För första gången på mycket, mycket länge känns det som om mitt liv har rullat igång igen. Det har tryckts på "START-knappen", från att ha stått på "PAUS" sen den dagen då vår älskade Viktor somnade in på pappa J:s bröst den där vackra men otroligt tunga morgonen i maj 2002.

Jag lever. Jag andas. Jag mår bra!

Jag känner en harmonisk känsla inuti kroppen som inte går att beskriva.

Jag bara njuter.

Lever här och nu.

Tar till vara på varje minut. Varje dag.

Detta är förhoppningsvis sista hösten vi går till mötes utan barn hos oss. Bara det är stort. Och svårt att föreställa sig.

Jag älskar hösten och vintern. Lider inte av att mörkret kommer och att det blir kallt och murrigt. Tvärtom. Hösten och vintern är mina årstider.

Jag mår så bra just nu, men tänker på en vän som inte mår lika bra. Önskar jag kunde dela med mig av mina känslor inombords så att hon också fick må bra...

*364*