Jag hoppas och tror att jag var på botten och vände (igen) i helgen...

TACK kära vänner som på olika sätta hört av sig med kommentarer, meddelanden, kramar, samtal och värme! 

Idag är det måndag och en ny vecka väntar. En hektisk vecka med både plugga inför redovisning på onsdag och slutprov i Geriatrik-kursen på torsdag. Sedan har jag som jag säkert skrivit om förut, bara EN kurs kvar! Det är Rehabilitering/habilitering och den ska jag läsa på distans är det tänkt eftersom den inte går att läsa i klass förrän v. 51, och då har jag slutat skolan. Jag kan liksom inte gå och vänta i flera veckor och inte göra någonting i väntan på att få avsluta min utbildning?! Dessutom tror jag att rehab/hab-kursen är en rätt bra kurs att läsa just på distans, även om jag nu när jag fått studiehandledningen ser att den kommer kräva 2 inlämningsuppgifter (varav en kräver ett studiebesök) och ett slutprov. Jag måste se till att lägga in en extra växel nu. Försöka...

Det är inte långt kvar och jag ska dessutom testa på att "gå bredvid" inom Hemtjänsten. Jag är lite rädd. Dels för att jag inte har någon erfarenhet av detta, dels för att mitt självförtroende tyvärr är uselt. Även om jag har lyckats skrapa ihop bra betyg osv i skolan så ÄR verkligheten VERKLIGEN då det gäller! Visst, jag tvivlar inte på att jag gjort rätt. Men det är ju trots allt människor jag ska jobba med i framtiden. Som jag ska vårda och ge omsorg på allra bästa sätt. Det ser jag mycket fram emot. Det räds jag inte. Det är bara det nya, okända som skrämmer och så är jag alltid innan jag fått testa på själv.
Apropå det nya så har jag iallafall idag tvättat upp mina nya arbetsbyxor. Marinblå bomullsbyxor som genast kändes mjukare efter första tvätten, tack och lov... Dessa måste jag nu lägga upp, eftersom jag inte begåvats med långa ben som dessa verkar vara gjorda för... Har kontaktat nya arbetsgivaren och bett dem ringa mig, för jag måste ju dessutom ha t-shirts och tröjor att arbeta i. Hoppas de hör av sig tillbaka snart...

Grubbleriet inför det nya och okända blandas med ett dussin andra tankar, bl a vår ovissa väntan på barnbesked och NÄR det kan tänkas komma.

Vi har snart väntat i 27 evighetslånga månader. 

Det som hette 12-18 månaders väntan bara fortsätter att växa. Och det värsta är ovissheten. Att vi inte vet när vår väntan är slut... Det TÄR. Enormt j-vla jättemycket!! Jag splittras sakta men säkert sönder inombords och är ibland rädd att jag inte ska orka med denna väntan. Om man bara kunde få besked att vi kommer få barn innan sommaren, det räcker! Bara man har ett slutdatum, oavsett om det är ett halvår fram eller om det är (gud förbjude) ett år till... Då får man i alla fall en chans att planera, och att hantera den väntan som är kvar och att ställa in sig mentalt på det. Det är svårt att ställa in sig på en väntan som man inte vet när den är över... Och det tar så enormt mycket energi. Energi som jag egentligen inte har. Energi som jag behöver både till mig själv och till OSS och vårt gemensamma liv.

 

Jess

9 november 2009 12:48

Har haft vänner som haft liknande problem som er med barnlöshet så jag vet hur det tär på en. Nu har de äntligen fått en liten och så man ska aldrig ge upp. Hoppas det löser sig för er snart. Låter som ett barn skulle bli välkommet o älskat hos er och det är det viktiga.

 

Lisa

9 november 2009 13:11

Jadu gumman......vet inte riktigt vad jag ska skriva :(!
Vet precis hur det känns. Rent förjävligt helt enkelt!!!!
Själv har jag länge varit på brisningsgränsen på vad jag orkar med :(...
MEN det finns ett ljus......frågan är bara hur långt bort!

http://langtanochvantan.blogspot.com

 

essko

9 november 2009 13:27

Att jobba i hemtjänsten tycker jag först och främst handlar om att man vill möta och bemöta någon utifrån den personens önskemål och villkor. Att vara lyhörd och mänsklig och empatisk. Och det är ju du utan tvivel. Därför tycker jag inte du ska oroa dig det minsta för hur din bredvidgång (och senare yrkesutövning) kommer att gå. Slappna av och var ditt vanliga omtänksamma jag så kommer det inte att bli några som helst problem. Lycka till!

 

camilla

9 november 2009 17:23

Jag tror du kommer att klara hemtjänsten galant.
var dig själv och försök ta dig lite tid att prata med dom.
det uppskattar dom mer än något annat.
Ha det bra och kram på dig!

http://cammo69.blogspot.com

 

P

9 november 2009 18:49

Ja du vännen,

Så är det.

Den där väntan.

Jag och en väninna, som förorade sin 4 åriga dotter i cancer, ja vi delar upp våra liv i före och efter.

Det känns bäst så. Man är en person före.

Sen en annan efter.

Vet inte hur jag ska kunna stötta eller krama om.

Men vi vet oxå hur jävligt det är.

Och hur enkelt det hade varit om man vetat att just DÅ.

Kanske är det bästa att leva här och nu.

Ta en resa utomlands och bara ta hand om sig själv?

Hämta den där lilla kissen.

Så många saker som skule få dig att må bättre. Små saker som gör att väntan blir uthärdlig.

Våga. J har inte alltid rätt :)

Kramar om.

 

-ME-

10 november 2009 09:59

Jag tror inte du behöver vara orolig för att klara jobbet, inte på en fläck. Det allra viktigaste inom vården är att LYSSNA och det är du grymmebra på. Lyssna och se, sen kommer resten att lösa sig med de kunskaper du har.

http://vinterliv.blogg.se

 

Suz

24 november 2009 23:30

Tittade in på din blogg och tyckte den verkade intressant. Kan aldrig föreställa mig hur du känner men det där med väntan är fruktansvärt. Hoppas det snart blir ett barn! :)

http://knorkissuz.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...