Hur ska jag kunna tacka er alla?

Så ni verkligen känner och vet hur tacksam jag är?

Så ni vet hur rörd jag är över allas er omtanke om oss och om vår lille Viktor.

Jag vet inte det.

Men jag säger det även om det känns futtigt.

TACK.

Tack snälla, snälla ni.

För mig betyder det så oerhört mycket att så många minns vår son och finns med oss på vår resa mot hans syskon, som blivit en mycket längre och krokigare resa än vi först förstod att den skulle bli.

Men nu börjar vi närma oss och äntligen kanske kunna se ljuset i den långa, långa tunneln...

Återigen ett stort TACK.

Från djupet av Viktors stolta mammas hjärta.