Jag tror det är dags för en time out.

På riktigt alltså.

Jag blev rädd för mig själv ikväll...

Varit hos min barndomsvän som är mamma till mina två goa guddöttrar på 2 år och 4 månader och snart 7 år. Hade med mig julklapparna (och ett jättedåligt samvete för att de fått vänta så länge ...) till I och E och vi satt och fikade och pratade lite.

Medans A (mamman) fixade fikat satt jag och tittade i ett album från hennes barndom. Ni vet ett sånt där "Mitt första fotoalbum" typ... Såg bilder från när hon låg i magen, när hon var nyfödd osv. Sen kom även bilder på hennes föräldrar, bröllopsfotot t ex, men även ett foto på A där hon sitter i sin pappas knä.

Jag tänker mig inte för alls innan jag ställer frågan: "Hur är det med din pappa nuförtiden?".

Det blir alldeles tyst.

"Eh, va..?" säger A.

Först DÅ ramlar poletten ner.. väääldigt sakta...

Jag sitter som ett fån och hjärnan känns bara tom.

Sekunderna känns som en evighet innan jag till slut inser mitt oerhörda klavertramp. Hur jag gjort bort mig för all framtid.

Hennes pappa finns ju inte mer. Han är död.

Han dog förra sommaren.

Ridå.

Den skammen jag kände då, och fortfarande känner... ja, den går inte att beskriva. För HUR kan jag glömma!? HUR kan jag ställa en sån fråga!? Jag VET ju. Eller trodde jag visste.

Jag fattar det inte själv... Fattar INTE...

Nu när jag sitter och skriver kommer tårarna och jag börjar sakta förstå hur innerligt själsligt trött jag är... Det är inte konstigt att jag bara vill sova. Dygnet runt, om det gick... Det är inte konstigt att jag inte kan koncentrera mig på jobbet för fem öre.

Jag kämpar, kämpar och kämpar.

Men hur länge till funkar det?

Som jag ser det som hände ikväll var det verkligen en varningsklocka.

Jag orkar inte mer. Min hjärna sållar stort och alldeles för mycket ibland...

Vad ska jag göra?

Vad ska jag ta mig till?