Riset som brändes vid, visade sig inte behövas i allafall. Det räckte ändå, och blev över! Maken köpte något "halvfabrikat" förut (vi är egentligen lite emot sånt, men ibland är det bra!) på någon italiensk risotto med svampsmak, och det var 2 portioner. Eftersom min käre far hämtade upp maken och hans jägarkompis på stationen så bjöd vi såklart även pappsen på middag.

Jag skar upp kycklingfiléer i små bitar (det var då olyckan skedde...) och brynde på dem i stekpannan. Kryddade med svartpeppar och salt och ett par klyftor vitlök och slog över 1,5 dl lätt creme fraiche, och så fick det puttra ihop sig lite. Sen blandade jag allt med den färdiga risotton och serverade med en fräsch vanlig grönsallad. Blev riktigt gott!

Fingret mår OK, och efter att ha bytt ut omslag 3 gånger har jag nu fått stopp på blödningen och har mitt ena pekfinger inslaget. Det kommer nog läka ihop mer eller mindre till imorgon så jag är inte orolig. Bara det att det är så TYPISKT mig. Jag blev stressad och hade dessutom satt på CD-skiva med en massa bra och intensiv "Dance-music" på hög volym så det gick undan där. Lite FÖR fort med facit i hand...

Pappa ska sova över hos oss i natt och imorgon åker han och maken till Norrrtälje för att fixa bilen som står där någonstans i skogen. Det är tydligen kamremmen som rykt.... Men pappa är duktig på bilar och det kommer säkert ordna sig. Trist bara att vi annars säkert hade fått upp alla lister och foder i sovrummet annars, men det får vänta lite till....

Jag ska försöka orka städa och tvätta imorgon... Annars hoppas jag att det blir en betydligt lugnare dag än dagen idag varit...

TACK goa ni för alla kommentarer jag fått på sistone! Jag läser dem alla, många läser jag om och om igen. Blir varm i hjärtat och gråter en skvätt ibland, för att det finns så många kända och okända vänner som känner med mig och oss... och inte rackar ner, trots att jag ibland inser att det jag skriver är på gränsen till bittert. Men bitter är det SISTA jag är och aldrig kommer bli! KRAM på er!

... och under tiden jag mailade senaste inlägget brändes riset vid och är oätbart....................................

...går inte ihop.

För då skär man sig. Djupt.

Med nyaste och vassaste kniven.

*suckar*

Borde kanske inte på 20 minuter:

- Duschat

- Tagit ner julgardinerna

- Plockat bort ljusstakarna

- Strukit nya gardinerna och hängt upp

- Dukat bordet

- Förberett maten tills maken och pappa kommer

Sitter med tryckförband över fingret. Det pulserar.

Gör ont. Som fan.

Klantiga jag.

Trött jag blir på mig själv som i sista stund fick idéen om att julen ska ner INNAN maken kommer hem... när jag hade så lite tid...

Nåväl, det blir nog bra... med lite mer tryckförband och mer plåster. Blöder rätt mycket i fingertoppar måste jag säga... :-/

Det känns som om jag står på lina. En tunn lina.

Jag känner hur tillvaron svajar och jag får lov att hålla ut armarna för att inte falla ner. Försöker hålla balansen, men det är svårt.

Hela tiden händer det saker som gör att jag tar ett halvt steg tillbaka. Vad jag än gör så blir det något som går på tok. Små saker, men som trots allt känns jättejobbiga. Som t ex det här med listerna. Visst, det är skitsaker i det stora hela, men när man som jag inte mår 100%-igt bra, så behövs det inte mer förrän den där linan svajar till återigen och jag får hjärtat i halsgropen av panik för att inte falla. Nu har jag iallafall målat om IGEN. Det blev matt. Jättematt. Ser inte ut att bli rätt nu heller. Jag blir GALEN!

Nu vägrar jag måla mer innan lister, foder och golvsocklar kommer på plats. Ser dörröppningen och fönsterna för jävliga ut då, tar jag maskeringstejp och tejpar och sen målar ett lager på både fönster och lister/foder så det blir lika. Basta! Så får det bli! Orkar inte mer.... Vill ha dessa lister och socklar på plats nu så jag kan ställa sängen mot väggen igen och byråerna på plats. Fåtöljen och lilla bordet i sitt uttänkta hörn osv. Få lite balans, även i sovrummet. Att sova i sängen MITT i rummet, utan någon vägg, gör mig orolig och jag sover inte gott...

Pratade nyss med maken och tydligen har det löst sig så att de får skjuts in till Stockholm för att ta tåget hem därifrån. Så jag slipper åka till skogarna utanför Norrtälje t/r iallafall, skönt. Bärgningsbil får hämta bilen på måndag och köra till närmaste verkstad. Skitbil...!! Bara ännu en bekräftelse på att saker inte går vår väg... Och bara ännu en bekräftelse på att det är HÖG TID att byta bil. Vår Saab är från 1997 så den börjar bli gammal. Igår höll dessutom maken att få hela motorhuven över sig när han stod böjd under och skulle fylla på spolarvätska när en stor fjäder small av och hela motorhuven föll ner..! Som tur är reagerade han snabbt och fick "bara" en rejäl smäll över ena överarmen. Kan bara tänka mig blåmärket som blir där...

 Men tur i oturen att det gick så väl iallafall, för tänk om han fått den i huvudet? Usch.... :-( *ryser till av olustkänsla*

När jag stod och målade idag så lyssnade jag på Lokalradion. Det var skidskytte och plötsligt så blev det den där larmsignalen och Trafikrapport. Det var varning för att en mycket brådskande ambulans var på väg från stan mot Stockholm och Astrid Lindgrens barnsjukhus och de uppmanade folk att ha uppsikt bakåt och släppa förbi denna. Jag kände hur hela jag blev iskall och jag började gråta. Kände så starkt med detta lilla okända barn och dess föräldrar... Hoppas innerligt att det går bra... Tänk att man känner så starkt för några man inte ens vet vilka det är, eller vad som hänt? Och jag kommer väl aldrig få veta heller... Men jag ber för att det ska gå vägen och att barnet klarar sig.

*balanserar vidare på linan*

Måste blogga igen känner jag... vill inte sänka mig själv genom att deppa ihop totalt. Det känns jättetungt, men nu har jag fått skriva av mig.

Nu vill jag blogga om något helt annat.

Vardagen.

Sov länge idag. Jätteskönt. Känns som om det är en sån där dag då jag kan sova hela dagen utan problem. Det är jättegrått och trist väder ute. Det regnar. Tänker på maken som sitter på ett pass i skogen, ca 2,5 h bort. När jag vaknade kollade jag mobilen och såg att jag fått 2 sms från honom. Bilen har pajjat. Han behöver numret till Trygghansa och ev. hämtning på e.m Så himla typiskt! Det också.... Det är ju inte så jag jublar direkt. Visst kan jag sätta mig i bilen och åka och hämta, det är inga problem. Men bilen då? Bärgas den hem? Jag har ju bara min lilla Micra liksom... Ja, ja.. det löser sig. Han kanske har försäkring som täcker bärgning? Får hoppas på det...

Idag ska jag måla(!) igen. Ovanligt va? ;-)

Jag var faktiskt klar (trodde jag...) i tisdags kväll och vi skulle få upp lister och foder. MEN... så såg vi att vi fått fel färg och den färgen jag målat med var halvBLANK. Surt, sa räven. De färdigmålade vita golvsocklarna och vissa foder vi köpt, var mycket mattare. Skitfult.... :-( Så det blev till att åka till färgaffären igår och få ny, matt färg. Lite lätt slipande och en strykning till borde räcka. Gud vilken tid det tar allting... Jag vill ha mitt sovrum klaaaaart!!

Börjar för övrigt tänka på hur vi ska lösa resten av övervåningen. Det är så öppen planlösning och det tar emot att sätta upp vägg och skärma av ljuset. Det kanske blir ett måste så småningom men inte nu. Litens rum kommer inte bli iordninggjort. Dvs vi kommer INTE ha något färdigt barnrum. Det skulle bara bli ännu jobbigare då. Att inte bara känna längtan varje dag, utan SE den. SE vad vi inte har... Så jag har bestämt mig för att försöka få till ett mysrum istället. För pyssel med scrapbooking och symaskinen på ett fast ställe. En bäddsoffa/fåtölj skulle jag vilja ha också och ett litet bord till. Där jag kan ligga och slappna av och lyssna på ljudböcker. Sen får min motionscykel en liten hörna också, perfekt!

Nu ska jag sluta svamla och dricka upp mitt kaffe och bege mig ut i snickarboden för att mååååla.

Innerligt TACK till er som svarat på mitt inlägg jag skrev igår ang. "Barn, barn, barn". Jag ska väl ärligt säga att jag knappt vågade gå in på bloggagratis.se nu och logga in, för jag förstod att jag skulle fått kommentarer. MEN, jag var LIVRÄDD för att jag skulle fått kommentarer av annat slag än de ni gett. Kommentarer som inte var lika förstående och tröstande. Kommentarer som inte förstod. Som ville såra, ännu mer.

Det känns jätteskönt att ha skrivit av sig detta.

Samtidigt inte, för jag sårar säkert vänner som är gravida just nu. Och det är inte det som är min mening. Meningen är att jag måste få UR mig detta. Jag mår INTE bra jämt och ibland måste det bara UT. Lyfta på locket och pysa lite. För som sagt; Jag ÄR avundsjuk, MEN jag är INTE missunsam!

DET är en STOR skillnad.

Däremot blir jag sårad av vissa saker... Som t ex att vänner inte berättar att de är gravida, utan att jag istället får läsa om det på forum. IRL-vänner jag trodde var nära vänner och som jag hoppades och trodde på att de skulle berätta när det var dags, antingen öga mot öga eller via telefonen iallafall. En ville försöka dölja att hon var gravid igen och ville inte låta mig veta och följa deras graviditet, för att de tror att jag tycker det är så jobbigt att jag inte orkar? Men hallå!? Jag har orkat i 6 år!! Varför skulle jag inte orka nu? Det är inte så att mina mörka stunder varar i all evighet eller att de varar speciellt länge. Jag är tacksam om jag SJÄLV får välja om jag orkar eller ej...

Jag blir bara MER ledsen om folk börjar sluta sig. Försöker "gömma" sina graviditeter för mig helt plötsligt. Jag kan väl ändå få VETA..? Vad är skillnaden NU mot för 2 år sedan? Eller 5 år sedan? Jag förstår inte....

Ännu ett jättejobbigt inlägg. Som är jättetungt att skriva.

Men som måste UT.

Vill ännu en gång skriva att jag INTE är ute efter att hänga ut någon/några. Bara skriva. Fråga. Varför?

Jag får säkert inget svar, men det får jag ta.