Vilken tur att jag, med mitt kontrollbehov, ännu så länge kan följa vårt viktiga kuvert med originalhandlingarna mot mål, dvs vår adoptionsorganisation.

Just nu har det iallafall lämnat postombudet, ja ICA-affären ni vet... och är i sorteringsterminalen. Alltid nåt!

Får se om jag kan slappna av lite mer nu. För tillfället verkar det svårt. Jag kan inte släppa kuverten ur tankarna! Gaaaah... blir galen på mig själv! Är det inte det ena att oroa sig för, så är det det andra. Jag måste, måste, måste lära mig att slappna av och lita på att andra faktiskt kan sina jobb och gör sitt bästa. Annars kommer jag inte palla trycket. Eller vaddå tryck? Vi väntar ju snart bara barn... hehe.. vi väntar ju snart barn... BARN!! Hallååååå...

Tänk, en vacker dag kommer telefonen att ringa. En vacker dag kommer vår handläggare ringa och be oss sitta ned. Ta fram papper och penna. Säga GRATTIS ni har fått en liten dotter/son!

*gråter en skvätt*

Fattar ni?

Jag gör det. Jag börjar faktiskt kunna ta in mer och mer vad det är vi verkligen är på väg att få uppleva.

Vi är på väg att bli föräldrar - igen.

Jösses....

*gråter lite till*

Kan det vara hormoner i omlopp... redan..?

Nej, jag har ju bestämt att vi inte väntar barn förrän våra papper är i Bolivia. Om någon månad till eller så. Sen väntar vi banne mig barn!

Gud så jag svamlar. Märks att jag är trött.

Kanske ska försöka lägga mig och läsa en stund. Skingra tankarna.

Försöka iallafall...

Nattinatt!

Så var det postat och klart nu då.

Efter mycket om och men, ska jag kanske tillägga.

Gick såklart(!) ner till Posten här i centrum för att posta våra handlingar och döm om min förvåning när damen i luckan (när jag väl kom fram i kön) sa: "Nämen, sånt kan du inte göra här!"

Eh... nähä?!

"Och VART kan man idag POSTA brev om inte på Posten", frågade jag något irriterad och spänd.

Fick till svar att jag då fick gå till ICA Skrapan...?!

Eh... okeeeej..?

Så alltså. Ska ni POSTA brev, gå då INTE till Posten. Utan gå till ICA eller annat ombud.

*frust och stön*

Till saken hör att det fullkomligen ÖSREGNADE när jag gick ut och visst fick jag låna ett paraply. Men fötterna är dyngsura och jag är iskall. Är INTE klädd för detta väder kan jag erkänna, men så har jag missat nyheterna och vädret hela helgen också. Jag har 3/4 byxor och skinnsandaler utan strumpor idag.. *ehum*

Nåväl, jag gick ner till ICA butiken och väl där skulle jag komplettera våra originalhandlingar med ett kuvert som inte går att vika. Tänkte jag. Tji fick jag. För det finns inte på varken Posten eller hos deras ombud!?

"Det får du köpa hos bokhandeln" säger tjejen i kassan.

*morr*

Det hade jag kunnat fixa på jobbet om jag hade VETAT. Och OM jag hade vetat att Posten ej längre är en post så hade jag bara kunnat gå RUNT HÖRNET för att göra samma sak och inte genom hela centrum i ösregn...!!

Nåväl, nu ÄR allt postat.

Nu HAR vi ett kollinummer som vi kan följa.

Nu ska jag FÖRSÖKA att koppla av och lita på att det kommer fram till BFA-A ordentligt, våra originalhandlingar.

Nu försöker jag tina upp med en kopp varmt kaffe.... *brrrr*

Det känns nästan lite högtidligt idag. Alldeles nyss klistrade jag igen 2 stycken kuvert. Det ena med original till BFA-A och vår handläggare där. Det andra med kopior till vår översättare. Tänk att vi är här - vi är klara med papperssamlandet! Nu är det bara fotografier kvar som sagt och det ska vi fixa senast nästa helg, sen har vi gjort vårt.

Då återstår bara väntan på "+:et".

Man kan ju säga att vi har ägglossning nu, eller så... om man nu vill jämföra att vänta barn på "vanligt" vis. För mig är detta sätt vanligt. För oss så väntar vi barn (minst lika mycket) som de som väntar smått på biologisk väg.

Det som är lite jobbigt nu är att jag måste släppa kontrollen. Måste våga lita och tro på att andra kan och gör sitt jobb. Utom min kontroll. DET kommer bli svårt. Det kommer också bli svårt att bara luta sig tillbaka och vänta. Bara vara. Det har jag inte varit på över 5 år!!?

HUR gör man..?

Det har ju ända sen vi testade positivt den där morgonen den 28 november 2001 varit omtumlande och jobbigt på många sätt. I december fick vi missfall av Viktors tvilling (som vi inte visste om då). Störtblödningar och oro för den lille som var kvar resten av december och hela januari.

I februari var det lugnt. Natten mellan 2-3 mars 2002 gick så vattnet och jag hade inte gått mer än 17-18 veckor in i graviditeten. Det hette inte fostervattensläckage då, det hette att jag måste lära mig knipa och att jag läckte urin!!? Så jävla fel de hade. Och så jävla många gånger jag ångrat att jag inte anmälde dessa läkare. Visst, det hade kanske inte lett till att vi fått haft Viktor hos oss längre, men kanske hade vi fått hjälp tidigare, om vi hade VETAT. Och framför allt, att samma sak inte ska drabba andra par efter oss....

Lördagen den 11 maj 2002 kl. 05:14 föddes så vår älskade son. Och kl. 07:40 lördagen den 18 maj 2002 lämnade han så oss efter en veckas kamp. Den största av sorg och saknad drabbade oss. Samtidigt som vi var och är världens stoltaste föräldrar till en pojke som vi vet vakar över oss.

Vi bestämde oss redan på neontalen att vi skulle försöka med syskon till Viktor så snart vi bara fick. Vi t o m frågade Viktor om det var OK. Han tittade faktiskt upp då och det tog vi som ett tecken.

Jag drabbades ju av komplikationer efter förlossningen med Viktor, och moderkakan satt illa fast. Så illa att de blev tvungna att söva ner mig under 1,5 h och plocka ut den i små små bitar. Jag började blöda massor och har efteråt fått höra att det var fara för mig och mitt liv, men det är något jag under alla dessa år tryckt undan. Jag sitter ju här nu och mår bra. Så det känns som en petitess... Däremot läkte min livmoder ihop fel efter operationen och så här 5 år efteråt, när vi kämpat oss igenom 3 IVF-behandlingar + frysförsök med alla sprutor och hormoner som det innebär, har jag många gånger önskat att de istället för att försöka rädda livmodern, tagit bort den helt istället. Det hade besparat oss så många tårar, tid och även pengar... petitesser egentligen, men rent krasst är det så.

Nu sitter jag alltså här.

Måndagen den 14 maj 2007 och om 50 minuter ska ska bege mig till posten och lägga på ett kuvert som ska leda oss till vårt andra barn. Viktors lillebror eller lillasyster som kanske redan nu finns där någonstans i Bolivia.

Sjukt stort. Och sjukt roligt. Och så jäkla spännande.

Det går inte att ta på. Men att drömma om....