Jag är hemma.

Jag har gett upp att orka försöka vara stark.

Kapitulerat.

Kom hem för en halvtimme sen efter att idag ringt VC på förmiddagen och knappat in mitt mobilnummer för att de ska ringa upp mig. Fick en tid 10:50 enligt rösten i telefonen. Runt 11.30 ringde en sjuksyster upp mig. Jag gick iväg och tog samtalet i vårt vilrum på jobbet, för jag vile inte att alla skulle höra. Dessutom förstod jag att det kunde bli väldigt jobbigt.

Det blev det.

Jag lyckades säga de första meningarna utan att darra på rösten.

Sen brast det. Jag grät. Hulkade och snyftade. Snoret rann...

Jag var verkligen förtvivlad när jag hulkandes berättade om att jag insett att jag måste sätta stopp, efter det som hände igår. Det var en varningsklocka. Jag kan inte ignorera faktum längre.

Sköterskan i telefonen var väldigt vänlig och lugn och lyssnade noga. Vi pratade säkert i en kvart. Tyvärr kunde hon inte ge mig någon läkartid förrän tidigast nästa fredag, men tyckte absolut att jag skulle gå hem från jobbet. Och vila, bara vara. Sjukskriva mig själv en vecka, fram tills läkarbesöket på fredag. Till att börja med.

Det är så skrämmande.

Känner mig så uppgiven.

Men jag måste inse själv att det inte håller längre.

Jag håller på att falla sönder i små små bitar.

Jag är rejält krackelerad på ytan och minsta motgång blir katastrof.

När vi avslutat samtalet torkade jag tårarna så gott det gick och gick sedan åter till min arbetsplats och satte mig ner vid skrivbordet.

Då brast det igen.

Jag tog av mig glasögonen. Lutade mig framåt över skrivbordet. Lade ansiktet i händerna och störtgrinade. Genast kom min chef och ville att vi skulle prata inne på hennes rum. Det gjorde vi. Ett bra samtal och efter en stund hade jag lugnat ner mig lite.

Avslutade de jobb jag hade på G och gjorde sedan iordning en mapp med kommande jobb ett par veckor framöver och lade över till en kollega. Plockade ihop på skrivbordet. Kändes så sorgligt tomt.

Vet inte när jag kommer dit igen.

Men jag måste få vila. Här och nu.

Försöka att inte få dåligt samvete över att det är lönevecka nästa vecka och säkert massor med jobb.

Försöka att inte få dåligt samvete av att ligga i soffan och bara vara.

Försöka...

En dag i taget nu.

Har jag väl tagit steget som jag nu gjort, så måste detta få ta tid.

Det tar tid att läka ett öppet och blödande sår, som varit så en lång tid.

Tack för alla fina kommentarer ang. min gårdagkväll.

Min kära vän A ringde direkt imorse, jätteskönt. Men jobbigt... Jag förklarade igen att det verkligen inte var min mening, men hon bad mig glömma det, för det var ingen som helst fara. Hon förstod. Hon förstår. Jag måste våga lita på det, och att det hon säger är ärligt. Hon sa däremot att hon ringde mest för att kolla läget med mig och hur det är egentligen, för hon var/är riktigt orolig. Hon känner inte igen sin vän....

*gråter*

Jävla liv att göra så ont!!