inget och frågade honom en massa saker, men han bara log och la fingret över munnen och sa: "Sccchh..."Vi dansade. Vi log. Våra ögon möttes. Hjärtat slog hårt och fort. HJÄLP vad var det som höll på att ske?! Jag tänkte i mitt stilla sinne att "Han är säkert upptagen redan. Eller så är han frånskild med barn. En sån här toppenkille och SNYGG var han ju också, KAN bara INTE vara ledig!?"Vi tog varandras händer och gick iväg. Bort från dansplatsen och ut i den mörka sensommarnatten. Det var stjärnklart och månen var också framme. En underbar kväll. Vi gick på en liten grusväg som går längs ön. Pratade om allt och ingenting. Satte oss på en träbänk. Pratade vidare. Skrattade. Fnissade. Pussades. Kysstes....*Mys*Nej, nej.. inget SÅNT heller.. ;-PTidigt på morgonen... vid 05.30 smög vi ner i våra respektive båtar och la oss för att sova. Jag hade fått Jonas telefonnummer och låg och memorerade det så gott jag kunde innan jag somnade. När jag vaknade var han borta, liksom båten han låg i. "Jahapp", tänkte jag. "Det var det det". Inte kommer han ringa.. Men jag mindes hans nummer och jag kom hem och vågade inte ringa. Men så... min telefon ringde! Det var HAN! Vi pratade och bestämde oss för en date dagen därpå.På den vägen är det. Och nu har det alltså gått 6 år. 6 underbara år. 6 år fulla av både skratt, gråt och sorg.Vår kärlek är stark - och för varje år som går växer vi samman allt mer.Jag älskar dig, Jonas! Mer än livet självt.Du är världens bästa make, pappa och vän. Jag ser fram emot många, många fler år tillsammans med dig!/Din Marie

Trista besked ang. vår väntetid i adoptionsvärlden = mycket grubbleri = många promenader för att att försöka rensa hjärnan!Jag har under denna vecka gått fler gånger än jag gjort på HELA detta år! Ikväll direkt när jag kom hem från jobbet så bytte jag genast om till short och t-shirt, på med träningsskor och UT! Stora rundan blev det även idag och det var VARMT så jag svettades som en liten gris! Puh...Känner mig så nöjd med mig själv som nu gått 2 kvällar i rad direkt hemkommen från jobbet! Sammanlagt är det 4 kvällar på en vecka, hurra!Har hällt i mig en liter vatten och sen en banan. Sen blev det rester från gårdagen och lite nykokt fullkornspasta + sallad till. Till det 2 glas rött... ;-) Mums!Vågen är fortsatt snäll och det känns iallafall som en tröst mitt i alla annat elände... ;-/

..och ringde BFA-A, för det är ju trots allt bättre att VETA hur läget är istället för att gå omkring och grubbla och bli (mer) gråhårig än vad man redan är...Tyvärr. Inga positiva besked. Ryktet stämmer. Det är i nuläget 1 års väntan på att få ner papperna till Bolivia och sedan 1 års väntan till på barnbesked. *suck* Känns så hopplöst. Det enda lilla fjuttiga hopp jag/vi håller fast i nu är att det faktiskt KAN ändras... Vår väntan har iallafall börjat ticka neråt och vi är ju medlemmar sen 24 juli i år, dvs det har snart gått 1 månad iallafall..Jag frågade om det finns något jag/vi kan göra för att "tjäna in lite tid" men det fanns inte så mycket sa hon. De vill ha Hemutedning, medgivandet och läkarityg sen och det är ju inget vi kan påskynda.Så nu är det "bara" att vänta och se. En positiv grej är att våra vänner vi gick föräldrautbildningen med igår fick sin kallelse inför deras hemutredning och den kommer starta redan 30 augusti! Vi får försöka ha (ännu mer) is i magen och bita ihop. Denna väntan... den är fruktansvärt jobbig emellanåt!! :-(Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet för allas ert stöd och pepp nedan! Tack, tack, tack! Det betyder otroligt mycket när man är ledsen och nedstämd...KRAM på er alla!

Idag har det varit ytterligare en jobbig och deppig dag. Många tankar och funderingar har svävat runt i huvudet ang. beskedet om 2 år som jag fick igår kväll. Jag har haft svårt att koncentrera mig på jobbet och till sist samlade jag mod till mig och ringde BFA-A för att få det bekräftat.Tji fick jag. Stängt. Återkom imorgon kl. 09.00 Jahapp. Bara att grubbla vidare då...Är nyss hemkommen från en rask promenad. 3,3 km på 35 minuter är väl inte illa pinkat av en kort människa som jag (1,60) med korta taxben? Jag känner mig varm, svettig och nöjd just nu! Eftersvettas och snart väntar en sval dusch och efter det en god middag som älskade maken lagat under tiden jag gick rundan. *älskar*Det var förresten mycket Jonas förtjänst att jag kom ut och gick ikväll. Eller vad sägs om denna replik: "Jag kan fixa maten ikväll om du vill gå ut och gå."Faktum är att jag för ett par dagar sen fick lov att skippa min tänkta kvällspromenad för att istället hämta honom inne i stan (3 mil t/r) och hann inte gå innan mörkret föll. Dåligt samvete över det kanske? ;-PHjärnan rensades dock litegrann och just nu känner jag mig nöjd med mig själv och ska resten av kvällen försöka koppla av och lägga mig tidigt. Behöver någon timmes extra sömn känner jag...

Nu blev jag riktigt, riktigt ledsen... Fick nyss denna information från en tjej som tillsammans med sin man också drömmer om att adoptera från Bolivia:"Vi är medlemmar i Bfa. Jo, jag har varit i kontakt med dom och med deras kontaktperson nere i Bolivia. Det är först 1 års väntan för att skicka iväg papprena och sedan 1 års väntan ca till BB. Så sa dom till mig och så stod det ju även i info papprena som vi fick hemskickade. Men nedräkningen börjar ju från det att man blir medlem."Skitkul. Not. Jag går och drar täcket över huvudet nu. Bokstavligen.Det kan inte vara sant. Det får bara inte vara sant.2 år. T V Å JÄVLA FUCKING ÅR!?!??!?!?!??! *ursäkta språket*NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!:´-(Snälla säg att det INTE är sant!?!?

Just idag är det en sån "där" dag igen. Det fullkomligen kryper i kroppen på mig och jag sitter som på nålar. Rastlös? Jag? Näääää, HUR kan ni tro det?!?Gaaaaaaaaah...Denna väntan gör mig ibland så, så, så frustrerad och när jag inte kan påverka den någonting så gör det mig ännu mer frustrerad. *suckar*Har kösamordnarens sista ord från telefonsamtalet förra veckan ekandes i mitt huvud "Men det kan ju bli så att VI hör av oss först!"Jag kan INTE låta bli att tänka på det! Och hoppas. Hoppas på att vi faktiskt kommer få en kallelse inom närmsta månaden och kanske, kanske få börja hemutredningen i slutet av september/oktober kanske? *drömmer*Längtar så enormt efter ett syskon. En liten pojke eller flicka med bruna mörka ögon. Djupa som brunnar. Få sniffa i dess mjuka hår. Pussa pannan. Krama om. Ösa kärlek över. Nattvak. Barnskrik. Mysstunder i sängen på morgonen. Blöjbyten. Barnvagnspromenader. Vyssjande. Barnsång. Påklädning. Avklädning. Badande. Matning med flaska. Ögonkontakt. Små händer som nyfiket utforskar mitt ansikte. Bus. Skratt. Gråt.*tårögd*FAN vad jag längtar!!!

Blev iskall. Hjärtat stannade till för några sekunder och hoppade upp i halsgropen. En ORM! I vår trädgård!? Visst, det var "bara" en snok visade det sig, men ändå. SUPERDUPERÄCKLIGT! *rys*Jag vill INTE ha ormar i vår trädgård! *blääääää*Nåväl, den ringlade iväg strax efter att den här bilden togs... men ändå... *rys igen*Nyss hemkommen från en skön rask promenad. Stora rundan runt ön där vi bor, ca 3,3 km! HÄRLIGT känns det nu! :-D

Vågen visade -1,2 kg idag mot förra måndagen! Tjoohooooo!! :-D