Vaknade av att solen sken utanför fönstret. Solen.

Knappt så man minns hur den ser ut efter denna mörka och trista november, december och januari...

Jag har inte sovit något bra alls. Katten har varit allmänt dryg och det känns som om jag bara legat och vändit och vridit mig i sängen. Jag som behöver sömnen så väl...

Maken ringde för någon timme sen och ville ha hämtning vid 14-tiden, så det ska jag göra iallafall. Annars vet jag inte vad och OM det händer så mycket idag. Känner mig så slut... Men ett par tvättmaskiner ska väl tvättas och hängas iallafall. Kanske det blir lite slipning och ommålning (för 7011:e gången...) av listerna och foderna. Gud så innerligt trött jag är på dem... och att det aldrig blir bra... Nu är det färgen som inte blev bra. Taket är nämligen vitt med en gråton i och listerna är antikvita. Det ser inte alls bra ut och ser alltså skitigt ut istället för att det är vitt och fräscht. Nu har vi iallafall fått rätt färg av målaren som målade taket, så nu ska det bli rätt! *lika bra att säga peppar peppar*

Något som vi slipper göra själva i år är iallafall att klippa bort alla vattskott från äppelträden! Grannen har fixat en kille som hjälper oss med det, och han ringde nyss på dörren och frågade om det var OK om han gjorde det idag i o m att det är så fint väder. Såklart det är. Skönt att få det gjort.

Nu en dusch, sen ska jag försöka hinna med att hälsa på pappa en snabbis innan maken ska hämtas upp på stationen.

Ha en fin söndag!

Jag har vänner. Så otroligt tacksam för det.

Vänner som är nära, fast ändå alldeles för långt borta för en kram.

Vänner som finns där.

Alltid.

I vått och torrt.

Vänner som förstår, fast man bara säger "A" så hör de "B".

Ett makalöst exempel på en sådan vän är Sarah.

Ikväll har vi snackat på msn. Jag har gråtit, skrattat, blivit generad, gråtit lite till, kännt framtidstro. Tack vare Sarah. Vi har smidit planer tillsammans, som ska verkställas i maj. Mer om det kommer....

Tack älskade Sarah, för att du finns där.

För att du förstår. För att du peppar och tröstar.

Alltid.

Ute blåser det massor. Jag ser hur de svarta träsiluetterna vajjar mot himlen i mörkret utanför. Här inne sitter jag.... och sitter.

Skjutsade in maken tidigare. Var till Glasbolaget och valde med omsorg en flaska rött vin. Åkte sen till ett köpcentrum för att kolla lite slut-REA.. vet inte varför för jag varken skulle eller ville ha något. Kände mig lite ensam så jag chansade på att jag kunde åka och hälsa på vänner som fick liten A i december. Ringde och kollade, men de hade tyvärr redan besök så jag åkte hem istället. Väl hemma igen satte jag mig i fåtöljen med en kopp kaffe. Telefonen ringde, det var min kära vän Soff, som ville kolla läget. Vi pratade om ditten och datten ett tag och önskade sedan varandra en lugn och skön kväll och lade på.

Nu sitter jag här och bara är.

Huvudet dunkar och jag är jättetrött. Känner mig så innerligt trött. Själsligt trött. Tankarna snurrar runt och jag tänker mycket på en del kommentarer jag får. En skrev exempelvis att vi kanske ska börja leva ett liv utan barn istället. Resa, göra saker tillsammans, tänka på annat. Osv. osv.

Jag LOVAR.... jag önskar inget hellre själv. Att jag KUNDE tänka så. Att jag skulle klara av att leva så. Men när hela ens väsen skriker efter att få ta hand om en Liten. När hela ens väsen saknar något man aldrig får, eller får vänta så otroligt länge på. När man inte vet om man får ett samtal idag, imorgon, om en vecka, en månad, ett halvår, ett år... DET är otroligt jobbigt att hantera och jag önskar så att jag kunde tackla den väntan och osäkerheten bättre än jag gör nu. Vi önskar också att vi skulle ha råd och möjlighet att resa en massa tillsammans under vår väntan, jag och maken. Men rent krasst så finns inte pengarna till det. Att adoptera från Bolivia är dyrt, för det är ett av de dyraste länderna. Allt som allt lär notan hamna på ca 250.000 kronor. Inga peanuts där inte....

MEN nu har jag sjukskrivit mig själv nästa vecka, på inrådan från sjuksystern i telefonen på VC. Jag har läkartid på fredag nästa vecka. Det blir säkert mer sjukskrivning. Heltid ett tag till, sen vill jag börja jobba, men kanske bara halvtid eller hur det då känns. Det visar sig. Utöver sjukskrivning ska jag även kontakta kuratorn som är kopplad till VC och boka in tid hos honom. Det är första gången jag träffar en manlig kurator, så det ska bli intressant och se hur det går och hur han verkar. Om jag inte tycker att det känns bra så har min chef lovat mig att hjälpa mig att kontakta Previas kurator/beteendevetare. Det känns skönt att ha lite "backup" ifall att...

En sak till på svar på någons kommentar ang. vår placering i domstol i Bolivia: Vi har INTE valt det själva. Man blir placerad i en domstol/kö och det är inget som man själv har insyn i alls. Däremot finns det en sluten Bolivialista där många familjer är med som har och ska adoptera från Bolivia och därigenom kommer ibland information, som gör att man vet mer eller mindre "exakt" vad som händer och sker. Själv önskar jag att Bolivia endast hade EN kö och att alla får samma chans/väntetid. Men nu är det inte så, utan helt annat och deras system är enligt mig rätt mycket "ute och cyklar", men det är "bara" att försöka acceptera läget.

Det är det som är så j-kla svårt....

Huvudet på spiken kära Pipe Line!

Ni andra, läs detta.

PRECIS så är det för mig/oss i denna Boliviaväntan.

Hon beskriver det så bra, att jag inte finner någon anledning att ens försöka skriva något om detta själv, än...

Det är 3 domstolar i Santa Cruz vet jag iallafall.

Vi står som par nr 3 (sist alltså) i domstol 1. Där har det inte rört sig sedan november 2006.....

:´-(

Kanske inte så jättekonstigt att man mår som man gör...?

Jag är överväldigad av alla kommentarer.

Allt stöd ni ger mig. TACK!

Jag känner mig tom. Och fruktansvärt trött.

Lever med en envis huvudvärk som funnits kvar sedan jag blev ledsen när jag pratade med sjuksköterskan i telefonen hos VC. 

Idag skulle jag och maken tillsammans med en gemensam vän tagit tåget till hufvudstaden för att fira en annan vän som igår tog Polisexamen. Vi hade bokat övernattning och allt.. När inbjudan till det kom i december tyckte jag att det skulle bli supertrevligt, men för varje dag som kom närmare så kände jag bara att "Nej, jag fixar det inte. Jag fixar och orkar inte att träffa en massa nya människor. Att vara social och trevlig." Ångest över det kom såklart och det tog några dagar innan jag "erkände" för maken. Men han förstod.

Så nu åker han och B själva och jag stannar hemma. Jag ska vara hemma och bara vara. Göra allt och ingenting. Vad som nu känns rätt. Jag måste, måste försöka lära mig att lyssna på min kropp OCH göra som den säger! Det är supersvårt.

Jag hoppas och tror att maken och alla andra får det supertrevligt ikväll och att besvikelsen över att jag inte är med är all för stor. Det tror jag inte. Han förstår som sagt.

Hoppas ni alla får en skön lördag och inte blåser bort! 

Jag är hemma.

Jag har gett upp att orka försöka vara stark.

Kapitulerat.

Kom hem för en halvtimme sen efter att idag ringt VC på förmiddagen och knappat in mitt mobilnummer för att de ska ringa upp mig. Fick en tid 10:50 enligt rösten i telefonen. Runt 11.30 ringde en sjuksyster upp mig. Jag gick iväg och tog samtalet i vårt vilrum på jobbet, för jag vile inte att alla skulle höra. Dessutom förstod jag att det kunde bli väldigt jobbigt.

Det blev det.

Jag lyckades säga de första meningarna utan att darra på rösten.

Sen brast det. Jag grät. Hulkade och snyftade. Snoret rann...

Jag var verkligen förtvivlad när jag hulkandes berättade om att jag insett att jag måste sätta stopp, efter det som hände igår. Det var en varningsklocka. Jag kan inte ignorera faktum längre.

Sköterskan i telefonen var väldigt vänlig och lugn och lyssnade noga. Vi pratade säkert i en kvart. Tyvärr kunde hon inte ge mig någon läkartid förrän tidigast nästa fredag, men tyckte absolut att jag skulle gå hem från jobbet. Och vila, bara vara. Sjukskriva mig själv en vecka, fram tills läkarbesöket på fredag. Till att börja med.

Det är så skrämmande.

Känner mig så uppgiven.

Men jag måste inse själv att det inte håller längre.

Jag håller på att falla sönder i små små bitar.

Jag är rejält krackelerad på ytan och minsta motgång blir katastrof.

När vi avslutat samtalet torkade jag tårarna så gott det gick och gick sedan åter till min arbetsplats och satte mig ner vid skrivbordet.

Då brast det igen.

Jag tog av mig glasögonen. Lutade mig framåt över skrivbordet. Lade ansiktet i händerna och störtgrinade. Genast kom min chef och ville att vi skulle prata inne på hennes rum. Det gjorde vi. Ett bra samtal och efter en stund hade jag lugnat ner mig lite.

Avslutade de jobb jag hade på G och gjorde sedan iordning en mapp med kommande jobb ett par veckor framöver och lade över till en kollega. Plockade ihop på skrivbordet. Kändes så sorgligt tomt.

Vet inte när jag kommer dit igen.

Men jag måste få vila. Här och nu.

Försöka att inte få dåligt samvete över att det är lönevecka nästa vecka och säkert massor med jobb.

Försöka att inte få dåligt samvete av att ligga i soffan och bara vara.

Försöka...

En dag i taget nu.

Har jag väl tagit steget som jag nu gjort, så måste detta få ta tid.

Det tar tid att läka ett öppet och blödande sår, som varit så en lång tid.

Tack för alla fina kommentarer ang. min gårdagkväll.

Min kära vän A ringde direkt imorse, jätteskönt. Men jobbigt... Jag förklarade igen att det verkligen inte var min mening, men hon bad mig glömma det, för det var ingen som helst fara. Hon förstod. Hon förstår. Jag måste våga lita på det, och att det hon säger är ärligt. Hon sa däremot att hon ringde mest för att kolla läget med mig och hur det är egentligen, för hon var/är riktigt orolig. Hon känner inte igen sin vän....

*gråter*

Jävla liv att göra så ont!!

Jag tror det är dags för en time out.

På riktigt alltså.

Jag blev rädd för mig själv ikväll...

Varit hos min barndomsvän som är mamma till mina två goa guddöttrar på 2 år och 4 månader och snart 7 år. Hade med mig julklapparna (och ett jättedåligt samvete för att de fått vänta så länge ...) till I och E och vi satt och fikade och pratade lite.

Medans A (mamman) fixade fikat satt jag och tittade i ett album från hennes barndom. Ni vet ett sånt där "Mitt första fotoalbum" typ... Såg bilder från när hon låg i magen, när hon var nyfödd osv. Sen kom även bilder på hennes föräldrar, bröllopsfotot t ex, men även ett foto på A där hon sitter i sin pappas knä.

Jag tänker mig inte för alls innan jag ställer frågan: "Hur är det med din pappa nuförtiden?".

Det blir alldeles tyst.

"Eh, va..?" säger A.

Först DÅ ramlar poletten ner.. väääldigt sakta...

Jag sitter som ett fån och hjärnan känns bara tom.

Sekunderna känns som en evighet innan jag till slut inser mitt oerhörda klavertramp. Hur jag gjort bort mig för all framtid.

Hennes pappa finns ju inte mer. Han är död.

Han dog förra sommaren.

Ridå.

Den skammen jag kände då, och fortfarande känner... ja, den går inte att beskriva. För HUR kan jag glömma!? HUR kan jag ställa en sån fråga!? Jag VET ju. Eller trodde jag visste.

Jag fattar det inte själv... Fattar INTE...

Nu när jag sitter och skriver kommer tårarna och jag börjar sakta förstå hur innerligt själsligt trött jag är... Det är inte konstigt att jag bara vill sova. Dygnet runt, om det gick... Det är inte konstigt att jag inte kan koncentrera mig på jobbet för fem öre.

Jag kämpar, kämpar och kämpar.

Men hur länge till funkar det?

Som jag ser det som hände ikväll var det verkligen en varningsklocka.

Jag orkar inte mer. Min hjärna sållar stort och alldeles för mycket ibland...

Vad ska jag göra?

Vad ska jag ta mig till?

Ikväll var det dags för lite bio så här i januarimörkret. Jag och maken gick på filmen "Arn" tillsammans med Soff och hennes man. Innan filmen träffades vi och fikade lite och småpratade. Alltid lika mysigt.

Filmen började kl. 18 och innan dess hann vi även in en sväng på MQ´s rea! Maken fyndade två stycken jättefina skjortor, kul kul! Även Soff med make handlade. Den enda som inte handlade/hittade något var jag själv, men det gör inget då jag ändå inte tänker handla något innan mitt nya liv med Itrim börjar. Det känns inte som om det är någon mening..? Jag är fast besluten att gå ner i både kilon, centimetrar och storlekar på kläder, så det så! Varför då köpa kläder som bara ligger..?

Dessutom är ju januari en berömd tuff ekonomisk månad för många, så även för mig..

(bild lånad från moviezine)

Filmen var sisådär... Antingen var jag inte på humör för romantiskt drama, eller så var det helt enkelt inte bra? Jag vet inte... 2 h och 20 minuter kändes långa iallafall och jag kände en liten lättnad när sluttexten kom.

Mitt betyg:

++ (+++++)

------------------------------------------------------------------------------

Tack så jättemycket för alla bra tips ang. PMS och dess biverkningar!

Faktum är att jag har en burk med Omega-3 kapslar sen länge på jobbet. MITT FRAMFÖR NÄSAN står den.... Tror ni jag tar..? Nix... *ehum*

Får bli ändring på det... ;-P Börjar imorgon så kanske det hinner göra lite verkan (OM det nu gör verkan alls..) tills nästa period..?

-----------------------------------------------------------------------------

Tänker extra mycket på TVÅ par vänner just nu.

Vänner som är i olika faser i familjebildningen. Som lever i stor osäkerhet och oro för om det ska gå vägen eller ej... Jag håller mina tummar så hårt jag bara kan att allt ska ordna sig och bli bra. KRAM!!