Igår, torsdagen den 17 juni 2010, kom det efterlängtade samtalet!! 

Jag hade just vaknat(!) efter att ha somnat om och drömt en massa. Vaknade med ett ryck kl.  09.56 och studsade ur sängen. Jag skulle ju jobba kl. 12-20 och ville vakna till i lugn och ro. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge, jag hade ställt klockan på 8.30 egentligen...

Jag hann bara hunnit kissa, blaska lite kallvatten i ansiktet och slarvbäddat sängen. Då ser jag mobilen ligga där, mitt i sängen och jag var på väg att bädda in mobilen under täcket. Tar den och lägger den i bakfickan på mina tunna mysbrallor.

Är precis på väg att gå ned för trappen när jag känner hur det börjar vibrera på höger skinka. Sekunden efteråt börjar "SALTKRÅKAN" att fylla rummet. Jag börjar genast skaka intensivt. Fnissar högt och halvt hysteriskt. Tårarna väller över med en gång. Jag förstår. 

Skrattande och snörvlandes svarar jag något konstigt.. inte mitt namn utan bara ett snörvlande "Ja.. hallååå.. eeeh... " Jag hör hur vår handläggare fnissar på sitt håll och hon säger sen "Ja, Marie...idag jag ringer med glada nyheter!"

Jag hör henne knappt. Mobiltelefoner funkar sk-t här ute. Jag vägrar ha ett hackande samtal där jag hör varannan stavelse så jag ber henne ringa hem. Och det fort!! Hon upprepar numret blixtsnabbt och det dröjer inte många sekunder innan hemtelefonen ringer. Då har jag lika blixtsnabbt förflyttat mig ca 5-6 meter till arbetsrummet, fattat papper och penna. Svarar på en halv signal. Gråter. Andas. Hyperventilerar. Snor rinner. Tårarna rinner i en flod. Jag skakar.

Lyssnar. Försöker lugna mig själv. Vill ju veta!

"Åh, vad jag längtat efter att ringa detta samtal, Marie. Jag är så glad för er skull. Nu är det klart, ni har fått en pojke!"

Jag bryter ihop. Men positivt. Gråter om än ännu mer.

Hon tar en paus och fortsätter sen; "Han är ca 2 år och heter ----- "

Jag gråter mer.

Vår väntan är snart över.

Vi har fått en son.

Ännu en son.

Vi har blivit 2-barnsföräldrar. Eller rättare sagt; vi är på god väg att bli.

Viktor får äntligen bli storebror!!

Vi är såååååååååååååååå lyckliga!!!

Igår jobbade jag inte. Fixade inte det. De förstod.

Idag har jag jobbat, med hjärnan hos vår Prins i Bolivia. 

Vi har fått så mycket gratulationer, hälsningar, mail, SMS, MMS, blommor, presenter. Det är helt GALET!! Jag är så innerligt, innerligt lycklig. TACK!!!   

Och detta är bara början.

På livet.

Livet - som inte längre står på paus.