Åker bara längre och längre ner i det svarta hålet. Vill inte!!!
Jag kämpar, kämpar och kämpar... men förgäves.
Jag orkar inte glädjas åt sånt jag annars skulle bli jättelycklig för och det gör mig jätteledsen, frustrerad... Framför allt skapar det ett djupt dåligt samvete som jag känner att jag knappt orkar hantera.
Det känns som om marken under mig vibrerar. Likt en vulkan som är på väg att brista vilken sekund som helst.
Jag orkar inte med fler motgångar. Orkar inte.
Jag vill inte mer. Jag har fått NOG!!!
Vad i helvete ska vi "straffas" så hårt för!??!!
Nu är det inbördeskrig på G i Bolivia, just runt Santa Cruz där vi väntar barn ifrån. Det är väldigt oroligt och som det verkar så avråder USA och Frankrike sitt folk att åka till Bolivia.
Jag känner mig så tom. Så ledsen. Så innerligt trött.
Mer och mer funderar jag på hur det kommer rulla på med Bolivia framöver. Hur lång väntan det kommer bli egentligen... Det vore så mycket enklare att hantera denna väntan och frustration OM man VISSTE att det är 1, 2 eller 3 år. Oavsett längd, så köper jag det.. om jag VISSTE!
Denna emotionella berg-och-dalbana är inte vad jag behöver. Det är inte vad VI behöver. Jag är så trött att jag inte längre orkar tänka. Klarar knappt av att jobba. Ännu mindre att ta mig ur sängen på morgonen. Varje dag när klockan ringer tänker jag: "En ny dag med denna helvetesväntan". Typ....
När mitt "må-dåligt"-läge börjar gå ut över inte bara mig själv och maken, utan dessutom mina närstående, vänner m fl.. ja, då vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det längre. Många tankar dyker upp i huvudet, så som t ex byte av land. Vi är dock bara medlemmar i BFA och kan alltså bara välja bland de länder vi uppfyller kraven. Vilka länder det är har jag inte någon koll på, men jag känner att inget av de länderna som jag TROR vi stämmer in på kraven känns rätt...
När vi i augusti skickade ner våra handlingar till Boliva, så skickade vi inte bara iväg en bunt med papper. Vi skickade också iväg en stor del av våra hjärtan. Att byta land är alltså inte "bara". Dels kostar det massor av pengar som vi lagt ut redan och som vi inte kommer få tillbaka (ca 30-40.000:-) och dels måste vi kanske höja medgivandeåldern på barnet och då kontakta Familjerätten igen. Papperssamlandet som tog nästan 4 månader och enormt mycket energi, måste göras om. Allt måste översättas igen= mer pengar.
Pengar, pengar, pengar.
Ork, ork, ork.
Hjärta, hjärta, hjärta.
Smärta, smärta, smärta.
Fan vad det gör ONT!
Och FAN vad jag hatar att vara ensam när jag mår så här...
Julbord med jobbet ikväll. Tänkte först skita i det. Jag kände mig helt TOM och likgiltig. Men jag gick. Åt.
Och åkte hem.
1,5 h stod jag ut... höll masken...
Nu sitter jag här hemma.
Skriver. Gråter. Skriver.
Alla tankar i ett enda stort virrvarr...
Vill ringa någon, men vem? Vem orkar lyssna?
Vad vill jag säga? Vad tänker jag? Hur känner jag?
Så jävla vilsen.
Så jävla tom.
Så jävla ledsen....
Grynisen
18 december 2007 21:18
Har följt dig så länge, ända sen din son föddes. Dock skriver jag nästan aldrig... gillar att läsa bara :-)
Det gör ont att läsa din smärta. Kampen om ditt barn... längtan... saknad och allt som tillhör...
Vill bara säga att jag tänker på er. Mina ord kan inte trösta, det vet jag... vill bara visa att mina tankar finns hos er.
Kram Johanna (en okänd bloggare)
http://grynisen.bloggagratis.se
Linda *
18 december 2007 21:36
Har väl egentligen inte några ord som kan trösta det du känner men jag vill att du ska veta att även om du inte vet vem jag är så känner jag din smärta rakt genom datorn och tårar faller även här. Du är inte ensam mer än kanske fysisk och jag är säker på att den du ringer orkar lyssna, du verkar ha många goda vänner. Jag är inte ett dugg insatt i hur allt med adoptioner fungerar men av det du skriver verkar det ganska krångligt. Vad säger bfa-a?? Vad gör dom i en sådan här situation, har dom några svar eller står de lika maktlösa som ni?
Jag önskar och hoppas att det lugnar sig i Bolivia, det skulle bli den perfekta julklappen i år.
Många kramar till dig grodan, önskar jag kunde trolla.
Kram kram
Flitiga Flisan
18 december 2007 22:26
Det finns inte ord för vad jag ska säga, mer än att det är så himla orättvist mot er.
Jag lider verkligen med er! Jag förstår att allt bara känns svart och som ett stort hål som man inte tror att man ska ta sig upp ur. Hoppet känns mindre och mindre.
Jag kan bara hålla alla tummar jag har att det ska ordna sig i Bolivia ohc snart så att ni äntligen får en liten och att alla stackars föräldralösa barn där nere får komma till kärleksfulla hem.
Men ha dåligt samvete ska du inte ha! Alla som vet det helvete ni har och fortfarande går igenom måste ju ha förståelse, sympati och medlidande med er, och det har de säkert också. Jag tror att ni just nu inte ska känna att ni måste och bör vara så himla duktiga och sociala utan rå om varandra istället. Huvudsaken är att ni två orkar och klarar detta. Era personliga välbefinnanden och ert äktenskap är det viktigaste, tycker jag iallafall.
Skickar så många kramar jag bara kan i tankarna. Ni är inte värda den här skiten.
Jag önskar precis som Linda att jag kunde trolla.
http://ff.bloggagratis.se
M!
18 december 2007 22:31
Önskar det fanns magiska ord som kunde hjälpa..... Sitter här och känner din smärta och din förtvivlan så starkt; du beskriver så att man förstår även om man är långt ifrån ifrån ert helvete. Tycker att det är så ofattbart grymt det ni tvingas gå igenom! Får du/ni någon hjälp - eller vad finns egentligen för hjälp.....vad kan hjälpa annat än ett besked....
Rent praktiskt: Om adoptioner nu upphör från Bolivia, vad gör Bfa-a då? Kan de bara behålla alla pengar ni redan betalat? Tycker på något sätt att ni borde få någon sorts "rabatt" (jag hör själv hur fel det låter) vid landbyte.... Men jag kan samtidigt förstå att era hjärta redan är skänkta till Bolivia och det inte är så "bara" att byta land - även om ni med all sannolikhet skulle älska ett barn - ert barn - varifrån det än kom om det väl hamnat i er famn..... Men nog får ni i alla fall tillgodoräkna er kötiden i Bfa-a?
Känner så starkt med dig Grodan! *kram*
Miniu
18 december 2007 22:51
Grodis, som alltid läser jag din blogg och som alltid är den fylld med känsla, värme och ödmjukhet.
Ikväll fastnade jag speciellt för en rad du skrev och det var just det med att det skulle vara så mycket lättare att hantera om du VISSTE, 1 år 2 år eller 3 år, det spelar ingen roll... bara vetskapen!
Jag förstår exakt vad du menar med det, även om jag inte väntar på barnbesked. Däremot tror jag att vi är väldigt lika när det gäller personlighet och i höst har jag verkligen fått träna i att leva i ovisshet, av helt andra, mycket mindre skäl än dina...
Det är ett helvete att inte veta, och det är okej att tillåta sig att känna det.
Ta hand om dig!
Kram
http://miniu.bloggagratis.se
Mimm
18 december 2007 23:33
Jag vill också bara skicka en mängd kramar.
Dessutom håller jag alla tummar som finns för att det ska ordna sig på bästa sätt.
(och snabbt).
Vi tänker på dig/er!
systerA
18 december 2007 23:51
Gumman.......vet inte vad jag ska säga. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur ni har det. Är själv nere i mörkret just nu....Jag hoppas ni kan få en tidsplan iaf.
Stora kramar Andrea
Sarah
19 december 2007 09:29
Älskade lilla grodis. Det gör ont i hjärtat att läsa. Och frustrationen över att inte kunna hjälpa är övermäktig.
Varmaste innerligaste kramar!
http://www.wallskog.blogg.se
Monica
19 december 2007 10:03
KRAM KRAM KRAM i dröser till dig från mig.
Jag blir så ledsen för din skull när jag hör hur du mår.
Kanske det är dags att dra i bromsen nu innan julhelgen. Det kan bli för mycket med jobb, huset osv.
Du har varit jätteduktig, men nu ska du ta hand om DIG.
http://barbamamma.bloggagratis.se
Sara
19 december 2007 12:47
Önskar att du kunde känna mindre skuld, det är så uppenbart att du har all rätt att inte orka fullt ut alla gånger... Försök att vara lite mer snäll mot dig själv. Det är du värd!! Efter allt ert kämpande. Du är oerhört stark! Du är beundransvärd! Jag väntar också barn via adoption och skulle gladerligen låta er kliva före i kön och få ett barn före mig om det funde fixas. Helt ärligt! Håller alla tummar jag har för att er situation snart ska kännas ljusare.
Gullan
19 december 2007 16:01
Du ska veta att du finns i mina tankar och jag önskar SÅ att jag kunde ta din smärta om så bara för en kort stund.
Styrkekramar o alla tummar för allt som händer i Bolivia/ Gullan
Line
19 december 2007 17:26
Jag blev så glad att se att du har börjat skriva igen, men så ledsen att se vad du skriver :( Jag kan bara ana hur jobbig er väntan är, men jämför den med när jag själv förlorade ett barn i magen och den otroligt jobbiga väntan på nästa barn som ändå var så mycket kortare än den varit för er. Kan du inte få hjälp och komma och prata med en beteendevetare eller kurator? Hör med din vårdcentral om det finns någon där. Jag vet en kvinna som fick god hjälp av det just när hon väntade på adoption och köerna bara blev längre och längre. Jag är säker på att dina vänner gärna stöttar dig om du ringer dem, men ibland kan det vara lättare att prata med någon utomstående för då behöver man inte få för sig att man ligger någon till last.Kram
http://ordningochreda.bloggagratis.se
Aitra
19 december 2007 18:38
Jag vet inte alls vad du går igenom för jag har inte adopterat, men jag är ju själv adopterad. Det jag känner när jag läser dina förtvivlade ord är förutom medkänsla och djup sympati även en stor och varm ömhet. Så här mycket kan man längta efter ett barn! Så här efterlängtad var jag själv en gång! Fruktansvärt för den som längtar, men att vara så efterlängtad... det är ju faktiskt få förunnat.
Många kramar till dig så du orkar kämpa vidare för ditt barn!
Aitra
Gabbi
19 december 2007 20:19
Nä Grodan det är inte rättvist. Det är inte det. Jag hoppas och ber att inte er väntan ska behöva bli så mycket längre och att detta eländes krig, med allt ont det för med sig, får ett snabbt slut.
Kram från norr,
Gabbi
cerlise
20 december 2007 21:42
Jag känner så med dig Grodan...jag är såå innerligt ledsen för er skull.
Och jag är arg. Arg på livet. Får man vara det? Men jag är arg! Arg för eran skull...
Det finns liksom inga ord för all den här "skiten". Jag känner din smärta och sorg genom dina ord.
Säger som några andra: OM jag bara kunde trolla!!
Innerliga kramar,
Anna
http://www.cerlises.blogg.se
Carina29
21 december 2007 11:48
...vet inte vad jag ska skriva. Sitter här och storgråter och tycker att det verkligen får vara nog på denna otur, soppa, missär, vidriga verklighet eller vad jag ska kalla det. Jag är så innerligt ledsen för eran skull och vill verkligen att detta ska ta en 180 grader vänding! NU PÅ EN GÅNG! Tänker på er här i juletid och jag hoppas att ni trots allt kommer att få en lugn och fin jul. Kramar från mig!
