Vill önska alla kända och okända vänner ett riktigt Gott Nytt År! TACK för att ni vill vara med oss på vår resa mot syskon till vår kämpe Viktor. TACK för att ni peppar, stöttar, tröstar. Utan er hade resan varit så mycket tyngre... Hoppas 2007 är ett år då vi alla når våra personliga mål - vad det än må vara. En stor kram till er alla!

..man slår sig ner framför datorn... med ett glas gott rött vin..När man är nyduschad och har nytonat hår, nyrakade ben och armar (ja, under förstås.. ;-)) Middagen är dessutom förberedd. Regnet slår mot fönsterbrädan. Brasan sprakar i kaminen. Katten ligger i knäet och spinner. Sophie Zelmani spelar och sjunger i högtalarna...Ibland är livet rätt skönt att leva. Som just nu.

Imorgon är det sista dagen på år 2006. Känns jättekonstigt och jag har inte riktigt förstått det än känner jag. Tror det har med "ickevintern" att göra. Jag har svårt att fatta att vi haft jul också, trots att adventsstakarna lyser i fönstrena och julgranen står knökfull med pynt i vardagsrummet. Normalt sett brukar jag ha ångest inför nyårsafton för de sista 4 åren har jag bara gråtit vid 12-slaget och tänkt tillbaka på året som gått och insett att ännu ett år har passerat och vi fortfarande står med tom famn och hjärtan som längtar efter en Liten så det gör ont.I år känns det annorlunda. Vi har för första gången på länge redan sen flera veckor bestämt vad vi ska göra på nyårsafton. I år ska vi fira den tillsammans med Soff78 och hennes make och äta och dricka gott och bara vara. Ska bli hur mysigt och trevligt som helst! Dessutom känns det för första gången på länge som om jag inte kommer titta tillbaka på det år som varit och gråta, utan jag kommer se framåt! Känns otroligt bra och hoppfullt.Samtidigt är jag ju rädd, som jag skrivit om förut. Och snart är det bara dagar kvar tills vi ska på den där läkarundersökningen. Om/när vi kommit hem och blivit godkända där så kommer det kännas lite bättre. Och när vi avslutat hemutredningen och förhppningsvis får vårt medgivande, då är det FEST!!TACK alla goa som skriver kommentarer till mig. Det värmer oerhört mycket och jag blir alltid lika varm i hjärteroten när jag loggar in och läser det. Ett riktigt Gott slut på 2006 önskar jag er alla. Nu blickar vi framåt mot ett spännande 2007!PS. Förresten så är min arga insändare ang. vårdcentralens bemötande med i lokaltidningen idag, längst upp på sidan! DS.

Jag har blivit utmanad av Ina att svara på fem saker som jag vill ska hända under 2007, så här kommer de:1. Få en OK-stämpel i våra rumpor på att vi får bli föräldrar igen.2. Ta itu med mig själv och min hälsa och se till att jag blir piggare och redo på alla sätt att bli mamma (igen).3. Att nära och kära får vara friska och krya så de hinner träffa Viktors syskon.4. En Trissvinst vore inte fel alls, gärna mer än 25:- då... ;-)5. Sist men inte minst - BARNBESKED förstås!Nu utmanar jag i min tur: Soff78, Applecore, Sassa, B-boom, Elin, Tess, Tinselflickan, Bridz.

Jag tänker, tänker, tänker... HELA tiden snurrar mina tankar i huvudet. På varför jag mår som jag gör. Varför jag tänker som jag tänker. Varför jag gör som jag gör mot mig själv.Jag tror jag kommit fram till ett litet svar.På sista tiden har det varit mycket tråkiga, arga, frustrerade, oroliga, trötta inlägg på min blogg. Men det är ju det en blogg är till för. Jag har min blogg för mig själv, enbart. Sen är det ju jättetrevligt att kända och okända väljer att följa med mig/oss på vår resa mot syskon. ;-)Resan ja... Det är just det jag kommit fram till.Att den redan varit alltför lång. Allt för kurvig, backig, svängig och ibland omvälvande. Under de sista 5 åren i mitt liv har jag levt med motgång efter motgång och kämpat i otroligt stark motvind i det mesta. Tack vare min underbara make och underbara vänner så har jag fixat det. Jag får många gånger höra hur "stark" jag är. Men tro mig, jag är allt annat än stark. Jag bryter ihop, hela tiden... men kommer igen - förr eller senare. Jag är en känslomänniska och har alltid varit och jag tror i grund och botten att det är bra. Jag kan inte bara köra på utan att tänka. Jag har ingen ON/OFF-knapp någonstans. Tyvärr. Ibland önskar jag att det fanns en sådan.Just ja. Analysen var det.Jo.. i och med alla motgångar så har jag numera väldigt svårt att våga tro och hoppas på att det faktiskt ska gå vägen denna gång. Att JAG kommer få uppleva den fantastiskt mäktiga och obeskrivliga känslan att få bli MAMMA igen. Jag vågar inte hoppas. Lyfter jag på locket ibland och låter hoppet pysa så mår jag nästan illa av lycka. Jag fixar inte det. Inte än. Men den dagen vi har ett OK läkarintyg. Ett medgivande i vår hand. När resan mot Viktors syskon börjar på RIKTIGT... då.....lovar jag att jag ska njuta, drömma och allt det jag inte vågat göra på 5 år!

Just nu känns det som om jag lever i ett slags vakuum. Som om jag håller andan. Som om mitt liv hänger på en skör, skör tråd. Försöker intala mig själv att inte hänga upp mig så mycket på läkarundersökningen i januari, men jag fixar inte att INTE göra det. Jag är livrädd inför den. Livrädd att något ska vara generalknas med någon av oss så att det blir stopp. Att vi aldrig mer kommer få chansen att bli föräldrar. Jag har dessutom ångest. Ångest för att jag väger för mycket. Just nu ligger jag över 33 i BMI och mår jättedåligt i mig själv för det, för att jag låtit det gå så långt. Alltför långt. Men nu, bara 2 veckor innan undersökningen så är det bara att "gilla läget" och hoppas att det går igenom. Så känns det. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det om vi inte går igenom läkarundersökningen. Om det blir stopp där. Om .... Så många tankar.Så dålig sömn. Så rädd.

Hatar, hatar, hatar ALLT som har med husläkare och icke medmänskliga sjuksköterskor inom vården att göra!Varför får man ingen hjälp när man mår dåligt här i "väldfärds-Sverige"!?! Vi som är så jävla bra och betalar så in i bomben mycket skatt!Varför måste man vara stark för att orka vara sjuk och få den hjälp man behöver?! Skrivit en ARG insändare till tidningen nu och hoppas innerligt att den kommer publiceras. Och ja, jag står för varje stavelse, varje bokstav jag skrivit!

Förbannade hjärnspöken som börjar göra intrång i mitt huvud. *suckar* Sen jag i förrgår fick reda på att jag har ett allt för lågt hb (blodvärde) så har tankarna börjat snurra i mitt huvud och jag är orolig för vad som kan tänkas vara fel. OM det är något fel - är det isåfall ett litet fel, eller är det generalknas någonstans..?Google.se i all sin ära, men ibland borde man låta bli att söka där för svaren är inte alltid vad man hoppas. Som jag skrev tidigare ska en kvinna i fertil ålder ha minst 120, inte under 117 i blodvärde.. jag har 105. Inte konstigt att jag känt mig hängig och trött på sista tiden. När jag var gravid med Viktor lågt jag högt, 125-130 i hb, vilket är jättebra.Så nu gör jag slag i saken. Detta måste kollas upp. Jag tänker inte börja äta vitamin- eller järntabletter innan jag låtit en läkare undersöka mig ordentligt och lämnat ev. prover som behövs. Jag längtar efter att må bra, på heltid! Inte bara en tillfällig topp på ett par dagar eller så. Jag vill bli pigg och glad igen. Vara mitt gamla jag, som jag var för flera år sen. Jag saknar mig själv....