Såsom i Himmelen & på Jorden

Alla inlägg under juni 2010

Av grodis - 27 juni 2010 20:19

Fick just mailat en dikt från en nätvän som är helt otroligt på att skriva texter. Tack snälla Lisa! Den är så klockren!

(Jag har givetvis frågat och fått Lisas medgivande att publicera dikten.) 


Åratal har passerat förbi, och åren har gått,
en evig förtvivlad längtan ni på kuppen fått,
en tid av känslor och hopp, väntan så lång,
ni har erfarit barnlängtans erans gång.

Det har varit tufft, ensamt och så svårt,
förstår att ni har haft det kämpigt och hårt,
tiden har varit för lång för dig och din man,
men nu kommer lyckan till er minsann.

Nu kommer ni att åter bli mamma och pappa,
och ni snart er älskling på kinden få klappa,
inom snar framtid är Liten i er ömma famn,
och er framtid är i barnalivets ljuvliga hamn.
 
Lisa C, 2010-06-27
Av grodis - 22 juni 2010 21:41

  

  HURRA   HURRA  HURRA  HURRA!!

Idag fyller vår älskade lille Prins 2 år!   



Tyvärr kan vi inte fira honom på hans födelsedag denna gång, men får ta det i efterhand när vi kommer ner till Bolivia, vilket verkar bli snart! Iiiiiiih!!!  

Sen kan och ska vi fira honom varje födelsedag, i resten av våra liv. 


Åh, nu snörvlar jag igen... 


Mycket känslor i omlopp nu. Många tankar. 


Jag är så innerligt lycklig!! 


Och då har vår resa knappt börjat... 


Idag, just på Prinsens födelsedag, har vi varit hos Familjerätten och ansökt och fått beviljat om att fortsätta adoptionsprocessen! Det känns fantastiskt stort och verkligen något att berätta för honom sen. Kan tänka mig att jag varje födelsedag i framtiden säkert kommer upprepa: "Åh, jag minns den dagen du fyllde 2 år. Det var då vi fick OK-stämpeln på att få hämta dig på riktigt!"


Ända sen i torsdags när "Saltkråke-melodin" ringde på min mobil har jag gått i ett rus. Vi har skrattat, gråtit, skålat i champagne både en och tre gånger.    Vi har fått massor av vackra blommor! Och små söta nallar! Och fina kläder! Och presentkort på familjefotografering!


Och så alla underbara hälsningar - TACK snälla ni!!


Det är mycket som ska fixas med och tänkas på. Vi vet ännu inte när vi kommer få åka iväg, men vi tror båda att det inte är lång tid kvar alls. Gissar på 2-3 veckor, MAX! Det är heeeelt galet! 


Åh, vad det pirrar i magen nu.

Så starka känslor som ibland pytsas fram. Lite i taget. Jag pallar inte annars. Då spricker jag av lycka!


Så många år som vi väntat.


Så mycket som jag "trängt undan" väntans- och längtans känslorna. För att orka med. Då tar det tid att komma igen.


Våga känna.

Våga tro.

Våga glädjas.


Men det får ta tid.


Vi har ju resten av våra liv på oss!   


Av grodis - 18 juni 2010 23:35

  

Igår, torsdagen den 17 juni 2010, kom det efterlängtade samtalet!! 


Jag hade just vaknat(!) efter att ha somnat om och drömt en massa. Vaknade med ett ryck kl.  09.56 och studsade ur sängen. Jag skulle ju jobba kl. 12-20 och ville vakna till i lugn och ro. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge, jag hade ställt klockan på 8.30 egentligen...

Jag hann bara hunnit kissa, blaska lite kallvatten i ansiktet och slarvbäddat sängen. Då ser jag mobilen ligga där, mitt i sängen och jag var på väg att bädda in mobilen under täcket. Tar den och lägger den i bakfickan på mina tunna mysbrallor.


Är precis på väg att gå ned för trappen när jag känner hur det börjar vibrera på höger skinka. Sekunden efteråt börjar "SALTKRÅKAN" att fylla rummet. Jag börjar genast skaka intensivt. Fnissar högt och halvt hysteriskt. Tårarna väller över med en gång. Jag förstår. 


Skrattande och snörvlandes svarar jag något konstigt.. inte mitt namn utan bara ett snörvlande "Ja.. hallååå.. eeeh... " Jag hör hur vår handläggare fnissar på sitt håll och hon säger sen "Ja, Marie...idag jag ringer med glada nyheter!"


Jag hör henne knappt. Mobiltelefoner funkar sk-t här ute. Jag vägrar ha ett hackande samtal där jag hör varannan stavelse så jag ber henne ringa hem. Och det fort!! Hon upprepar numret blixtsnabbt och det dröjer inte många sekunder innan hemtelefonen ringer. Då har jag lika blixtsnabbt förflyttat mig ca 5-6 meter till arbetsrummet, fattat papper och penna. Svarar på en halv signal. Gråter. Andas. Hyperventilerar. Snor rinner. Tårarna rinner i en flod. Jag skakar.


Lyssnar. Försöker lugna mig själv. Vill ju veta!


"Åh, vad jag längtat efter att ringa detta samtal, Marie. Jag är så glad för er skull. Nu är det klart, ni har fått en pojke!"


Jag bryter ihop. Men positivt. Gråter om än ännu mer.


Hon tar en paus och fortsätter sen; "Han är ca 2 år och heter ----- "


Jag gråter mer.


Vår väntan är snart över.


Vi har fått en son.


Ännu en son.


Vi har blivit 2-barnsföräldrar. Eller rättare sagt; vi är på god väg att bli.


Viktor får äntligen bli storebror!!


Vi är såååååååååååååååå lyckliga!!!


Igår jobbade jag inte. Fixade inte det. De förstod.

Idag har jag jobbat, med hjärnan hos vår Prins i Bolivia. 


Vi har fått så mycket gratulationer, hälsningar, mail, SMS, MMS, blommor, presenter. Det är helt GALET!! Jag är så innerligt, innerligt lycklig. TACK!!!   


Och detta är bara början.

På livet.


Livet - som inte längre står på paus.

Av grodis - 16 juni 2010 23:04

  

Igår kom det så ÄNTLIGEN ett barnbesked från Bolivia! Det blev dock inte officiellt förrän idag. Även denna gång (som alla andra gånger...) gäller det dock en annan domstol än den vi väntar i, men dock "rätt" stad, dvs Santa Cruz. Vi väntar i domstol 1 och barnbeskedet gällde domstol 2. Den lyckliga familjen har fått besked om att det finns en liten son och lillebror på drygt 1 år att åka och hämta hem. *ståpäls*  


Åh, vad jag hoppas att detta är proppen som gick och det nu blir rena ketchup-effekten så att alla vi som fått veta att vi har "matchats" med barn ända sedan januari snart (gärna imorgon!) får våra efterlängtade besked!


Idag när jag kom hem visade det sig att vi fått ett mjukt paket med posten! Kära vänner (som förövrigt var snälla och hjälpte oss med översättningen av bildtexterna till våra foton, från svenska --> spanska, i handlingarna som vi skickade ner till Bolivia i augusti 2007) hade skickat ett jättefint kort med Nalle Puh på och en jättefin stass till Liten, som h*n fått ärva av lillasyster i Familjen F. Verkligen jättefint och dessutom med GRODOR på! Varm och rörd av all medkänsla är jag! TUSEN TACK kära familjen F!   

  



Och tusen TACK för alla kommentarer. Från er alla, både kända och okända vänner. Ni är helt fantastiska och jag är så tacksam för att ni bär fram mig på denna resa, som blivit så många år längre än jag någonsin hade befarat... 

Av grodis - 14 juni 2010 11:19

  

Bilden illustrerar precis min känsla...

Hur jag känner... hur jag mår...

Att det känns som om allting snart brister...


I snart 2 månader har vi vetat om att Liten finns. Att vi har ett barn utsett till oss som de håller på att "processa". Grejen är den att Liten och flera andra barn som också ska få komma till Sverige, är under process sedan mycket längre än "bara" 2 månader. Nämligen sen JANUARI - och det är ett HALVÅR!!!


Ett halvår i ett litet barns liv är jättelång tid. Det hinner hända massor. Ett halvår för dessa barn som istället för en kärleksfull och trygg miljö får tillbringa sin tillvaro på ett barnhem... 

Jag börjar nojja över att vårt barn kommer hinna bli äldre än 3 år (som är vår medgivandeålder och som barnet max får vara när man kommer hem till Sverige igen) och att det ska ställa till det när barnbeskedet väl kommer. OM det kommer nu i sommar - mitt i semestertider, vem kan då ordna det?? Jag vet att jag inte ska eller borde oroa mig i förväg. Men hur lätt är det att låta bli...


Ingen önskar mer än jag själv att det fanns en OFF-knapp nånstans på kroppen att trycka på när allt blir för jobbigt och tungt att mäkta med.


Jag orkar inte glädjas över saker och ting längre som jag vet att jag skulle gjort i vanliga fall. All min energi, den lilla som finns, går åt till sommarjobbet som uska på lasarettet. Jag måste välja, sortera bort... Ibland sorterar jag saker jag vet att jag mår bra av. Att umgås och socialisera med vänner. Men jag orkar inte... Den lilla lediga tid jag har måste jag få "bara vara".

Jag hoppas att jag har vänner kvar när denna resa är i mål....


Nu måste jag gör förbereda mig för dagens utmaning. Först HLR-kurs i 4 h med undervisning, praktik och sen prov. Därefter jobba 17-22. Wish me luck... att jag får kompetenskortet som intygar att jag kan utföra HLR på en person om det skulle bli aktuellt.

Av grodis - 8 juni 2010 12:42

Så har då ytterligare drygt en månad har passerat och jag inser att det nog är dags för ett livstecken. TACK snälla ni för er omtanke!   


Jag lever.

Andas.


Men inte så mycket mer...


Orken och hoppet om att någonsin få det där telefonsamtalet... barnbeskedet... börjar återigen sina. Jag fattar inte vad det är som dröjer så!?! Det är snart 2 månader sedan vi fick veta att vi har ett barn "utsett" till oss i Bolivia. Vi vet att de processat flera barn till svenska famlijer sedan januari. Det är för sjutton ett HALVÅR!?! Ett halvår är JÄTTELÅNG tid i ett barns liv och jag känner mig frustrerad och lurad. De stjäl ju för bövelen tid från oss. Tid som vi skulle kunna haft TILLSAMMANS. Tid som vårt barn inte hade behövt bo på ett barnhem. Tid som Liten kunde fått obegränsat med kärlek, lugn och trygghet av oss som längtat och väntat så länge.


Det tär på en mors hjärta att veta.

Men inte NÄR...


Lusten för det mesta har försvunnit. Orken också. Just nu känns det som om det räcker med att ta sig igenom dagen. Jag har dessutom mitt i allt påbörjat det som jag i normala fall skulle tycka vara SÅ spännande & roligt - mitt sommarjobb som undersköterska på lasarettet! Det är MASSOR med nytt att lära sig och jag känner mig så okunnig och grön. Frustrerande det med. Tur att jag har 3 veckors upplärning till att börja med... Jag hoppas att någonting vettigt fastnar i min trötta hjärna. Det är jättekul. Det är jättespännande. Det är en fantastisk chans. Det är detta jag vill. 


Ändå...


Självklart skapar denna känsla jag har även dåligt samvete hos mig. Att jag inte förmår mig att glädjas. Att jag inte förmår mig att orka det jag "borde" de få dagar jag har ledigt. Mitt schema är väldigt blandat och jag jobbar både kvällar och dagar. I helgen som var jobbade jag 13.30-22.00 och därför är jag nu ledig måndag-tisdag istället. Jag vet inte vad jag mår bäst av, att vara på nya jobbet och ha fullt upp och inte knappt få sitta ned, eller hemma där tankarna sköljer in i huvudet och gör mig mer eller mindre handlingsförlamad. Det handlar inte om att jag är slö och lat och inte vill. Det handlar om att jag inte orkar...


Se nu till att ringa ... jädra telefon! Jag är så LESS på detta!

Jag vill börja LEVA!


Som grädde på moset har min mage börjat säga ifrån och det rejält. Jag har knaprat Omeprazol i 2 veckor men det hjälper föga. Så snart ser jag ingen annan råd än att ringa läkare. Men jag vill INTE göra gastro... även om jag vet att jag kanske borde... Är ju på den avdelningen där många patienter genomgår sådana och jag hade ju även praktik på mottagninen så jag vet (allt för väl?) hur en sådan går till... 


För att fortsätta på kroppen så kan jag meddela att operationen jag gjorde i Umeå för en månad sedan gick bra. Gjorde ju en s k LASIK för att slippa glasögon/linser. Det var torrt och skavigt efteråt i ca 1 - 1,5 vecka så jag droppade fuktdroppar (förutom kortison+antibiotika) för fulla muggar. Igår var jag hos en optiker för efterkontroll efter 1 månad och då visade det sig tyvärr att jag har astigmatismen kvar på båda ögonen samt att jag har flera skador vid snittet på hornhinnan på höger öga. Detta skrev optikern ned på ett papper som jag ska faxa till kliniken imorgon när jag jobbar. Vi får se vad/om detta leder till att jag ev. måste flyga till Umeå ytterligare en gång i höst för att göra om. Jag vet inte... Jag orkar ärligt inte bry mig just nu, för jag lider inte av det. Jag ska dessutom på inrådan från optikern vara mer noga att droppa med fuktdroppar, för det underlättar läkningen. Ska bli! Jag ser dock jättebra och känner inte att skavet är kvar alls. Dock är mörkerseendet sämre och det blir som "glorior" runt bilarnas lyktor när jag kör kvälls/nattetid, men hur ofta gör jag det? Jag är inte blind iaf och visste om att det kunde bli så här innan.


När jag ändå bloggar så delar jag med mig av lite bilder från vår sommarträdgård samt badrummet som i det närmaste är klart! Bilderna är bara mobilbilder så bildkvalitén är inte den bästa, men men...

Syrénhäcken i full blom!

 

 

Sally på sin favvoplats om sommaren - i sin korg i skuggan av ormbräkenbusken.


Färgtemat på penséerna i år blev ljuslila/rosa och vinrött.


I skuggan under hagtornsträdet som just nu blommar för fullt!


   

Vår fina magnolia som snart är överblommad för denna gång...


Badrumsmattan - en vit lite glansig rya - på klinkergolvet i nya badrummet.



      

Tvättkommoden, spegeln och hörnskåpet i mörkbrun ek från Miller.



Duschhörnan innan duschväggarna kom på plats.


   

Med duschväggarna infällda.


 

Toaletten och ett s k "flygplansskåp" över. En frostad fönsterfilm ska monteras upp i halva fönstret som insynsskydd. Tills dess får det räcka med "koppargräs". På stenen som ligger i fönstret står det "Hope", en sten vi fick av en vän för ett par år sedan.

~ Om mig ~

17 juni 2010 kl 10.00:
EN SON!! ♥

Fråga mig

2 besvarade frågor

~ Kalender ~

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

~ Gästbok ~

~ Tidigare år ~

~ Kategorier ~

~ Arkiv ~

~ Sök ~

~ RSS ~


Skapa flashcards