31 december 2009.

Det är årets sista dag. 2000-talets första decennium har snart passerat. För mig har det varit ett tufft decennium med sorg, många tårar men också lycka.

Och en massa väntan...

Imorgon är det nytt år. Ett nytt decennium tar vid.

Nya möjligheter...

Jag måste välja att tro på det positiva. För att orka. För att orka fortsätta vänta. Och hoppas. Och tro. Att 2010 blir det år vi får hämta hem Liten och äntligen få bli föräldrar igen. Att det nya decenniumet blir ljusare på alla plan. 

Jag önskar er alla som läser ett

Gott Nytt År!

Må det bli ett nytt, spännade och lyckligt decennium för oss alla!

Så var det jul. Allt skulle vara perfekt.

Om inte...

Ute är det likt ett vykort. Landskapet är vitt och snön gnistrar i den kalla vinternatten. Granen står klädd i guld i vardagsrummet. Några paket ligger under, men det är inga julklappar utan födelsedagspresenter till maken som fyller år imorgon julafton. Julklappar har vi slutat med... Julen är för mig i mångt och mycket barnens tid. 

Jag känner mig melankolisk. Trött. Ledsen. Uppgiven.

Inte alls så där förväntansfull och full av julmys i kroppen som jag så innerligt önskade att jag gjorde. För det fattas en stor bit av mig. Eller två stora bitar.

Pusselbitar...

En är vår saknade och älskade prins i himlen, vår Viktor, som vi varit hos och tände ljus för på kyrkogården ikväll efter jobbet. En är Viktors lillebroster som vi väntar på sedan nu dryga 28 månader tillbaka från Bolivia. Det är bara att konstatera...

...det blev ingen lillebror eller lillasyster i år heller...

2010 närmar sig med stormsteg och det är väl tur att jag inte visste hur länge vi skulle komma att få vänta på att få bli en större familj. Tänk om vi vetat det hösten 2001 när vi bestämde oss för att försöka bli fler...

Det var längesen jag skrev, jag vet. Men jag känner mig så tom... Har inte förmått mig att skriva ner tankarna och känslorna, men nu så här kvällen före julafton så känner jag att jag ändå vill passa på att skriva ett litet inlägg för att visa att jag lever, men också för att önska er alla en riktigt God Jul.

Ta hand om er och era nära och kära. Krama era barn lite extra imorgon. Ta vara på varje minut ni har tillsammans och uppskatta de små liven som den ofattbart stora gåva de är...

Kram till er alla!

Idag har det varit full fart här hemma. Vi har varit flitiga tillsammans, jag och maken, och nu är det blivande badrummet TOMT i väntan på att nya väggar ska upp. Det har tills nu varit ett "kontor", där vi hade både skrivbord och bokhyllor med allehanda papper och annat smått & gott i, som nu alltså måste stå på andra ställen. Det innebar att vi måste se över och rensa, samt bära iväg skrivbordet till övervåningen där vi inrett ett tillfälligt kontor tills vi vet hur det blir med planlösningen på bottenvåningen. Det blev en bra lösning och en bokhylla åkte ut i gäststugan. En spännande och hektisk tid som väntar oss framöver, med renovering av först och främst badrum, men sedan också utbyggnation och nytt kök + grovkök. Jag skulle inte bli förvånad om telefonen ringer när vi står där med slipdamm och vårt hem ser ut som det inträffat en jordbävning...   

OM det blir så, så löser det sig på något vis.

Nu är det kväll och jag dricker en kopp kaffe och kopplar av. Försöker att inte stressa upp mig för att det inte blivit något pluggande på hela helgen och därför ingen provskrivning imorgon. Jag har egentligen bokat att skriva nästa måndag, den 14 december, så jag står nog kvar vid det.

Imorgon är det min sista dag innan jag börjar jobba igen. Jag har mycket jag skulle vilja göra och vet inte hur det blir, om jag ska ge mig ut på en liten "shoppingrunda" och leta nya kläder, för det BEHÖVER jag verkligen efter att knappt ha shoppat något under det år jag har pluggat. Då har man ju inte behövt så mycket kläder i o m att skolan bara varit 2 ggr/vecka och har jag varit på praktik/jobbat så har man ju bytt om till arbetskläder. Nu behöver jag verkligen nya kläder som det inte är hål i... Får se om maken är snäll och ger ett litet bidrag till sin luspanka fru...   

Och nu blev det helt andra bullar - telefonen ringde precis (kl. 21.10!) och jag ska jobba imorgon. Mitt första pass SJÄLV inom hemtjänsten. Gaaaah... Så var det med den sista dagen före jobb... det blev annat jobb!   

Så var den vinterlika omgivningen borta. Ett par dagar har det varit så mycket vacker frost på buskar, träd och gräs att det nästan sett ut som om det varit täckt av snö. Idag är det återigen grått och trist och termometern visar ett par grader plus. TRÅÅÅK!   

Tänk vad påverkad man blir av vädret egentligen. När solen behagar att visa sig så känns livet och väntan så mycket enklare och lättare att bära. Dagar som denna, längtar jag ännu mer efter att få åka till värmen och solen, och hämta hem vår lilla Sol. Vår Liten. Som en vacker dag kommer lysa upp vår tillvaro, genom att bara vara som den lilla unika, underbara varelse h*n är. JAG LÄNGTAR!!  

Det är fredag idag. Jag håller som bäst på att skriva på sista inlämningsuppgiften på Rehabilitering & Habiliterings-kursen. Det går segt. Det går sakta. Men det går. I huvudet har en plan att jag ska vara helt klar i skolan tills jag börjar jobba på tisdag igen. Det innebär att inlämningsuppgiften ska in idag och att jag tar helgen till att läsa till provet och skriver det på måndag. Det är "bara" EN liten ynka glugg som ska fyllas i på betyget nu, sedan är jag färdig USKA!   

Det skulle kännas enormt skönt att bara kunna fokusera på jobbet fr o m tisdag och det nya som är där. Jag måste lära mig ett helt nytt datasystem för att kunna börja jobba på mitt gamla jobb igen. Min chef har sagt åt mig att det inte är någon idé att jag ens tänker på hur det var förut, innan jag började studera, för det finns inget av det kvar.

Rätt skönt egentligen - att börja om på ny kula. Det ska också bli kul att träffa alla arbetskamrater igen - gamla som nya. Mycket har hänt på detta dryga år jag varit tjänstledig för studier och det har anställts många nya som har samma/liknande arbetsuppgifter som jag själv. 

Nu är det säkert många av er som följt mig länge som sitter som frågetecken och undrar VARFÖR jag går tillbaka till mitt gamla jobb, som inte alls har med vården att göra... Dessvärre är det så att min/vår ekonomi inte riktigt pallar med att jag går ner flera tusenlappar i lön/månad. Och det är INTE läge för mig att gå från en 100% fast heltidstjänst till en osäker timanställning med i närmast skrattretande låg lön, inför min föräldraledighet. Jag har därför bestämt mig för att gå tillbaka till mitt gamla jobb, fram tills telefonen med det magiska samtalet ringer. Jag har längtat och väntat SÅ länge nu på att få Vara mammaledig, och det så länge vi bara fixar det ekonomiskt. Självklart kommer jag söka jobb om det dyker upp uska-jobb att söka under hela denna tid. Men just nu är det inte riktigt läge att våga "hoppa". Jag har och har haft en öppen och ärlig diskussion med min chef på jobbet om detta, så därför känner jag att jag även vågar blogga om det. Jag gillar läget och tycker faktiskt att det ska bli kul och komma in i gänget och vardagen igen.. och framför allt; få in pengar på LÖNE-kontot!!   

Visst var jag medveten om att jag skulle bli tvungen att gå ner i lön om jag ska in i vården och arbeta, men det är liksom inte riktigt bra läge för att gå ner i lön nu eftersom föräldrapenningen ju grundar sig på den inkomst man haft innan barnet kommer. Jag hade sett framför mig att vi skulle fått barnbesked under detta år jag pluggade och att jag skulle slutfört mina studier under mammaledigheten och sedan kunnat söka jobb inom vården. Nu blev det inte så, och jag får tänka om och försöka göra det bästa möjliga av situationen. Jag kommer dessutom ha en fot kvar inom Hemtjänsten där jag ju blivit upplärd och jobba extra någon helg och kväll här och där. Det tror och hoppas jag blir bra!   

Denna vackra och gnistrande utsikt mötte mig när jag drog upp rullgardinen i morse...

Utsikten från balkongen idag på morgonen...

Gnistrigt prydnadsgräs i trädgården...    

Litet annat gräs vid vägkanten som fått stå kvar med flit.. så länge det står upp så är det rätt dekorativt, även fast det är visset...

Hagtornsträdet i trädgården...

En liten lövgren från rosenportalen hänger ner i morgonsolen... Tyvärr framgår inte frosten så bra med mobilkameran...

Lyktan och brevid den kaprifolen som just nu sover... på kvällarna lyser den fint med ett ljusnät med små, små lampor...

Frostig brevlåda...

Allmänningen bakom brevlådorna... här rådjuren brukar gömma sig...         

Julfönster i köket...

Ibland blir det långt mellan mina inlägg på bloggen. 

Ibland blir det som idag - två samma dag!

1 december idag som sagt och det är väl en dag som väldigt bra att (återigen...) ta itu med övervikten på, va? Jag gjorde ett ryck några veckor i september/oktober med Cambridge, ren kur och sedan byta ut alla mål utom ett mot pulver. Men min kropp reagerar knappt på pulverkurer längre och det kändes tröstlöst, tråkigt och framför allt DYRT. Dessutom gillar jag mat och att t u g g a...

När vi var i Örebro i helgen tyckte jag minsann att mina favvobyxor satt lite lösare än vanligt och tanken föresvävade mig att jag kanske ändå lyckats hålla vikten i höst sedan jag gick på Cambridge-kuren och kanske t o m gått ner något kilo till? Imorse fick jag svaret: -2 kg hade försvunnit sedan jag vägde mig sist i oktober. Trevlig överraskning! Jag har inte direkt tänkt så mycket på vad jag stoppar i munnen på sistone utan snarare fokuserat på att jag ska äta mindre och framför allt se till att äta regelbundet och inte slarva med måltiderna. Frukost, lunch, middag och 2-3 mellanmål.

Igår ringde jag till vårdcentralen för att beställa telefontid hos min husläkare för att diskutera Reductil. När jag sist var hos husläkaren innan sommaren så ville hon inte skriva ut Reductil till mig för att man inte ska kombinera den med antidepressiv medicin. Då åt jag Citalopram, men den slutade jag med på semestern i juli och är fri från den sedan dess! Istället fick jag då Xenical, men den gav inget som helst resultat på vågen och ej heller biverkningar som t ex diarré och annat "skoj" man får om man t ex äter för fet mat. Mitt problem ligger inte i det, utan det är först och främst mitt sötsug, mitt sug efter snabba kolhydrater samt att jag äter för stora portioner. Detta sägs Reductil hjälpa emot och det ska bli mycket spännande att se hur detta funkar för mig nu! Jag är full av hopp! 

Min husläkare är bara bäst och jag trodde igår att hon skulle ringa som idag, men istället ringde hon upp mig redan igår eftermiddag! Vi pratade och jag berättade att jag slutat med Citalopram i somras och att det gick riktigt bra. Sedan diskuterade vi Reductil och kom överens om att det är läge för mig att prova det! Idag var jag på VC och gjorde en invägning plus att sköterskan tog mitt blodtryck samt pulsen. Reductil ges nämligen inte ut om man har högt blodtryck dvs över 140/90. Det var ingen fara på den fronten då mitt blodtryck var 120/70 och min puls låg på 52 slag/min. Allt bara bra med andra ord, trots att jag känner mig väldigt stressad nu på sluttampen av utbildningen. Så skönt!

En biverkning av Reductil kan vara att man får högt blodtryck och därför vill min husläkare hålla koll på mig och vi har kommit överens om att jag ska boka in ett besök för vägning + blodtryckskontroll varje månad. Nästa möte och första vägningen efter invägningen är i mellandagarna, den 28 december. Verkligen spännande att se vad det blir, särskilt efter julhelgen...  

Förutom att se till att hålla måltiderna, minska på portionsstorlekarna har jag lovat mig själv att börja promenera. Jag vet att motion är A och O för viktminskning och jag behöver verkligen få igång min förbränning! Maken har varit superduktig med både mat och träning under året och har gått ner en hel massa kilon och är i sitt livs form och det taggar självklart också mig. Tänk om vi kunde få åka till Bolivia och hämta hem Liten och båda vara lättare och mer nöjda med oss själva än nånsin. Det vore en riktigt skön känsla. En känsla klart värd att fokusera på. Liten är värd att hans/hennes föräldrar mår bra, är starka ...både fysiskt och psykiskt inför resan. Inför vårt första möte. Inför vårt liv - tillsammans.
Det kommer krävas mycket av oss båda när samtalet väl kommer och jag vill verkligen vara i form tills dess. Det är det jag måste fokusera på nu och inte så mycket vad vågen visar egentligen. Men det är alltid trevligt med minus..!

Wish me luck!   

Tänk att december är här. Årets sista månad. 

Julmånaden. En månad för familj och framför allt för barnen.

Mitt hjärta ekar tomt och tyst. Saknaden & längtan efter Liten gör sig än mer påmind nu i juletider när man hör och läser om hur vänner förbereder och pysslar med barnens adventskalendrar och julklappar...

JAG VILL OCKSÅ!!!   

Vi har fortfarande inte fått någon uppdatering om det eventuella barnbeskedet till vår kö, som kom i september. Och nu har vår handläggare hos BFA gått på sin föräldraledighet och en ny tjej kommer fr o m nästa vecka. Jag hoppas att vi alla väntande familjer i Bolivia får en presentation av henne så man iaf får ett "ansikte" till den som mest troligt kommer ringa vårt livs viktigaste telefonsamtal när det är dags. Just nu känns det så opersonligt att någon man aldrig ens pratat med, inte ens har en bild av, ska ringa. C som gick på föräldraledighet har jag ju pratat med X antal gånger under våra 2,5 år vi varit medlemmar och när jag dessutom hade hand om BFA-tidningen och utformningen av den ett tag så träffades jag och C.

Det är bara att inse, om än motvilligt, att det blir ytterligare en jul och ett nyår utan Liten hos oss. Det gör ont och smärtar förbannat. 

För att orka med tillvaron så gjorde jag och maken ett litet break i från vardagen i helgen som var. Fredag-lördag var vi på mini-weekend i Örebro och låg över en natt på hotell. Detta tack vare min goa vän Soff som gav oss en övernattning som hon själv vunnit och inte hunnit utnyttja. TACK älskade vän!   

Vi hade ett jättemysigt dygn i Örebro med mycket god mat, dryck, lite shopping till maken och en massa kärlek. Det var precis vad vi behövde!