Helgen rasar som vanligt iväg och man hinner bara blinka innan den är över, igen. Trååååk!

Imorgon är det måndag, och en hel lång arbetsvecka väntar. Första riktiga arbetsveckan år 2008. Jag är less, less, less... redan... Bådar inte gott. Vill så mycket något annat! Jag har inte vågat blogga om det förut, men nu när jag lagt korten på bordet, både för mig själv och för min chef, så ser jag ingen som helst anledning till att dölja det längre och lägga locket på. Det är fakta.

Visst, mitt största hopp står till att jag blir mammaledig snart. Men jag räknar inte med det längre, tyvärr. Jag vågar inte hoppas att det blir under 2008 längre... som jag tidigare var så "säker" på...

Jag tillbringar 9 timmar om dagen på jobbet. 9 timmar..! Det är egentligen inget konstigt alls, för det gör ju många. Det är bara det att jag tillbringar 9 timmar på ett ställe där jag inte trivs, längre... Och DET stjäl enormt mycket energi kan jag lova. Energi som jag vet att jag skulle kunna lägga på arbete, bara jag fick göra något jag TYCKER OM!

Och det jag har insett nu, efter en lång tids grubblande, är att jag vill MÖTA människor. Jag vill HJÄLPA människor, med allt vad det innebär. Jag har skrivit om det förut, jag vet. Men det ÄR sanning. Det är MIN sanning.

För att inte gå under helt, så måste jag jobba mot ett mål. Ett NYTT mål. Målet med stort M. När jag känner att något är fel, i varje nerv i min kropp, så är det dags att leta sig vidare. Frågan är nu om jag får chansen att göra något nytt inom företaget jag jobbat på i 12 år av mitt snart 33-åriga liv, eller om jag måste söka mig utanför dess trygga väggar... En stor och spännande tanke. För min egen del spelar det inte så stor roll, bara jag får göra något som jag finner glädje i och som GER mig någonting.

Oavsett vart jag hamnar i slutändan så finns det ingen återvändo.

Det är inte rättvist - varken mot arbetsgivaren eller mig själv.

 Om 10 h är det dags igen. Nu arbetsvecka. 

Nya möjligheter.

Måste försöka tänka positivt!

När jag vaknade idag var världen vit.

ÄNTLIGEN snö!

Vinterbarn som jag är, så älskar jag snö och har fått vänta länge denna vinter. Den lilla snö som fallit förut har inte legat kvar mer än några timmar. Nu kommer det lite mer, t o m så vi har fått skotta lite grann. Härligt!

Apropå vitt, så målar jag vitt också.

Lister, foder och dörrkarmar blir vita och fräscha istället för ful gulnad, lackad furu. Det blir stor skillnad och faktum är att det är ett bra terapiarbete. Står radion/tv:n på så märker jag hur jag lyssnar innerligt på det som sägs, oavsett om det är sportsändningar som handlar om skidor/hockey eller Svensktoppen. Så himla skönt, att kunna fokusera på annat. Men ibland kommer den där längtan... Längtan efter Liten. Den fullkomligen väller in över mig. Får mig att känna hur hjärtat blir tungt och sorgset. Hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Hur tankarna ändrar form och undrar om det någonsin kommer bli vår tur...

Sitter och dricker dagens andra kopp kaffe.

Minipaus, innan det är dags att bege sig ut i snickarboden för att måla vidare på "smyget" till nya dörröppningen.