Måste blogga om något roligare känner jag.Jag tror jag hittat mobilen jag vill ha - med stort M!En perfekt kameramobil verkar det vara. Frågan är bara NÄR den kommer ut på marknaden?? Står inget på Sony Ericssons hemsida nämligen.... "Kommer snart"... = ?En sån vill jag ha!Frågan är vad den kommer kosta? Massor... säkert.Får ha lite is i magen...Mobiler är värdsliga saker och ett verkligt I-landsproblem, jag vet....Kvällen har varit lugn med trevligt samtal med en god vän. Närmare 2 h surrade vi bort i all hast och det roliga är att denna vän också börjat köra Prenet! Hurra! Go Girl!En skön och rask promenad med stavarna har det också blivit ikväll och efter det lagades det mat; Laxfilé med spenatstuvning och kokt potatis. Gjorde extra portion så jag har med mig matlåda att äta till lunch imorgon eftersom det är träning som gäller imorgon kväll.Nu väntar sängen. Jag är sååååå trött.Imorgon en ny dag - förhoppningsvis lite lättare än dagen idag. Jag måste koppla bort.För min egen skull. Och för min älskade makes skull.För VÅR skull.Kram och godnatt alla!

Jag skulle behöva genomgå en sån.Operation hjärnrensning.Alla dessa grubblerier tar snart knäcken på mig. Flera kollegor + t o m chefen har kommit idag och undrat hur det är med mig. Att jag ser låg/ledsen ut. Hur mina ögonvitor är blodsprängda och röda. Hur ska jag finna orken att glömma. Trycka på off-knappen så att alla tankar på fredagen och lördagens händelser försvinner. För gott.Jag vill INTE ha dem i mitt huvud. Jag vill och förtjänar att må bra. Mer än någon vecka hit eller dit i sträck. Jag och maken förtjänar det. Tillsammans. Och vi kämpar så och har kämpat i flera, flera år för att få det så. Och så händer det något sånt här som smutsar ner vår annars så fina och lugna tillvaro mitt i all väntan. Och det har inte ens med OSS att göra. Ändå blir jag så påverkad.Ibland hatar jag att vara en känslomänniska.Ibland önskar jag att jag inte vore så jävla omtänksam och tror så gott om alla människor.Men jag vill inte och vägrar bli en bitter surkärring!Det är bara det att det är hårt att förlora en vän. Eller det man trodde var en vän. Jag har inte så många vänner, men de jag har står mig oerhört nära. Det är tufft när man får svart på vitt att man inte betyder ett skit för den andra. När den väljer att såra, så in i helvete.Ikväll ska jag verkligen försöka ta mig ut och gå. Rensa huvudet. iPoden på och hård hög musik. Ska ladda hem riktigt tung hårdrock så jag får tänka mörka tankar och sen välja mer glada låtar på slutet, när jag närmar mig hemmet.Imorgon ska vi ha boxing på Prenet-kursen. Perfekt.Jag behöver slåss och avreagera mig lite.........Försöka vända denna ilska jag känner till något positivt gentemot mig själv. Att jag går ner i vikt och kommer ur starkare ur detta.Så småningom.

Ni är flera som frågar mig om den "vännen" är någon vän jag haft länge, om denna person också adopterat. Om det är någon jag lärt känna via nätet osv.Jag har bestämt mig för en sak, och det är att aldrig berätta om vem det är. Det mår inte jag bättre av. Däremot kommer jag fortsätta skriva av mig om mina tankar och känslor i denna fråga, utan att hänga ut henom vid namn eller annat. Det är mitt sätt att bearbeta detta.Det enda jag kommer svara på är att vi känt varandra i ca 7-8 år och nej, det är ingen nätvän utan en IRL-vän. Eller var. Och ja, jag vet att hon någongång kommer läsa detta också.Men jag står för detta. Och hade önskat att hon själv kunde stått för det hon gjort/gör också.

Våra dagar i Göteborg får ett eget inlägg.Det känns bäst så.Trots att fredagens (och lördagens) mardrömshändelser lade många mörka moln över vår efterlängtade minisemester, så försökte vi göra det bästa av situationen. Maken vet allt. Jag har berättat. Allt. Vid 10-tiden i söndags morse tog vi tåget ner till Göteborg. Framme vid 14-tiden och Göteborg tog emot oss med storm, bokstavligt talat! Storm och regn och ibland snö. Usch... Som tur är hade vi inte långt till hotellet vi skulle tillbringa natten på så det blev en rask promenad dit. Incheckning och sen en lugn stund med lite vila på rummet. Jag somnade som en stock. Maken slökollade SM-finalen i bandy på hotellets TV och vid 16-tiden vaknade jag och så var det till att fräscha till oss och bege oss iväg ut i stormen igen.Vi hamnade på en pub där det på lördagen hade firats St Patrick´s day. Maken drack en mörk god öl och jag beställde in ett glas rött. Fick dock inte i mig mer än 1/4 del av det, för det smakade inte gott. Sen vet jag inte om det var pga vinet eller att jag tappat aptiten rent allmänt....Strax före 17.00 begav vi oss iväg från puben och till det stället som en vänlig människa här inne på bloggen tipsat oss om; Dinner22. Ett jättemysigt och familjärt ställe med såååå god mat!! Tack snälla du för tipset! Maken och jag åt båda Grillad oxfilé med saltrostad rattepotatis och ankleversky till varmrätt. Sen valde maken blandade ostar till dessert medans jag åt Tre x crème brûlée (vanilj/hallon/lakrits) *mums!* Vi beställde taxi genom kyparen (som aldrig kom..) så efter en kvarts väntan gick vi en rask promenad till Trädgår´n i regn och blåst och när vi kom fram var det lång kö. Dock gick det rätt snabbt och efter en stund var vi inne och hade hängt av våra kläder i garderoben. Trädgår´n var ett mysigt ställe och det var människor i blandade åldrar där. 50/50 män och kvinnor också tycker jag. Vi hade tur och fick sittplatser och från 20.00 och 1,5 h framåt så satt vi bara och njöt. Sophie Zelmani´s underbara lite viskande, hemliga röst. Det enkla men personliga arrangemanget. Bandet hon hade runt om sig. Gitarrsolon. Så perfekt. Så lugnt. Så underbart skönt. Sophie är en jättefin tjej och jag hade räknat med att hon skulle komma klädd som resten av bandet; i jeans och tröja.. eller top och kofta. Döm om min förvåning när hon skrider in barforta i en lång röd balklänning?! Coolt! Bilder från konserten finns på hennes hemsida såg jag nyss. Lik förbannat kunde jag inte koppla av. Inte till 100%.Men det var en fin stund. Och en viss myskänsla trädde in i kroppen ändå. Efter konserten var vi båda trötta och avslappnade och valde att gå en promenad tillbaka till hotellet för att sova. Vi behövde det båda två.Utanför körde spårvagnar. Flaggstängerna mitt utanför fönstret lät också pga stormen. Svårt att koppla av. Svårt att somna. Till slut gjorde jag det och maken också. Dagen efter vaknade vi runt 8-tiden och gjorde oss i ordning. En lugn frukost där jag åt det som bjöds. Blev proppmätt. Nästan för mätt. Ut på stan. Det snöade massor så vi beslöt att inviga dagen i Norrstan (hette det så??) och vi kikade runt lite i affärer. Maken shoppade jättefin rutig kortärmad skjorta och en tenniströja i skarpa färger som han är sååå fin i! Äntligen får jag på även honom lite färg! :-)När snön slutade falla så begav vi oss ut på stan. Strosade runt. Kikade in på Gamle Port en sväng och maken åt soppa och tog en bit bröd och en god öl medans jag drack en slät kopp kaffe och en Loka citron. Shoppade vidare och jag hittade en jättefin alldeles nyss uppackad tunika på Lindex som jag köpte. I stl. MEDIUM!!! Min andra tunika i MEDIUM! Fattar ni?! Visst - det har absolut med modellen att göra för jag är INGEN medium i vanliga fall, men ändå.Vågen visar nu -6,2 kg och jag är såklart jätteglad!Kl. 16.12 tog vi X2000 hem igen. Trötta men nöjda med våra dagar i Göteborg. Så billigt och enkelt att åka, så det blir fler resor dit inom närmsta tiden, det kan jag lova!

Det känns som om jag lever i ett vakuum just nu.Men varför? Det är ju knappast mitt fel att det blivit så här?! Att jag blev indragen i en smutsig affär. Att jag blev den som blev tvungen att berätta. Göra en annan människa så illa.Men det är ju INTE jag som gjort fel. Att jag inte kan tänka så istället. Istället tänker jag bara på det barn som är inblandat. Som är så sårbart och känsligt. Som inte valt. Som kommer bli vilse, iallafall för ett tag.Så sviken. Jag är så sviken. Så sårad. Så jävla ledsen. Och mest av allt förbannad. Hur kunde du!? Jag gjorde allt för dig. Ställde upp min dörr på vid gavel. Bäddade en säng ren till dig. T o m min egen pappa ringde jag och fixade ett rum med egen säng till dig om det skulle behövas. Och så smutsar du ner. Allt. Fy fan.Vänskap. Trodde jag.Pyttsan.Fy fan.Och så är det som om ingenting har hänt. Du lever på. Som en ångvält.Inser du vad du gjort?Jag tror inte det.Kanske du lever som jag i vakuum just nu.Kanske du någongång vaknar upp igen.Men det är för sent.Det är redan för sent.Kom inte och säg förlåt.Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta dig för detta.Detta var droppen.Den enda jag tycker synd om i detta sammanhand, är den lilla individ som inte valt detta. Som står mitt i kaoset.Hur kunde du?I mitt hem. I VÅRT hem!?Smutsigt.Det får bli storstädning ikväll.