Direktlänk till inlägg 18 juni 2012
Hur går det med vikten då?
Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag mådde allmänt piss. Jag som hade gått med i en Viktgrupp via jobbet och gått på föreläsningar under 10 veckor i vinter, hade misslyckats. ÅTERIGEN...
Det har varit sisådär på jobbet sista tiden. Jag har vantrivts en längre tid och blev på köpet varslad. Blev uppmanad att söka förlängt vikariat fr o m sista augusti, då mitt vik går ut. Jag kände att jag helt enkelt inte vill, utan försöka hitta något nytt, och började självmant ringa runt på måfå till andra avdelningar. Till slut fick jag napp! Så 1/9 börjar jag på en ny avdelning! Ska bli jättespännande och roligt!
Men just vantrivseln och stressen över jobbet är en stor bov i min viktökning. Nu när jag fått nytt jobb fr o m september orkar jag ta itu med hälsan. Min träning på jobbets gym resulterade dessvärre i en skada i vänster axel/sida av nacken för ett par veckor sedan, så nu är det promenader som gäller.
Jag är nöjd, för jag har lyckats gå en hel del. 4 powerwalks (PW) förra veckan och nu känns det som om jag är inne i ett positiv flow. Vågen pekar nedåt och jag har gått ner 3-4 kg på lika många veckor. Midjemåttet har minskat igen och det bästa av allt; Blodtrycket har sjunkit till 130/80, så det är normalt igen!
Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig över det antal kilon som vågen visar, utan istället KÄNNA efter hur jag MÅR. Det är ju trots allt DET som är viktigast och inte antalet kilon eller centimeter. Men det är kul att mäta/väga, bara det inte går till överdrift.
Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.
"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...
Fick just mailat en dikt från en nätvän som är helt otroligt på att skriva texter. Tack snälla Lisa! Den är så klockren! (Jag har givetvis frågat och fått Lisas medgivande att publicera dikten.) Åratal har passerat förbi, och åren har gått,...