Såsom i Himmelen & på Jorden

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av grodis - 14 maj 2013 07:44

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Av grodis - 18 juni 2012 10:51

Hur går det med vikten då?


Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag mådde allmänt piss. Jag som hade gått med i en Viktgrupp via jobbet och gått på föreläsningar under 10 veckor i vinter, hade misslyckats. ÅTERIGEN...  


Det har varit sisådär på jobbet sista tiden. Jag har vantrivts en längre tid och blev på köpet varslad. Blev uppmanad att söka förlängt vikariat fr o m sista augusti, då mitt vik går ut. Jag kände att jag helt enkelt inte vill, utan försöka hitta något nytt, och började självmant ringa runt på måfå till andra avdelningar. Till slut fick jag napp! Så 1/9 börjar jag på en ny avdelning! Ska bli jättespännande och roligt!

Men just vantrivseln och stressen över jobbet är en stor bov i min viktökning. Nu när jag fått nytt jobb fr o m september orkar jag ta itu med hälsan. Min träning på jobbets gym resulterade dessvärre i en skada i vänster axel/sida av nacken för ett par veckor sedan, så nu är det promenader som gäller.  


Jag är nöjd, för jag har lyckats gå en hel del. 4 powerwalks (PW) förra veckan och nu känns det som om jag är inne i ett positiv flow. Vågen pekar nedåt och jag har gått ner 3-4 kg på lika många veckor. Midjemåttet har minskat igen och det bästa av allt; Blodtrycket har sjunkit till 130/80, så det är normalt igen!


Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig över det antal kilon som vågen visar, utan istället KÄNNA efter hur jag MÅR. Det är ju trots allt DET som är viktigast och inte antalet kilon eller centimeter. Men det är kul att mäta/väga, bara det inte går till överdrift. 

Av grodis - 14 juni 2012 21:32

Herrejösses...


Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag för min del. Beskedet att vi fått en liten son på 2 år var omtumlande och såååå efterlängtat! Det tog lång, lång tid innan jag insåg och förstod. Innan den berömda poletten ramlade ner. Sedan dess har livet tagit en helt ny vändning. 
Det har inte alltid varit lätt och en dans på rosor, men för vem är det alltid medvind här i livet..?


   Vi fick världens finaste son och lillebror. Vi fick vår älskade och hett efterlängtade Hugo!   


 

Hugo-bus tidigare i våras. Full av liv.. och bus!   


I förra veckan var vi på första Sommaravslutningen på dagis. De små sjöng för oss föräldrar och vi satt utomhus på filtar och hade med oss picknick-korgar. Inte ett öga var torrt... 

SOM vi väntat på detta!


Vi har ju även passerat maj månad återigen, och jag kan för mitt liv inte förstå att vår ängel Viktor i himlen nu hade varit 10 år om han hade fått leva. Så ofattbart... Att vi skulle haft en så stor kille?! Varje maj månad är såklart jobbig, men i år var det extra jobbigt, kanske just för att det skulle varit ett litet "jubileum"..? Kanske för att jag känner mig så kluven i mina känslor. Sorgen jag lever med efter Viktor. Glädjen över att vi fick och har vår Hugo. Att våga glädjas. UTAN dåligt samvete. Det är en konst må jag säga...

Av grodis - 12 maj 2012 22:52

"Det är nu som livet är mitt

Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått


Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till


Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar


Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans


Jag vill känna att jag levt mitt liv"

Av grodis - 28 augusti 2011 22:13

Hej alla!


VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år?

Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.


HUR formulerar man sig?
Hur ber man om ursäkt?


Jag vet inte.


Jag gör det iallafall...

FÖRLÅÅÅÅT!!   


Jag lever. VI lever. 

Nu i en lite större familj. Mamma, pappa, barn. Och ett barn till, "bakom molnen", som Hugo säger.


Ja, han heter så. Min son. Vår son.


Jag tänker inte skriva något sammanfattande inlägg om hur detta år varit. I alla fall inte ikväll. Tiden har gått så otroligt fort och så innerligt mycket har hänt, att jag inte kommer förmå mig att skriva ned allt. Eller ens vilja tänka tillbaka på vissa saker...


Det har varit ett omtumlande år. Både underbart, men också jobbigt.

Mest underbart så här i efterhand. Men i början var det jättekämpigt. Ffa för min del... Men det tar vi en annan gång.. Eller så blickar vi framåt!


Imorgon är en stor dag för oss som familj. Föräldraledigheten är över och Hugo ska börja skolas in på dagis! Vet inte vem som är mest nojjig, men jag misstänker att det är jag... Men det ska gå bra. Det måste ju gå...


Nu ska jag inte skriva mer ikväll. Kände bara att jag ville skriva något.

Ännu en gång så ber jag om ursäkt för denna jättelånga tystnad. Men jag har bara inte mäktat med. Inte förmått mig att få ihop en enda rad. Så har det varit, men så ska det inte förbli. Jag kan inte säga att jag kommer blogga i den omfattning som jag gjort förut, men oftare än 1 gång/år iaf... ;)


På bilden ovan ser ni vår Hugo, i våras när han lämnade en bil till sin "lilla Storebror i himlen, bakom molnen"...

Av grodis - 18 juni 2010 23:35

  

Igår, torsdagen den 17 juni 2010, kom det efterlängtade samtalet!! 


Jag hade just vaknat(!) efter att ha somnat om och drömt en massa. Vaknade med ett ryck kl.  09.56 och studsade ur sängen. Jag skulle ju jobba kl. 12-20 och ville vakna till i lugn och ro. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge, jag hade ställt klockan på 8.30 egentligen...

Jag hann bara hunnit kissa, blaska lite kallvatten i ansiktet och slarvbäddat sängen. Då ser jag mobilen ligga där, mitt i sängen och jag var på väg att bädda in mobilen under täcket. Tar den och lägger den i bakfickan på mina tunna mysbrallor.


Är precis på väg att gå ned för trappen när jag känner hur det börjar vibrera på höger skinka. Sekunden efteråt börjar "SALTKRÅKAN" att fylla rummet. Jag börjar genast skaka intensivt. Fnissar högt och halvt hysteriskt. Tårarna väller över med en gång. Jag förstår. 


Skrattande och snörvlandes svarar jag något konstigt.. inte mitt namn utan bara ett snörvlande "Ja.. hallååå.. eeeh... " Jag hör hur vår handläggare fnissar på sitt håll och hon säger sen "Ja, Marie...idag jag ringer med glada nyheter!"


Jag hör henne knappt. Mobiltelefoner funkar sk-t här ute. Jag vägrar ha ett hackande samtal där jag hör varannan stavelse så jag ber henne ringa hem. Och det fort!! Hon upprepar numret blixtsnabbt och det dröjer inte många sekunder innan hemtelefonen ringer. Då har jag lika blixtsnabbt förflyttat mig ca 5-6 meter till arbetsrummet, fattat papper och penna. Svarar på en halv signal. Gråter. Andas. Hyperventilerar. Snor rinner. Tårarna rinner i en flod. Jag skakar.


Lyssnar. Försöker lugna mig själv. Vill ju veta!


"Åh, vad jag längtat efter att ringa detta samtal, Marie. Jag är så glad för er skull. Nu är det klart, ni har fått en pojke!"


Jag bryter ihop. Men positivt. Gråter om än ännu mer.


Hon tar en paus och fortsätter sen; "Han är ca 2 år och heter ----- "


Jag gråter mer.


Vår väntan är snart över.


Vi har fått en son.


Ännu en son.


Vi har blivit 2-barnsföräldrar. Eller rättare sagt; vi är på god väg att bli.


Viktor får äntligen bli storebror!!


Vi är såååååååååååååååå lyckliga!!!


Igår jobbade jag inte. Fixade inte det. De förstod.

Idag har jag jobbat, med hjärnan hos vår Prins i Bolivia. 


Vi har fått så mycket gratulationer, hälsningar, mail, SMS, MMS, blommor, presenter. Det är helt GALET!! Jag är så innerligt, innerligt lycklig. TACK!!!   


Och detta är bara början.

På livet.


Livet - som inte längre står på paus.

Av grodis - 8 juni 2010 12:42

Så har då ytterligare drygt en månad har passerat och jag inser att det nog är dags för ett livstecken. TACK snälla ni för er omtanke!   


Jag lever.

Andas.


Men inte så mycket mer...


Orken och hoppet om att någonsin få det där telefonsamtalet... barnbeskedet... börjar återigen sina. Jag fattar inte vad det är som dröjer så!?! Det är snart 2 månader sedan vi fick veta att vi har ett barn "utsett" till oss i Bolivia. Vi vet att de processat flera barn till svenska famlijer sedan januari. Det är för sjutton ett HALVÅR!?! Ett halvår är JÄTTELÅNG tid i ett barns liv och jag känner mig frustrerad och lurad. De stjäl ju för bövelen tid från oss. Tid som vi skulle kunna haft TILLSAMMANS. Tid som vårt barn inte hade behövt bo på ett barnhem. Tid som Liten kunde fått obegränsat med kärlek, lugn och trygghet av oss som längtat och väntat så länge.


Det tär på en mors hjärta att veta.

Men inte NÄR...


Lusten för det mesta har försvunnit. Orken också. Just nu känns det som om det räcker med att ta sig igenom dagen. Jag har dessutom mitt i allt påbörjat det som jag i normala fall skulle tycka vara SÅ spännande & roligt - mitt sommarjobb som undersköterska på lasarettet! Det är MASSOR med nytt att lära sig och jag känner mig så okunnig och grön. Frustrerande det med. Tur att jag har 3 veckors upplärning till att börja med... Jag hoppas att någonting vettigt fastnar i min trötta hjärna. Det är jättekul. Det är jättespännande. Det är en fantastisk chans. Det är detta jag vill. 


Ändå...


Självklart skapar denna känsla jag har även dåligt samvete hos mig. Att jag inte förmår mig att glädjas. Att jag inte förmår mig att orka det jag "borde" de få dagar jag har ledigt. Mitt schema är väldigt blandat och jag jobbar både kvällar och dagar. I helgen som var jobbade jag 13.30-22.00 och därför är jag nu ledig måndag-tisdag istället. Jag vet inte vad jag mår bäst av, att vara på nya jobbet och ha fullt upp och inte knappt få sitta ned, eller hemma där tankarna sköljer in i huvudet och gör mig mer eller mindre handlingsförlamad. Det handlar inte om att jag är slö och lat och inte vill. Det handlar om att jag inte orkar...


Se nu till att ringa ... jädra telefon! Jag är så LESS på detta!

Jag vill börja LEVA!


Som grädde på moset har min mage börjat säga ifrån och det rejält. Jag har knaprat Omeprazol i 2 veckor men det hjälper föga. Så snart ser jag ingen annan råd än att ringa läkare. Men jag vill INTE göra gastro... även om jag vet att jag kanske borde... Är ju på den avdelningen där många patienter genomgår sådana och jag hade ju även praktik på mottagninen så jag vet (allt för väl?) hur en sådan går till... 


För att fortsätta på kroppen så kan jag meddela att operationen jag gjorde i Umeå för en månad sedan gick bra. Gjorde ju en s k LASIK för att slippa glasögon/linser. Det var torrt och skavigt efteråt i ca 1 - 1,5 vecka så jag droppade fuktdroppar (förutom kortison+antibiotika) för fulla muggar. Igår var jag hos en optiker för efterkontroll efter 1 månad och då visade det sig tyvärr att jag har astigmatismen kvar på båda ögonen samt att jag har flera skador vid snittet på hornhinnan på höger öga. Detta skrev optikern ned på ett papper som jag ska faxa till kliniken imorgon när jag jobbar. Vi får se vad/om detta leder till att jag ev. måste flyga till Umeå ytterligare en gång i höst för att göra om. Jag vet inte... Jag orkar ärligt inte bry mig just nu, för jag lider inte av det. Jag ska dessutom på inrådan från optikern vara mer noga att droppa med fuktdroppar, för det underlättar läkningen. Ska bli! Jag ser dock jättebra och känner inte att skavet är kvar alls. Dock är mörkerseendet sämre och det blir som "glorior" runt bilarnas lyktor när jag kör kvälls/nattetid, men hur ofta gör jag det? Jag är inte blind iaf och visste om att det kunde bli så här innan.


När jag ändå bloggar så delar jag med mig av lite bilder från vår sommarträdgård samt badrummet som i det närmaste är klart! Bilderna är bara mobilbilder så bildkvalitén är inte den bästa, men men...

Syrénhäcken i full blom!

 

 

Sally på sin favvoplats om sommaren - i sin korg i skuggan av ormbräkenbusken.


Färgtemat på penséerna i år blev ljuslila/rosa och vinrött.


I skuggan under hagtornsträdet som just nu blommar för fullt!


   

Vår fina magnolia som snart är överblommad för denna gång...


Badrumsmattan - en vit lite glansig rya - på klinkergolvet i nya badrummet.



      

Tvättkommoden, spegeln och hörnskåpet i mörkbrun ek från Miller.



Duschhörnan innan duschväggarna kom på plats.


   

Med duschväggarna infällda.


 

Toaletten och ett s k "flygplansskåp" över. En frostad fönsterfilm ska monteras upp i halva fönstret som insynsskydd. Tills dess får det räcka med "koppargräs". På stenen som ligger i fönstret står det "Hope", en sten vi fick av en vän för ett par år sedan.

Av grodis - 5 maj 2010 22:50

  

Är lite nervös och pirrig just nu. Och full av förväntan...


Imorgon bitti flyger jag nämligen till Umeå för att operera bort mitt synfel med laser! Det känns helt galet att försöka föreställa sig känslan utan glasögon, utan skavande linser som gör att mina ögon känns torra. 


Jag har haft glasögon i 20 år. Jag var runt 15-16 år när jag upptäckte att jag plötsligt inte kunde läsa på svarta tavlan i skolan utan att behöva kisa och anstränga ögonen. Så det blev glasögon. Och jag hatade det.


Och har så gjort sen dess...


Jag har avskytt känslan av att känna mig instängd. Det spelar ingen roll om folk säger att jag passar i glasögon. Eller om jag väljer de mest "naturella" bågarna. Jag känner mig instängd ändå. Och jag avskyr känslan. Starka ord, jag vet.. men det är min känsla och erfarenhet av glasögon.

Sen kan jag tycka att det är SÅ snyggt med glasögon! På andra. Markerade bågar med breda skalmar är bland det snyggaste jag vet och ofta önskat att jag kunde haft själv, men det GÅR bara inte. Det gör att jag känner mig än mer instängd.

Jag har dessutom skelat sen jag var liten och har ett brytningsfel. Det blir sämre med glasögon, särskilt när jag är trött och störd av bågen och glaset. Mitt skelande öga far iväg hel vilt och jag blir ännu mer trött.


Så det ska bli så skönt att äntligen få göra detta!


Jag har dessutom min kära vän S med mig på denna resa, vilket gör att jag känner mig trygg och lugn. Hon har dessutom genomgått samma operation för bara en liten tid sen och garanterat mig att det INTE gör ont! Jag litar på henne till 110%.


Wow... tänk att få slippa glasögon. Slippa det eviga letandet för att man inte minns vart man la dem sist... Imman på rutorna när man kommer in i värmen efter att ha varit ute i lite kyligare temperatur... Regndroppar som stör synfältet... Att aldrig kunna ha snygga solbrillor utan att behöva palta med linser först... Jag har aldrig köpt solbrillor med styrka, för dyrt för att säkert snart slarvas bort om jag känner mig själv rätt... 


Snart (förhoppningsvis) har vi också en Liten som säkert skulle varit nyfiken på mammas glasögon också, och velat ta i dem och bryta hit och dit. Jag hade då fått vända bort ansiktet för att skydda dem och säga "Aja baja" och "Nej".. vilket inte känns ett dugg lockande att göra. Jag vill gooosa. Kunna vara nära. Både Liten och maken. Utan att tänka först och försöka undvika att få ständiga näsavtryck på rutorna och sedan tvingas putsa dem för att se något...


Umeå - here we come!   


Återkommer givetvis med rapport när jag kan!

Håll gärna en tumme imorgon torsdag runt 11-tiden är ni rara...







~ Om mig ~

17 juni 2010 kl 10.00:
EN SON!! ♥

Fråga mig

2 besvarade frågor

~ Kalender ~

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013
>>>

~ Gästbok ~

~ Tidigare år ~

~ Kategorier ~

~ Arkiv ~

~ Sök ~

~ RSS ~


Skapa flashcards