Jag har vänner, både nära och såna som är mindre nära. Kända och okända. Vissa människor "klickar" det med direkt och så här i vuxen ålder (32) så är jag så himla tacksam och glad varje gång det händer.

Nu känns det som om det "klickat" igen. Med en tjej jag fått kontakt med här på bloggagratis.se. Vi har gått "vidare" och lagt till varandra på msn och hon är så lättpratad och go´. Jätteroligt är det och precis vad jag behöver dagar som denna.

Har precis kommit till jobbet och ska nu sätta mig och hugga tag i BFA-tidningen på allvar. Msn är därför ställd till "Upptagen" och jag kavlar upp armarna och sätter fart.

Nu jäklar....

Tänkte först åka in och arbeta med BFA-tidningen idag, men när jag vaknade lyste solen mot klarblå himmel, och jag bestämde mig för att avvakta...

Maken åkte iväg tidigt imorse för att hjälpa en vän att måla huset och jag somnade om. Vid 9-tiden blev jag väckt av telefonen och gick sen upp och åt en lugn frukost och läste dagens tidningen. Tvättade lite handdukar och lakan, bäddade rent i våra sängar... det är väl typ det jag orkat göra idag. Vid 15-tiden bestämde jag mig för att lyfta ut baden-baden och lägga mig i den och sola (sova) en timme och så gjorde jag. Det var bara det att solen gick i moln.... efter 30 minuter gav jag upp och gick in och lade mig i soffan istället. Sally kom och gjorde mig sällskap och jag sov ända till kl 18. Tror jag var trött.....

När jag vaknade började jag förbereda middagen, som jag bestämde skulle bli lasagne. Vid 19-tiden ringde maken och ville bli hämtad från taxibåten så jag tog Sally och satte mig i lilla micran och åkte iväg och hämtade älsklingen. Med röd- och vit färg lite här och där kom han och satte sig i bilen. Nu ska vi äta och mysa tillsammans och jag får se om jag tar mig in till jobbet imorgon istället. Skulle verkligen behöva orka det.... Ju mer jag skjuter upp det, desto värre för mig själv i veckan. På fredag ska jag ha det klart. Eller förresten... torsdag kväll.....

*blundar hårt och tar ett djupt andetag*

Tack SNÄLLA ni för alla fina, tänkvärda, peppande och stöttande kommentarer ni gett mig sista tiden. Ni är bara bäst!

ღ

Att vara stark är inte

att aldrig falla

att alltid veta

att alltid kunna

Att vara stark är inte

att alltid orka skratta

att hoppa högst

eller vilja mest

ღ

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst

att komma längst

eller att alltid lyckas

ღ

Att vara stark

är att leva livet som det är

att acceptera dess kraft

och ta del av den

att falla till botten

slå sig hårt och

alltid komma igen

ღ

Att vara stark

är att våga hoppas

när ens tro är som svagast

att vara stark är

att se ljuset i mörkret

och alltid kämpa

för att nå dit

ღ

Ber om ursäkt för att min blogg förvandlats till rena depphålan...

Men just nu mår jag inget vidare och känner mig ledsen, trött och frustrerad, och min blogg speglar ju MIG, så det får helt enkelt vara så tills det vänder igen.

Pratade med en go´ vän på msn för en stund sen. Som peppade och skrev ner allt jag faktiskt har runtomkring mig och DÅ såg jag själv.... det ÄR för mycket! Jag måste säga ifrån någonstans...

1) Heltidsarbetar (med en hel del övertid/få raster senaste året)

2) En liten familj (make + barn på väg, och lilla Sally, katten)

3) Hus med renoveringsbehov

4) Trädgård som behövs tas om hand innan den växer igen helt...

5) Styrelseuppdrag på jobbet

6) Skyddsombud på jobbet

7) Medlemstidning för BFA-A

8) Styrelsemedlem i BFA-A

NÄR ska jag hinna samla energi och ork till att ta hand om MIG själv? Det finns inte just nu, och det är då jag slarvar med både matintag och motion. Jag orkar helt enkelt inte. Inte ens en lugn promenad orkar jag som det känns nu, och det skrämmer mig.

Grubblar och grunnar och hoppas komma fram till beslut snart...

Jag vet åt vilket håll det lutar och det gör mig inte glad, tvärtom... ledsen... Men jag måste ta hand om mig själv, för jag måste orka vara maka, matte och sen mamma....

Fredag den 13:e idag också... men det känns som om det kvittar.

Jag grubblar mycket idag. Tänker, tänker, tänker.

Mina tankar är i ett enda stort virrvarr och jag får inte riktigt grepp om varför jag mår som jag gör just nu. Någon skrev att det nog är lite "too much" runt omkring just nu, och jag tror faktiskt att det är DÄR problemet är. Det är för mycket. Jag är för trött.

När jag har piggare dagar, är det lätt att jag tackar ja till både det ena och det andra, och söker nya utmaningar.. när jag egentligen borde ta vara på mig själv och inte "sväva iväg" så mycket, så fort lite energi infinner sig. Då tar den slut så fort - energin. Den räcker inte så långt och då blir jag ännu en gång utmattad och trött så det räcker för flera...

Någon gång lär jag mig väl....

Jag har både hört och läst att man inte kan älska någon annan förrän man lärt sig älska sig själv. Det är bullsh-t, säger jag. Jag älskar, och det innerligt. Men jag älskar inte mig själv. Tvärtom.

Jag vet inte varför jag tycker så illa om mig själv och har det låga självförtroende jag har. Det har alltid varit så. Jag har inget minne av att jag någonsin blivit retad/mobbad pga mitt utseende eller annat, så det kan inte vara något sånt. Ej heller kan jag inte minnas att jag någonsin hört något från mina föräldrar som kan tolkas negativt. Jag vet helt enkelt inte alls varför jag har så låg självkänsla och DET gör mig ännu mer frustrerad.

Jag har gått i terapi för detta, inte bara en gång, utan flera. Jag kommer ingenstans. Det kan möjligtvis kännas bättre ett tag, men så halkar jag tillbaka till samma gamla hjulspår återigen....

Jag kan just nu inte ta till mig alla fina kommentarer ni skriver till mig. Det rinner av mig likt vatten på en gås. Kanske just för att jag mår så pass dåligt som jag gör. Är så trött och samtidigt stressad... Men jag vill ändå säga TACK. Från djupet av mitt hjärta, tack! Jag kommer gå tillbaka och läsa dem, om och om igen... och förhoppningsvis kanske också känna att jag kan ta in dem en vacker dag.

*STOR KRAM*

Det är så många tankar i huvudet som snurrar runt.

Ångest. Frustration. Ilska.

Ångest över att jag ännu en gång misslyckats med ett viktminskningsprojekt. Att det går bra 10-11 kilon, och sen ballar jag ur.

Frustration över att jag tillåter mig själv att balla ur.

Ilska över att jag är så korkad. Att jag äter, äter, äter för att "döva" det faktum över att jag återigen inte lyckats med ett mål jag satt upp.

Tröstäter.

Ångest.

Äter mer.

Äter fel.

Äter inget.

Orkar inte bry mig.

Kan inte tänka på något annat.

Stress.

Press.

Mår illa.

Känner mig tjock.

Känns som om jag gått upp alla de 11 kg som jag kämpat så för att få bort.

Vågar inte väga mig längre.

VARFÖR?!?!?!

Varför i h-ete gör jag så här mot mig själv?!

Jag fattar inte. Försöker finna svar. Men finner dem inte.

Har t o m svårt att skriva om detta så därför blir detta inlägg hattigt... skrivet ur hjärtat.. rakt av.

Varför är det så att andra kan - men inte jag?!

Ångest.

Förbannade kropp att vara så.

Jag vill vara "smal" (läs normalviktig) - men orkar inte.

Jag vill vara pigg - men orkar inte.

Jag vill INTE se ut som jag gör.

Jag vill INTE vara så trött som jag jämt är.

Jag VILL finna energi.

Jag VILL finna självförtroendet som jag aldrig haft.

Jag vill....

Eller vill jag..?

Ja, jag vill....

Vet bara inte hur....

*vilsen*

...och det är inte konstigt efter en dag som denna. Det är tufft på jobbet. Ingen ordning någonstans känns det som och det lär inte bli bättre nästa vecka när ännu fler är borta inkl. chefen... *suck*

Själv är jag tröttare än tröttast och längtar så till våra 2 veckors semester nu. Det är 12 arbetsdagar kvar.... sen väntar min första segelsemester någonsin, tillsammans med en väldigt sjötokig och van make! Ska bli underbart och jag ser fram emot att få tillbringa ledig tid tillsammans med honom och lära mig nya saker. Visst, mina föräldrar hade båt när jag var yngre, men det var en motorbåt med både spis, kylskåp och toalett. Bekvämt värre... Jag behövde dessutom inte vara "hopp-i-land-Kalle" för det gjorde lillebror så bra... ;-)

Ikväll när vi kom hem hade jag två lite tjockare kuvert i brevlådan efter att ha vunnit t-shirts från Meandi. En moln t-shirt som jag ju skrev om tidigare, men också en olivgrön-rosa-randig t-shirt med en groda på ryggen. Båda var superfina och jag är jättenöjd! :-)

 Tack snälla för pepp imorse, Monica & Petra! Jag tror mitt humör har liiiiiiite (läs mycket) att göra med att mensen kom igång idag, på allvar. Det har varit jobbigt och lite halvdant sen i lördags då jag låg däckad med jordens värsta värk i både mage och huvud. Skönt att den kom nu iallafall. (hade ju bestämt att jag inte skulle blogga om mens...)

Nåväl, min blogg... min vardag... mitt liv. ;-)

Tack för att ni är med mig!

...på jobbet och jag vill bara skrika rakt ut!

Jag blir GALEN på alla som går på sin semester och fullständigt sk-ter i att informera oss som jobbar vidare hur och vart man hämtar material osv osv.

Allt tar mer än dubbelt så lång tid att göra och arbetshögen bara växer och växer. Dessutom har jag stress över BFA-tidningen och känner mer och mer att jag nog tagit mig vatten över huvudet.

Gaaaaaaaaaaah....

Jag vill och behöver ha semester .... NU!!!!