Direktlänk till inlägg 14 juni 2010
Bilden illustrerar precis min känsla...
Hur jag känner... hur jag mår...
Att det känns som om allting snart brister...
I snart 2 månader har vi vetat om att Liten finns. Att vi har ett barn utsett till oss som de håller på att "processa". Grejen är den att Liten och flera andra barn som också ska få komma till Sverige, är under process sedan mycket längre än "bara" 2 månader. Nämligen sen JANUARI - och det är ett HALVÅR!!!
Ett halvår i ett litet barns liv är jättelång tid. Det hinner hända massor. Ett halvår för dessa barn som istället för en kärleksfull och trygg miljö får tillbringa sin tillvaro på ett barnhem...
Jag börjar nojja över att vårt barn kommer hinna bli äldre än 3 år (som är vår medgivandeålder och som barnet max får vara när man kommer hem till Sverige igen) och att det ska ställa till det när barnbeskedet väl kommer. OM det kommer nu i sommar - mitt i semestertider, vem kan då ordna det?? Jag vet att jag inte ska eller borde oroa mig i förväg. Men hur lätt är det att låta bli...
Ingen önskar mer än jag själv att det fanns en OFF-knapp nånstans på kroppen att trycka på när allt blir för jobbigt och tungt att mäkta med.
Jag orkar inte glädjas över saker och ting längre som jag vet att jag skulle gjort i vanliga fall. All min energi, den lilla som finns, går åt till sommarjobbet som uska på lasarettet. Jag måste välja, sortera bort... Ibland sorterar jag saker jag vet att jag mår bra av. Att umgås och socialisera med vänner. Men jag orkar inte... Den lilla lediga tid jag har måste jag få "bara vara".
Jag hoppas att jag har vänner kvar när denna resa är i mål....
Nu måste jag gör förbereda mig för dagens utmaning. Först HLR-kurs i 4 h med undervisning, praktik och sen prov. Därefter jobba 17-22. Wish me luck... att jag får kompetenskortet som intygar att jag kan utföra HLR på en person om det skulle bli aktuellt.
Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.
Hur går det med vikten då? Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...
"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...