Har nu kontrollerat både en, två och tre gånger att vi har alla papper, både i original och kopior. Gjort i ordning två högar. En att skicka till BFA-A och en att skicka till vår översättare. Dock har jag missat en liten grej, och det är kopior på våra papper ur belastningsregistret från Polismyndigheten, men det anser jag vara en petitess och lätt att fixa på ett kick imorgon.

Men, maken och jag har i samråd bestämt oss för att vänta med att skicka iväg det rekommenderade brevet till BFA-A tills på måndag. Just för att det är fredag imorgon och vi vill undvika att vårt rekommenderade brev snurrar runt en hel helg... Däremot kommer jag posta våra kopior till vår översättare imorgon så han har dem på måndag, så han kan sätta full fart! ;-)

Det känns lite konstigt allting.

Jag känner mig ambivalent. Känner mig både så otroligt tom och sorgsen ikväll, samtidigt som jag är jättelättad och pirrig inför att vi snart ska lägga papperna på lådan. Glädje och sorg. Hand i hand. Återigen.

Börjar komma tillbaka i tankarna där jag var för 5 år sen. Motsvarande kväll då, låg jag i sängen och kollade på Big Brother, som vanligt. Upptäckte vid 19.30-tiden att jag hade som rätt stark mensvärk som kom och gick och började nyfiket klocka dem. Ingen regelbundenhet alls, men väldigt tydligt att det kom och gick. Oroade mig inte, inte just då. Då hade jag ingen aning om att jag skulle bli mamma inom 1,5 dygn....

Vi får se om jag orkar skriva imorgon... Det får dagsformen då utvisa.

Tack för att ni är med mig - även dessa dagar då det är extra tufft. Vi är på väg att bli föräldrar igen. Men vi kommer bli en speciell liten familj...

 För vi kommer vara en för lite - för alltid...

Det börjar märkas att det varit lite "too much" på sistone.

Min kropp börjar nämligen säga ifrån på olika sätt....

Dels visade blodtrycket igår hos Prenet att jag ligger högt (127/93) och det trots att jag nu alltså minskat drygt 10 kg i vikt... Dels är tröttheten jag haft senaste dagarna så påtaglig. Jag orkar inte hålla mig vaken på kvällarna längre, jag som normalt sätt är kvällsmänniska. Kommer dessutom knappt ur sängen på morgonen och bara duschar, klär på mig och åker iväg till jobbet. Orkar inte bry mig om varken hår eller make up...

En annan grej som jag upptäckt igår och idag är att magen börjar krångla. Det suger och svider i den och jag antar att det är lite katarrvarning på G... Sen dricker jag mer kaffe för att försöka hålla mig vaken på jobbet, och det är ju inte så bra när magen knorrar... Ond cirkel där...

Jag är inte direkt förvånad att jag mår som jag gör. Har nästan väntat mig detta. Konstigt vore det annars tycker jag. Dels är det maj, den jobbigaste månaden själsligt och Viktors årsdagar som är. Imorgon är det 5 år sedan vår älskade pojke kom till världen och nästa vecka är den veckan han levde och var med oss. Fredag 18 maj är den dagen han lämnade oss i den största av sorg och saknad...

Nu är vi förutom dessa årsdagar mitt uppe i vårt sista steg mot Viktors syskon. De allra sista papperna är nu klara och ikväll ska jag alltså sammanställa allt för att lägga på posten imorgon. Det blev på Viktors 5-årsdag. Det är absolut ingenting som jag planerat, utan det har bara blivit så. Små små steg och nu är vi äntligen klara. Klara att snart bara luta oss tillbaka och vänta. Vänta på barnbesked.

Vänta på en liten syster eller bror....

Wow....

Nu börjar det verkligen brännas.

Som det ser ut just nu, så har vi alla papper klara.

Det är "bara" att lägga dem i ett par kuvert sedan. Ett till BFA-A (originalen) och ett till vår översättare.

Jösses.

Det är knappt så jag vågar tro på att vi verkligen ÄR klara så jag måste sätta mig ikväll och gå igenom allt i lugn och ro. Om och om och om igen...

Fixa det allra, allra sista.

Imorgon går jag till posten och skickar iväg allting.

Rekommenderat förstås.

Ett steg till.

Snart väntar vi verkligen barn.

På riktigt.

Gud så trött jag är.

Känner mig slut som människa.

Skulle behöva semester... En "bara-vara" semester, fast hemma.

Nu sitter jag på jobbet igen och har inte resultaten från gårdagen + från början med mig. Men vågen visade minus även igår.

-1,3 kg rättare sagt! Jag blev paff och förvånad och jätteglad såklart.

Och ja, nu visar vågen även 70-klubben på kvällen MED kläder! Whohoooo!

79,7 kg visade Prenets våg igår kväll. (Intresseklubben antecknar väl nu? ;-P)

Det innebär att jag nådde mitt personligt uppsatta mål under utmaningen!

(vilket var att komma med i 70-klubben)

Måttbandet visade på -4,5 cm mot deras senaste kvällsmätning av midjan för 2 veckor sen. *mer glad*

Hädanefter ska vi ses 1 gång/månad under först och främst 6 månader framöver. Då är det snack, vägning + mätning som gäller. Kostråd och så får vi när vi är inne på mätning och vägningen. Nästa mätning + vägning blir den 5 juni. Nu börjar allvaret. Det är NU det gäller att hålla i! Fortsätta framåt. Se framåt och våga tro på att jag kommer FIXA detta!

Minuset jag fick igår, både på våg och måttband, sporrade mig att fortsätta skärpa mig och ta nya tag.

Imorgon kväll ska vi ses hemma hos en av tjejerna och grilla tillsammans och äta och dricka gott. Ska bli jättetrevligt. Jag vet att det blir på det som skulle varit Viktors 5-årsdag... och det känns såklart dubbelt, men alla i viktminskningsgruppen vet om vår älskade Viktor nu. Jag har berättat vår historia (inte allt, för det är en roman vid det här laget, men det de behöver veta..) De förstår och vill gärna att jag ska komma ändå och sa att de vill se mig där. Jag får gråta. Jag får skratta. Jag får vara precis som jag vill, men de vill ändå se mig där. Sånt gör mig varm i hjärtat och det gjorde att jag beslutade mig för att gå ändå, för från början hade jag tänkt att strunta i det.

Igår kväll/natt krockade älskade maken med 2 rådjur! Eller det första "touchade" bara, men det andra smällde. Med min lilla Nissan Micra. Ingen bra bil att krocka med... :-( Det gick dock bra med maken (tack och lov.. annars hade jag brytit samman totalt) och han ringde polisen och de i sin tur en jägare som kom och letade det skadade djuret, dock utan framgång... Det var ju mörkt... Innanmätet låg tydligen kvar på vägen och då tror man ju att rådjuret inte hunnit så långt, men tji fick de.

Jag fick reda på allt detta imorse (sov igår kväll) och var både för trött och chockad för att ens reagera. Nu börjar verkligheten komma ikapp och jag är så innerligt tacksam för att allt gick så bra som det trots allt gjorde med maken... Min klippa, mitt allt!

Var rädda om er alla. Och tack för alla fina grattis till min viktminskning hittills! Mer ska det bli - men mindre av mig! ;-)