Hur går det med vikten då?

Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag mådde allmänt piss. Jag som hade gått med i en Viktgrupp via jobbet och gått på föreläsningar under 10 veckor i vinter, hade misslyckats. ÅTERIGEN...  

Det har varit sisådär på jobbet sista tiden. Jag har vantrivts en längre tid och blev på köpet varslad. Blev uppmanad att söka förlängt vikariat fr o m sista augusti, då mitt vik går ut. Jag kände att jag helt enkelt inte vill, utan försöka hitta något nytt, och började självmant ringa runt på måfå till andra avdelningar. Till slut fick jag napp! Så 1/9 börjar jag på en ny avdelning! Ska bli jättespännande och roligt!

Men just vantrivseln och stressen över jobbet är en stor bov i min viktökning. Nu när jag fått nytt jobb fr o m september orkar jag ta itu med hälsan. Min träning på jobbets gym resulterade dessvärre i en skada i vänster axel/sida av nacken för ett par veckor sedan, så nu är det promenader som gäller.  

Jag är nöjd, för jag har lyckats gå en hel del. 4 powerwalks (PW) förra veckan och nu känns det som om jag är inne i ett positiv flow. Vågen pekar nedåt och jag har gått ner 3-4 kg på lika många veckor. Midjemåttet har minskat igen och det bästa av allt; Blodtrycket har sjunkit till 130/80, så det är normalt igen!

Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig över det antal kilon som vågen visar, utan istället KÄNNA efter hur jag MÅR. Det är ju trots allt DET som är viktigast och inte antalet kilon eller centimeter. Men det är kul att mäta/väga, bara det inte går till överdrift. 

Bilden illustrerar precis min känsla...

Hur jag känner... hur jag mår...

Att det känns som om allting snart brister...

I snart 2 månader har vi vetat om att Liten finns. Att vi har ett barn utsett till oss som de håller på att "processa". Grejen är den att Liten och flera andra barn som också ska få komma till Sverige, är under process sedan mycket längre än "bara" 2 månader. Nämligen sen JANUARI - och det är ett HALVÅR!!!

Ett halvår i ett litet barns liv är jättelång tid. Det hinner hända massor. Ett halvår för dessa barn som istället för en kärleksfull och trygg miljö får tillbringa sin tillvaro på ett barnhem... 

Jag börjar nojja över att vårt barn kommer hinna bli äldre än 3 år (som är vår medgivandeålder och som barnet max får vara när man kommer hem till Sverige igen) och att det ska ställa till det när barnbeskedet väl kommer. OM det kommer nu i sommar - mitt i semestertider, vem kan då ordna det?? Jag vet att jag inte ska eller borde oroa mig i förväg. Men hur lätt är det att låta bli...

Ingen önskar mer än jag själv att det fanns en OFF-knapp nånstans på kroppen att trycka på när allt blir för jobbigt och tungt att mäkta med.

Jag orkar inte glädjas över saker och ting längre som jag vet att jag skulle gjort i vanliga fall. All min energi, den lilla som finns, går åt till sommarjobbet som uska på lasarettet. Jag måste välja, sortera bort... Ibland sorterar jag saker jag vet att jag mår bra av. Att umgås och socialisera med vänner. Men jag orkar inte... Den lilla lediga tid jag har måste jag få "bara vara".

Jag hoppas att jag har vänner kvar när denna resa är i mål....

Nu måste jag gör förbereda mig för dagens utmaning. Först HLR-kurs i 4 h med undervisning, praktik och sen prov. Därefter jobba 17-22. Wish me luck... att jag får kompetenskortet som intygar att jag kan utföra HLR på en person om det skulle bli aktuellt.

Så har då ytterligare drygt en månad har passerat och jag inser att det nog är dags för ett livstecken. TACK snälla ni för er omtanke!   

Jag lever.

Andas.

Men inte så mycket mer...

Orken och hoppet om att någonsin få det där telefonsamtalet... barnbeskedet... börjar återigen sina. Jag fattar inte vad det är som dröjer så!?! Det är snart 2 månader sedan vi fick veta att vi har ett barn "utsett" till oss i Bolivia. Vi vet att de processat flera barn till svenska famlijer sedan januari. Det är för sjutton ett HALVÅR!?! Ett halvår är JÄTTELÅNG tid i ett barns liv och jag känner mig frustrerad och lurad. De stjäl ju för bövelen tid från oss. Tid som vi skulle kunna haft TILLSAMMANS. Tid som vårt barn inte hade behövt bo på ett barnhem. Tid som Liten kunde fått obegränsat med kärlek, lugn och trygghet av oss som längtat och väntat så länge.

Det tär på en mors hjärta att veta.

Men inte NÄR...

Lusten för det mesta har försvunnit. Orken också. Just nu känns det som om det räcker med att ta sig igenom dagen. Jag har dessutom mitt i allt påbörjat det som jag i normala fall skulle tycka vara SÅ spännande & roligt - mitt sommarjobb som undersköterska på lasarettet! Det är MASSOR med nytt att lära sig och jag känner mig så okunnig och grön. Frustrerande det med. Tur att jag har 3 veckors upplärning till att börja med... Jag hoppas att någonting vettigt fastnar i min trötta hjärna. Det är jättekul. Det är jättespännande. Det är en fantastisk chans. Det är detta jag vill. 

Ändå...

Självklart skapar denna känsla jag har även dåligt samvete hos mig. Att jag inte förmår mig att glädjas. Att jag inte förmår mig att orka det jag "borde" de få dagar jag har ledigt. Mitt schema är väldigt blandat och jag jobbar både kvällar och dagar. I helgen som var jobbade jag 13.30-22.00 och därför är jag nu ledig måndag-tisdag istället. Jag vet inte vad jag mår bäst av, att vara på nya jobbet och ha fullt upp och inte knappt få sitta ned, eller hemma där tankarna sköljer in i huvudet och gör mig mer eller mindre handlingsförlamad. Det handlar inte om att jag är slö och lat och inte vill. Det handlar om att jag inte orkar...

Se nu till att ringa ... jädra telefon! Jag är så LESS på detta!

Jag vill börja LEVA!

Som grädde på moset har min mage börjat säga ifrån och det rejält. Jag har knaprat Omeprazol i 2 veckor men det hjälper föga. Så snart ser jag ingen annan råd än att ringa läkare. Men jag vill INTE göra gastro... även om jag vet att jag kanske borde... Är ju på den avdelningen där många patienter genomgår sådana och jag hade ju även praktik på mottagninen så jag vet (allt för väl?) hur en sådan går till... 

För att fortsätta på kroppen så kan jag meddela att operationen jag gjorde i Umeå för en månad sedan gick bra. Gjorde ju en s k LASIK för att slippa glasögon/linser. Det var torrt och skavigt efteråt i ca 1 - 1,5 vecka så jag droppade fuktdroppar (förutom kortison+antibiotika) för fulla muggar. Igår var jag hos en optiker för efterkontroll efter 1 månad och då visade det sig tyvärr att jag har astigmatismen kvar på båda ögonen samt att jag har flera skador vid snittet på hornhinnan på höger öga. Detta skrev optikern ned på ett papper som jag ska faxa till kliniken imorgon när jag jobbar. Vi får se vad/om detta leder till att jag ev. måste flyga till Umeå ytterligare en gång i höst för att göra om. Jag vet inte... Jag orkar ärligt inte bry mig just nu, för jag lider inte av det. Jag ska dessutom på inrådan från optikern vara mer noga att droppa med fuktdroppar, för det underlättar läkningen. Ska bli! Jag ser dock jättebra och känner inte att skavet är kvar alls. Dock är mörkerseendet sämre och det blir som "glorior" runt bilarnas lyktor när jag kör kvälls/nattetid, men hur ofta gör jag det? Jag är inte blind iaf och visste om att det kunde bli så här innan.

När jag ändå bloggar så delar jag med mig av lite bilder från vår sommarträdgård samt badrummet som i det närmaste är klart! Bilderna är bara mobilbilder så bildkvalitén är inte den bästa, men men...

Syrénhäcken i full blom!

Sally på sin favvoplats om sommaren - i sin korg i skuggan av ormbräkenbusken.

Färgtemat på penséerna i år blev ljuslila/rosa och vinrött.

I skuggan under hagtornsträdet som just nu blommar för fullt!

Vår fina magnolia som snart är överblommad för denna gång...

Badrumsmattan - en vit lite glansig rya - på klinkergolvet i nya badrummet.

Tvättkommoden, spegeln och hörnskåpet i mörkbrun ek från Miller.

Duschhörnan innan duschväggarna kom på plats.

Med duschväggarna infällda.

Toaletten och ett s k "flygplansskåp" över. En frostad fönsterfilm ska monteras upp i halva fönstret som insynsskydd. Tills dess får det räcka med "koppargräs". På stenen som ligger i fönstret står det "Hope", en sten vi fick av en vän för ett par år sedan.

Är lite nervös och pirrig just nu. Och full av förväntan...

Imorgon bitti flyger jag nämligen till Umeå för att operera bort mitt synfel med laser! Det känns helt galet att försöka föreställa sig känslan utan glasögon, utan skavande linser som gör att mina ögon känns torra. 

Jag har haft glasögon i 20 år. Jag var runt 15-16 år när jag upptäckte att jag plötsligt inte kunde läsa på svarta tavlan i skolan utan att behöva kisa och anstränga ögonen. Så det blev glasögon. Och jag hatade det.

Och har så gjort sen dess...

Jag har avskytt känslan av att känna mig instängd. Det spelar ingen roll om folk säger att jag passar i glasögon. Eller om jag väljer de mest "naturella" bågarna. Jag känner mig instängd ändå. Och jag avskyr känslan. Starka ord, jag vet.. men det är min känsla och erfarenhet av glasögon.

Sen kan jag tycka att det är SÅ snyggt med glasögon! På andra. Markerade bågar med breda skalmar är bland det snyggaste jag vet och ofta önskat att jag kunde haft själv, men det GÅR bara inte. Det gör att jag känner mig än mer instängd.

Jag har dessutom skelat sen jag var liten och har ett brytningsfel. Det blir sämre med glasögon, särskilt när jag är trött och störd av bågen och glaset. Mitt skelande öga far iväg hel vilt och jag blir ännu mer trött.

Så det ska bli så skönt att äntligen få göra detta!

Jag har dessutom min kära vän S med mig på denna resa, vilket gör att jag känner mig trygg och lugn. Hon har dessutom genomgått samma operation för bara en liten tid sen och garanterat mig att det INTE gör ont! Jag litar på henne till 110%.

Wow... tänk att få slippa glasögon. Slippa det eviga letandet för att man inte minns vart man la dem sist... Imman på rutorna när man kommer in i värmen efter att ha varit ute i lite kyligare temperatur... Regndroppar som stör synfältet... Att aldrig kunna ha snygga solbrillor utan att behöva palta med linser först... Jag har aldrig köpt solbrillor med styrka, för dyrt för att säkert snart slarvas bort om jag känner mig själv rätt... 

Snart (förhoppningsvis) har vi också en Liten som säkert skulle varit nyfiken på mammas glasögon också, och velat ta i dem och bryta hit och dit. Jag hade då fått vända bort ansiktet för att skydda dem och säga "Aja baja" och "Nej".. vilket inte känns ett dugg lockande att göra. Jag vill gooosa. Kunna vara nära. Både Liten och maken. Utan att tänka först och försöka undvika att få ständiga näsavtryck på rutorna och sedan tvingas putsa dem för att se något...

Umeå - here we come!   

Återkommer givetvis med rapport när jag kan!

Håll gärna en tumme imorgon torsdag runt 11-tiden är ni rara...

Ibland blir det långt mellan mina inlägg på bloggen. 

Ibland blir det som idag - två samma dag!

1 december idag som sagt och det är väl en dag som väldigt bra att (återigen...) ta itu med övervikten på, va? Jag gjorde ett ryck några veckor i september/oktober med Cambridge, ren kur och sedan byta ut alla mål utom ett mot pulver. Men min kropp reagerar knappt på pulverkurer längre och det kändes tröstlöst, tråkigt och framför allt DYRT. Dessutom gillar jag mat och att t u g g a...

När vi var i Örebro i helgen tyckte jag minsann att mina favvobyxor satt lite lösare än vanligt och tanken föresvävade mig att jag kanske ändå lyckats hålla vikten i höst sedan jag gick på Cambridge-kuren och kanske t o m gått ner något kilo till? Imorse fick jag svaret: -2 kg hade försvunnit sedan jag vägde mig sist i oktober. Trevlig överraskning! Jag har inte direkt tänkt så mycket på vad jag stoppar i munnen på sistone utan snarare fokuserat på att jag ska äta mindre och framför allt se till att äta regelbundet och inte slarva med måltiderna. Frukost, lunch, middag och 2-3 mellanmål.

Igår ringde jag till vårdcentralen för att beställa telefontid hos min husläkare för att diskutera Reductil. När jag sist var hos husläkaren innan sommaren så ville hon inte skriva ut Reductil till mig för att man inte ska kombinera den med antidepressiv medicin. Då åt jag Citalopram, men den slutade jag med på semestern i juli och är fri från den sedan dess! Istället fick jag då Xenical, men den gav inget som helst resultat på vågen och ej heller biverkningar som t ex diarré och annat "skoj" man får om man t ex äter för fet mat. Mitt problem ligger inte i det, utan det är först och främst mitt sötsug, mitt sug efter snabba kolhydrater samt att jag äter för stora portioner. Detta sägs Reductil hjälpa emot och det ska bli mycket spännande att se hur detta funkar för mig nu! Jag är full av hopp! 

Min husläkare är bara bäst och jag trodde igår att hon skulle ringa som idag, men istället ringde hon upp mig redan igår eftermiddag! Vi pratade och jag berättade att jag slutat med Citalopram i somras och att det gick riktigt bra. Sedan diskuterade vi Reductil och kom överens om att det är läge för mig att prova det! Idag var jag på VC och gjorde en invägning plus att sköterskan tog mitt blodtryck samt pulsen. Reductil ges nämligen inte ut om man har högt blodtryck dvs över 140/90. Det var ingen fara på den fronten då mitt blodtryck var 120/70 och min puls låg på 52 slag/min. Allt bara bra med andra ord, trots att jag känner mig väldigt stressad nu på sluttampen av utbildningen. Så skönt!

En biverkning av Reductil kan vara att man får högt blodtryck och därför vill min husläkare hålla koll på mig och vi har kommit överens om att jag ska boka in ett besök för vägning + blodtryckskontroll varje månad. Nästa möte och första vägningen efter invägningen är i mellandagarna, den 28 december. Verkligen spännande att se vad det blir, särskilt efter julhelgen...  

Förutom att se till att hålla måltiderna, minska på portionsstorlekarna har jag lovat mig själv att börja promenera. Jag vet att motion är A och O för viktminskning och jag behöver verkligen få igång min förbränning! Maken har varit superduktig med både mat och träning under året och har gått ner en hel massa kilon och är i sitt livs form och det taggar självklart också mig. Tänk om vi kunde få åka till Bolivia och hämta hem Liten och båda vara lättare och mer nöjda med oss själva än nånsin. Det vore en riktigt skön känsla. En känsla klart värd att fokusera på. Liten är värd att hans/hennes föräldrar mår bra, är starka ...både fysiskt och psykiskt inför resan. Inför vårt första möte. Inför vårt liv - tillsammans.
Det kommer krävas mycket av oss båda när samtalet väl kommer och jag vill verkligen vara i form tills dess. Det är det jag måste fokusera på nu och inte så mycket vad vågen visar egentligen. Men det är alltid trevligt med minus..!

Wish me luck!