Alla inlägg den 15 maj 2007
Ikväll orkade jag äntligen komma ut och gå. Det var några dagar sen sist, men jag har helt enkelt inte orkat. Men ikväll som sagt, kom jag ut, och iPod:en var med och stavarna likaså.
Men OJ vad det blåste!
Det var full storm (kändes det som iallafall) och jag fick rejäl skjuts i ryggtavlan emellanåt så jag for framåt. När jag nästan var hemma tappade jag istället andan för att det blåste rakt in i munnen och jag fått upp flåset så pass att jag börjat andas genom munnen. *S*
Känns jätteskönt nu och jag ska verkligen försöka skärpa till mig med promenaderna igen så jag kommer igång ordentligt. Det är lätt att "lägga av sig" och egentligen är det ju när jag är som tröttast som promenaderna behövs som bäst. Nya tag där alltså!
En annan sak jag måste skärpa mig med är vattenintaget! Gaaaaah, att det ska vara så svårt för mig att få i mig vatten?! Ca 2-2,5 liter per dag SKA jag ha i mig, men sista tiden har jag knappt fått i mig 1 liter/dag. Alldeles för lite och nu måste jag verkligen skärpa mig. Det spelar liksom ingen roll om jag har en karaff brevid mig på jobbet, jag "glömmer" ändå...
Hädanefter kommer jag att väga mig på morgonen på fredag, hemma, utan kläder och föra statistik över min vikt här på bloggen. Det är ju vägning + mätning 1 gång/månad hos Prenet även i fortsättningen, men jag vill samtidigt även väga hemma, för jag klarar inte att vänta på viktbeskedet till bara 1 gång/månad.
Alltså: Varje fredag blir det vikt + måttbandrapport (midjemått) här på bloggen. Påminn mig om jag glömmer, please! Jag MÅSTE ha den pressen på mig. För bara för att viktutmaningen är över så slutar inte min viktminskningsresa, den fortsätter!
Nu ska jag lägga mig och läsa i nyaste Amelia innan jag sluter mina bruna för dagen.
Nattinatt, vänner!
Tack för att ni finns!
Bara på skoj sisådär...
Rösta gärna! ;-)
*pekar åt höger*
-------------------->
Kan tillägga att det brukar vara ca 50/50 när det gäller flickor/pojkar från Bolivia och runt 12-13 barn/år dvs ca 1 barnbesked i månaden.
Jag var ute och gick runt en timme på lunchen och solen sken i ansiktet. För några minuter kände jag för första gången hopp och lycka, på riktigt, över vår kommande adoption.
På riktigt alltså. Så verkligt att jag log stort för mig själv när jag för första gången på RIKTIGT kunde föreställa mig hur det skulle vara första gången vi fick möta vårt barn där på barnhemmet i Bolivia. Värmen, lukten, omgivningen, barnskrik och gråt men också skratt, joller. Spansktalande människor omkring oss. Kanske vi lyckas uppfatta någon fras här och där. Tur vi kommer ha en tolk med oss...
Första ögonblicket när vi möter vårt barn. Hur jag kommer kämpa mot lyckotårarna som kommer bränna bakom ögonlocken... Vara stark. Inte bryta ihop. Le och vara världens lyckligaste, utan tårar. (Går det?) Innbillar mig att jag inte får gråta första gången jag ser vårt barn. Håller vårt barn. Just för att h*n inte får tro att mamma är ledsen. Utan världens lyckligaste.
Ett ögonblick av lycka.
Ett ögonblick av himlastormande känslor.
Inom mig.
Så otroligt skönt att jag ÄNTLIGEN vågar.
Vågar hoppas.
Vågar tro.
Vågar drömma.
Vågar känna.
Det känns som om det håller på att vända. Sakta men säkert.
Jag är inte alls lika trött idag som jag varit de sista dagarna och jag tror det hela har med både Viktors årsdagar att göra och våra turer i papperssamlandet. Nu VET jag att våra originalhandlingar ligger för hämtning på Posten i Kungsbacka.
Jag har dessutom mailat vår översättare och förvarnat om att våra papper kommer vilken dag som helst för översättning och att han får höra av sig direkt om det är något vi missat eller andra frågetecken, eller om papperna inte skulle kommit innan denna veckas slut. Det är ju s k "kortvecka" så jag antar att snigelposten kan strula lite, men jag hoppas att de når honom om inte idag, så imorgon!
Tänker mycket på Viktor. Men idag är det ljusa tankar. Jag minns honom när han låg där och krafsade med sina små, små händer och fingrar på mitt bröst. Hur jag kände att han rörde sig. När han då och då öppnade sina mörka ögon och tittade sig nyfiket omkring på omvärlden. Hur jag sjöng "Du vet väl om att du är värdefull" för honom om och om igen. Hur hans lilla kropp ibland drog ihop sig som en liten groda. Blöjbytena med de små, små blöjorna som var så små som ett trosskydd och ändå för stora för hans lilla kropp... Alla apparater som lät i rummet. Ibland larmade de, men blev snart tysta igen. Hur vi tog en timme i taget... Hur vi njöt av varje minut med vår son i livet. Hur vi sakta lärde oss att aldrig mer ta något för givet här i livet.
Hur stolta föräldrar vi var och alltid kommer vara över vår lille kämpe.
TACK för allt du gav oss, Viktor.
TACK för att du valde just oss till dina föräldrar.
Vi älskar dig, för evigt.
/Mamma & Pappa
~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *