Är lite nervös och pirrig just nu. Och full av förväntan...

Imorgon bitti flyger jag nämligen till Umeå för att operera bort mitt synfel med laser! Det känns helt galet att försöka föreställa sig känslan utan glasögon, utan skavande linser som gör att mina ögon känns torra. 

Jag har haft glasögon i 20 år. Jag var runt 15-16 år när jag upptäckte att jag plötsligt inte kunde läsa på svarta tavlan i skolan utan att behöva kisa och anstränga ögonen. Så det blev glasögon. Och jag hatade det.

Och har så gjort sen dess...

Jag har avskytt känslan av att känna mig instängd. Det spelar ingen roll om folk säger att jag passar i glasögon. Eller om jag väljer de mest "naturella" bågarna. Jag känner mig instängd ändå. Och jag avskyr känslan. Starka ord, jag vet.. men det är min känsla och erfarenhet av glasögon.

Sen kan jag tycka att det är SÅ snyggt med glasögon! På andra. Markerade bågar med breda skalmar är bland det snyggaste jag vet och ofta önskat att jag kunde haft själv, men det GÅR bara inte. Det gör att jag känner mig än mer instängd.

Jag har dessutom skelat sen jag var liten och har ett brytningsfel. Det blir sämre med glasögon, särskilt när jag är trött och störd av bågen och glaset. Mitt skelande öga far iväg hel vilt och jag blir ännu mer trött.

Så det ska bli så skönt att äntligen få göra detta!

Jag har dessutom min kära vän S med mig på denna resa, vilket gör att jag känner mig trygg och lugn. Hon har dessutom genomgått samma operation för bara en liten tid sen och garanterat mig att det INTE gör ont! Jag litar på henne till 110%.

Wow... tänk att få slippa glasögon. Slippa det eviga letandet för att man inte minns vart man la dem sist... Imman på rutorna när man kommer in i värmen efter att ha varit ute i lite kyligare temperatur... Regndroppar som stör synfältet... Att aldrig kunna ha snygga solbrillor utan att behöva palta med linser först... Jag har aldrig köpt solbrillor med styrka, för dyrt för att säkert snart slarvas bort om jag känner mig själv rätt... 

Snart (förhoppningsvis) har vi också en Liten som säkert skulle varit nyfiken på mammas glasögon också, och velat ta i dem och bryta hit och dit. Jag hade då fått vända bort ansiktet för att skydda dem och säga "Aja baja" och "Nej".. vilket inte känns ett dugg lockande att göra. Jag vill gooosa. Kunna vara nära. Både Liten och maken. Utan att tänka först och försöka undvika att få ständiga näsavtryck på rutorna och sedan tvingas putsa dem för att se något...

Umeå - here we come!   

Återkommer givetvis med rapport när jag kan!

Håll gärna en tumme imorgon torsdag runt 11-tiden är ni rara...

Så har då ytterligare drygt en vecka passerat sedan vi fick vårt preliminära barnbesked om att vi har en liten kille/tjej som är utsedd till oss. Vår Liten!

Valborg har passerat och den blev väldans mysig och trevlig på alla sätt. Jag och maken åt god middag hemma, bara vi två. Sedan gick vi en promenad bort till Valborgselden vid Samfällighetslokalen. Det var ingen kör eller så som sjöng och inte så jättemycket folk kvar utomhus. Typiskt nog började det småregna när vi gick iväg och det höll i sig. Men inne i samfällighetslokalen, som är ett hus med en jättestor veranda som vätter mot en strand och Mälaren, var det mycket folk och till vår stora glädje levande musik. Ett band som spelade och sjöng jättebra, synd bara att de som anordnade Valborg inte hade gjort någon som helst reklam för att det skulle vara liveband, då hade det nog varit fullsatt. 

Vi träffade flera bekanta och hade så trevligt! Jag skrattade och mådde gott och var t o m upp några svängar på dansgolvet och svängde mina lurviga.   

Helgen har tillbringats på hemmaplan och jag har röjt en hel del i trädgården. Musöron på björken innebär att rosenportalen kan ses över, och till min stora sorg upptäckte jag att den nog är helt livlös??! Känns jättetråkigt för den är sååå vacker på sommaren när den blommar... Jag hoppas jag har fel och ger den några veckor till innan vi klipper ned den totalt. Den ger ju sån fin karaktär till vår trädgård och jag älskar när den står i full blom med alla röda rosor!

Väntan är emellertid tung. Jag undrar hur länge vi kommer få vänta på det riktiga beskedet. Jag har svårt att förhålla mig till det faktum att jag nog(?) ska börja jobba som undersköterska på lasarettet den 1 juni. En del av mig vill absolut det och jag ser det som en chans att kanske "få in en fot", medans en annan del av mig vill åka NU. Jag kan inte ställa in mig mentalt på jobb hela sommaren, det går bara inte, hur mycket jag än försöker... Oavsett om det blir så eller ej så vet jag att jag faktiskt ser fram emot det. Har längtat tillbaka till vården sedan min praktik förra hösten och det är ju detta jag VILL jobba med sen!

Ett blogginlägg som inte har någon känsla alls känner jag... Lika förvirrad som jag känner mig...   

Tack för att ni läser!