Herrejösses...

Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag för min del. Beskedet att vi fått en liten son på 2 år var omtumlande och såååå efterlängtat! Det tog lång, lång tid innan jag insåg och förstod. Innan den berömda poletten ramlade ner. Sedan dess har livet tagit en helt ny vändning. 
Det har inte alltid varit lätt och en dans på rosor, men för vem är det alltid medvind här i livet..?

   Vi fick världens finaste son och lillebror. Vi fick vår älskade och hett efterlängtade Hugo!   

Hugo-bus tidigare i våras. Full av liv.. och bus!   

I förra veckan var vi på första Sommaravslutningen på dagis. De små sjöng för oss föräldrar och vi satt utomhus på filtar och hade med oss picknick-korgar. Inte ett öga var torrt... 

SOM vi väntat på detta!

Vi har ju även passerat maj månad återigen, och jag kan för mitt liv inte förstå att vår ängel Viktor i himlen nu hade varit 10 år om han hade fått leva. Så ofattbart... Att vi skulle haft en så stor kille?! Varje maj månad är såklart jobbig, men i år var det extra jobbigt, kanske just för att det skulle varit ett litet "jubileum"..? Kanske för att jag känner mig så kluven i mina känslor. Sorgen jag lever med efter Viktor. Glädjen över att vi fick och har vår Hugo. Att våga glädjas. UTAN dåligt samvete. Det är en konst må jag säga...

Hej alla!

VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år?

Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.

HUR formulerar man sig?
Hur ber man om ursäkt?

Jag vet inte.

Jag gör det iallafall...

FÖRLÅÅÅÅT!!   

Jag lever. VI lever. 

Nu i en lite större familj. Mamma, pappa, barn. Och ett barn till, "bakom molnen", som Hugo säger.

Ja, han heter så. Min son. Vår son.

Jag tänker inte skriva något sammanfattande inlägg om hur detta år varit. I alla fall inte ikväll. Tiden har gått så otroligt fort och så innerligt mycket har hänt, att jag inte kommer förmå mig att skriva ned allt. Eller ens vilja tänka tillbaka på vissa saker...

Det har varit ett omtumlande år. Både underbart, men också jobbigt.

Mest underbart så här i efterhand. Men i början var det jättekämpigt. Ffa för min del... Men det tar vi en annan gång.. Eller så blickar vi framåt!

Imorgon är en stor dag för oss som familj. Föräldraledigheten är över och Hugo ska börja skolas in på dagis! Vet inte vem som är mest nojjig, men jag misstänker att det är jag... Men det ska gå bra. Det måste ju gå...

Nu ska jag inte skriva mer ikväll. Kände bara att jag ville skriva något.

Ännu en gång så ber jag om ursäkt för denna jättelånga tystnad. Men jag har bara inte mäktat med. Inte förmått mig att få ihop en enda rad. Så har det varit, men så ska det inte förbli. Jag kan inte säga att jag kommer blogga i den omfattning som jag gjort förut, men oftare än 1 gång/år iaf... ;)

På bilden ovan ser ni vår Hugo, i våras när han lämnade en bil till sin "lilla Storebror i himlen, bakom molnen"...