Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Jag är så ledsen. Så innerligt tom. Så trött. Så uppgiven.

Och det är inte "bara" pga vår längtan efter Liten utan så mycket annat.

Saker jag inte vill eller kan blogga om, men som jag vet påverkar mitt mående jättemycket.

Nu är det tredje dagen på min egna sjukskrivning och jag känner verkligen hur det behövs. Det börjar sjunka in hur dåligt jag mår. NÄR jag väl tillåter mig själv att känna efter. Oftast vågar jag inte... Men när det tar emot att ens sätta på sig tofflorna för att gå ut till brevlådan och hämta tidningen. När en sån liten sak, känns övermäktigt jobbig, då är det nog läge att inse att jag gjort helt rätt i att stanna hemma.

Har precis spacklat igen hålen efter spikpistolen på listerna och foderna med lite snickerispackel. Tänkte slipa och måla också, men förmår mig bara inte. Det finns inte ett uns energi över till det. Så jag lät bli, idag också... Och får såklart dåligt samvete.

Får även dåligt samvete över att jag inte förmått mig till att städa tills lördagens adoptionsmiddag hemma hos oss...

Får dåligt samvete över att jag inte åker iväg och tränar.

Får dåligt samvete över att jag inte orkar träffa vänner.

Får dåligt samvete över att jag inte förmår mig att gå ut och gå den kortaste promenad.

Får dåligt samvete över att jag mår dåligt. 

Och så ont i magen och mensvärk på det. Underbart.

Not.

Men äntligen kom den iallafall, mensen, efter en alldeles för lång cykel även denna gång. Min kropp är verkligen inte i balans. Inte alls.

Vad jag längtar efter att må bra.

Bara lite, lite bättre.

Men det är tydligen för mycket begärt...

Nu ska jag försöka förmå mig själv att hänga på mig kappan och sätta på mig skorna och åka in till stan och mormor och morfar för att äta lite middag. Bara det känns övermäktigt. Men jag har inte hjärta att ställa in när jag själv har bestämt maten; mormors goda rotmos... Jag vet ju att det kräver en hel del förberedelser. En bukett tulpaner ska inhandlas på vägen också....

Sömnen på nätterna är det fortfarande sisådär med. Men på mornarna, inga problem! Idag vaknade jag ... 11.40? Halva dagen åt skogen... *suckar lite*

SMS:ade till en vän som varit snäll och både ringt(?!) och sms:at om att jag var välkommen dit på lunch, att jag nyss vaknat och tackade för inbjudan men tyvärr inte kunde komma. Jag ska hem till mormor och morfar på e.m och äta mormors rotmos med fläsklägg och köttkorv *mums* och i och med det sena uppvaknandet kändes det som om det skulle bli lite för tätt på given med matintagen. Men tack snälla E (och E) för era erbjudanden!

Idag kändes det kyligt när jag var ut och hämtade posten. Kikade nyss på termometern och mycket riktigt, -2,6 grader. Tänk om det kunde komma lite SNÖ också. Jag fyller snart år och det är inte många födelsedagar som jag firat utan snö, så jag hoppas att det ska komma lite snart. Man är ju inte vinterbarn för inte...

Maken är i hufvudstaden på kurs hela veckan, men pendlar, så det blir tidiga mornar och sena kvällar för hans del. Dock verkar han tycka det är roligt så det verkar inte gå någon större nöd på honom. Gläds för hans skull. Nya arbetsuppgifter och ny avdelning kan ge en ny fräsch arbetsglöd. Det skulle jag också behöva.... men jag har inte hört något ang. det ÄN.... *trist*

Tack för alla peppande svar ang. min kommande Viktresa hos Itrim!

Visst är det säkert så att 68 kg på så kort tid inte är så nyttigt, men faktum är ju att hon hållt vikten i drygt 1 år nu. Dock har ju allt sin baksida och det berättade hon även om igår - överskottshud. Det har hon dock tagit hand om till viss del redan, och en till operation följer.

Dock tror jag inte att just det kommer bli problem för min del. Inte så det kommer behövas någon operation iallafall. Sen gäller det ju som alltid, att röra på sig. Träna. Dricka vatten så huden får fukt. Vara extra noga med att smörja in sig. Osv. osv. Det där med vatten ja... det är SÅ svårt för mig. Och när jag börjar med rena kuren så MÅSTE jag ha i mig 2-3 liter vatten/dag. No pardon! 

Det var förresten någon som undrade vem som bekostar detta med Itrim och jag gör det själv eller någon annan? Det är förstås JAG själv som bekostar detta. Dock har vi en friskvårdspeng om 1.000 kr/år via jobbet som iallafall räcker till nästan 3 månaders träning hos dem, så det tänkte jag absolut utnyttja. Och visst, Itrim ÄR dyrt. Men jag anser mig också vara VÄRD det. Bara jag får hitta min grej och må bra i det jag gör och så småningom även i min kropp, så är det värt det, många gånger om!