Jag har vänner. Så otroligt tacksam för det.

Vänner som är nära, fast ändå alldeles för långt borta för en kram.

Vänner som finns där.

Alltid.

I vått och torrt.

Vänner som förstår, fast man bara säger "A" så hör de "B".

Ett makalöst exempel på en sådan vän är Sarah.

Ikväll har vi snackat på msn. Jag har gråtit, skrattat, blivit generad, gråtit lite till, kännt framtidstro. Tack vare Sarah. Vi har smidit planer tillsammans, som ska verkställas i maj. Mer om det kommer....

Tack älskade Sarah, för att du finns där.

För att du förstår. För att du peppar och tröstar.

Alltid.

Ute blåser det massor. Jag ser hur de svarta träsiluetterna vajjar mot himlen i mörkret utanför. Här inne sitter jag.... och sitter.

Skjutsade in maken tidigare. Var till Glasbolaget och valde med omsorg en flaska rött vin. Åkte sen till ett köpcentrum för att kolla lite slut-REA.. vet inte varför för jag varken skulle eller ville ha något. Kände mig lite ensam så jag chansade på att jag kunde åka och hälsa på vänner som fick liten A i december. Ringde och kollade, men de hade tyvärr redan besök så jag åkte hem istället. Väl hemma igen satte jag mig i fåtöljen med en kopp kaffe. Telefonen ringde, det var min kära vän Soff, som ville kolla läget. Vi pratade om ditten och datten ett tag och önskade sedan varandra en lugn och skön kväll och lade på.

Nu sitter jag här och bara är.

Huvudet dunkar och jag är jättetrött. Känner mig så innerligt trött. Själsligt trött. Tankarna snurrar runt och jag tänker mycket på en del kommentarer jag får. En skrev exempelvis att vi kanske ska börja leva ett liv utan barn istället. Resa, göra saker tillsammans, tänka på annat. Osv. osv.

Jag LOVAR.... jag önskar inget hellre själv. Att jag KUNDE tänka så. Att jag skulle klara av att leva så. Men när hela ens väsen skriker efter att få ta hand om en Liten. När hela ens väsen saknar något man aldrig får, eller får vänta så otroligt länge på. När man inte vet om man får ett samtal idag, imorgon, om en vecka, en månad, ett halvår, ett år... DET är otroligt jobbigt att hantera och jag önskar så att jag kunde tackla den väntan och osäkerheten bättre än jag gör nu. Vi önskar också att vi skulle ha råd och möjlighet att resa en massa tillsammans under vår väntan, jag och maken. Men rent krasst så finns inte pengarna till det. Att adoptera från Bolivia är dyrt, för det är ett av de dyraste länderna. Allt som allt lär notan hamna på ca 250.000 kronor. Inga peanuts där inte....

MEN nu har jag sjukskrivit mig själv nästa vecka, på inrådan från sjuksystern i telefonen på VC. Jag har läkartid på fredag nästa vecka. Det blir säkert mer sjukskrivning. Heltid ett tag till, sen vill jag börja jobba, men kanske bara halvtid eller hur det då känns. Det visar sig. Utöver sjukskrivning ska jag även kontakta kuratorn som är kopplad till VC och boka in tid hos honom. Det är första gången jag träffar en manlig kurator, så det ska bli intressant och se hur det går och hur han verkar. Om jag inte tycker att det känns bra så har min chef lovat mig att hjälpa mig att kontakta Previas kurator/beteendevetare. Det känns skönt att ha lite "backup" ifall att...

En sak till på svar på någons kommentar ang. vår placering i domstol i Bolivia: Vi har INTE valt det själva. Man blir placerad i en domstol/kö och det är inget som man själv har insyn i alls. Däremot finns det en sluten Bolivialista där många familjer är med som har och ska adoptera från Bolivia och därigenom kommer ibland information, som gör att man vet mer eller mindre "exakt" vad som händer och sker. Själv önskar jag att Bolivia endast hade EN kö och att alla får samma chans/väntetid. Men nu är det inte så, utan helt annat och deras system är enligt mig rätt mycket "ute och cyklar", men det är "bara" att försöka acceptera läget.

Det är det som är så j-kla svårt....

Huvudet på spiken kära Pipe Line!

Ni andra, läs detta.

PRECIS så är det för mig/oss i denna Boliviaväntan.

Hon beskriver det så bra, att jag inte finner någon anledning att ens försöka skriva något om detta själv, än...

Det är 3 domstolar i Santa Cruz vet jag iallafall.

Vi står som par nr 3 (sist alltså) i domstol 1. Där har det inte rört sig sedan november 2006.....

:´-(

Kanske inte så jättekonstigt att man mår som man gör...?

Jag är överväldigad av alla kommentarer.

Allt stöd ni ger mig. TACK!

Jag känner mig tom. Och fruktansvärt trött.

Lever med en envis huvudvärk som funnits kvar sedan jag blev ledsen när jag pratade med sjuksköterskan i telefonen hos VC. 

Idag skulle jag och maken tillsammans med en gemensam vän tagit tåget till hufvudstaden för att fira en annan vän som igår tog Polisexamen. Vi hade bokat övernattning och allt.. När inbjudan till det kom i december tyckte jag att det skulle bli supertrevligt, men för varje dag som kom närmare så kände jag bara att "Nej, jag fixar det inte. Jag fixar och orkar inte att träffa en massa nya människor. Att vara social och trevlig." Ångest över det kom såklart och det tog några dagar innan jag "erkände" för maken. Men han förstod.

Så nu åker han och B själva och jag stannar hemma. Jag ska vara hemma och bara vara. Göra allt och ingenting. Vad som nu känns rätt. Jag måste, måste försöka lära mig att lyssna på min kropp OCH göra som den säger! Det är supersvårt.

Jag hoppas och tror att maken och alla andra får det supertrevligt ikväll och att besvikelsen över att jag inte är med är all för stor. Det tror jag inte. Han förstår som sagt.

Hoppas ni alla får en skön lördag och inte blåser bort!