Såsom i Himmelen & på Jorden

Senaste inläggen

Av grodis - 14 maj 2013 07:44

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Av grodis - 18 juni 2012 10:51

Hur går det med vikten då?


Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag mådde allmänt piss. Jag som hade gått med i en Viktgrupp via jobbet och gått på föreläsningar under 10 veckor i vinter, hade misslyckats. ÅTERIGEN...  


Det har varit sisådär på jobbet sista tiden. Jag har vantrivts en längre tid och blev på köpet varslad. Blev uppmanad att söka förlängt vikariat fr o m sista augusti, då mitt vik går ut. Jag kände att jag helt enkelt inte vill, utan försöka hitta något nytt, och började självmant ringa runt på måfå till andra avdelningar. Till slut fick jag napp! Så 1/9 börjar jag på en ny avdelning! Ska bli jättespännande och roligt!

Men just vantrivseln och stressen över jobbet är en stor bov i min viktökning. Nu när jag fått nytt jobb fr o m september orkar jag ta itu med hälsan. Min träning på jobbets gym resulterade dessvärre i en skada i vänster axel/sida av nacken för ett par veckor sedan, så nu är det promenader som gäller.  


Jag är nöjd, för jag har lyckats gå en hel del. 4 powerwalks (PW) förra veckan och nu känns det som om jag är inne i ett positiv flow. Vågen pekar nedåt och jag har gått ner 3-4 kg på lika många veckor. Midjemåttet har minskat igen och det bästa av allt; Blodtrycket har sjunkit till 130/80, så det är normalt igen!


Jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig över det antal kilon som vågen visar, utan istället KÄNNA efter hur jag MÅR. Det är ju trots allt DET som är viktigast och inte antalet kilon eller centimeter. Men det är kul att mäta/väga, bara det inte går till överdrift. 

Av grodis - 14 juni 2012 21:32

Herrejösses...


Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag för min del. Beskedet att vi fått en liten son på 2 år var omtumlande och såååå efterlängtat! Det tog lång, lång tid innan jag insåg och förstod. Innan den berömda poletten ramlade ner. Sedan dess har livet tagit en helt ny vändning. 
Det har inte alltid varit lätt och en dans på rosor, men för vem är det alltid medvind här i livet..?


   Vi fick världens finaste son och lillebror. Vi fick vår älskade och hett efterlängtade Hugo!   


 

Hugo-bus tidigare i våras. Full av liv.. och bus!   


I förra veckan var vi på första Sommaravslutningen på dagis. De små sjöng för oss föräldrar och vi satt utomhus på filtar och hade med oss picknick-korgar. Inte ett öga var torrt... 

SOM vi väntat på detta!


Vi har ju även passerat maj månad återigen, och jag kan för mitt liv inte förstå att vår ängel Viktor i himlen nu hade varit 10 år om han hade fått leva. Så ofattbart... Att vi skulle haft en så stor kille?! Varje maj månad är såklart jobbig, men i år var det extra jobbigt, kanske just för att det skulle varit ett litet "jubileum"..? Kanske för att jag känner mig så kluven i mina känslor. Sorgen jag lever med efter Viktor. Glädjen över att vi fick och har vår Hugo. Att våga glädjas. UTAN dåligt samvete. Det är en konst må jag säga...

Av grodis - 12 maj 2012 22:52

"Det är nu som livet är mitt

Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått


Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till


Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar


Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans


Jag vill känna att jag levt mitt liv"

Av grodis - 28 augusti 2011 22:13

Hej alla!


VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år?

Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.


HUR formulerar man sig?
Hur ber man om ursäkt?


Jag vet inte.


Jag gör det iallafall...

FÖRLÅÅÅÅT!!   


Jag lever. VI lever. 

Nu i en lite större familj. Mamma, pappa, barn. Och ett barn till, "bakom molnen", som Hugo säger.


Ja, han heter så. Min son. Vår son.


Jag tänker inte skriva något sammanfattande inlägg om hur detta år varit. I alla fall inte ikväll. Tiden har gått så otroligt fort och så innerligt mycket har hänt, att jag inte kommer förmå mig att skriva ned allt. Eller ens vilja tänka tillbaka på vissa saker...


Det har varit ett omtumlande år. Både underbart, men också jobbigt.

Mest underbart så här i efterhand. Men i början var det jättekämpigt. Ffa för min del... Men det tar vi en annan gång.. Eller så blickar vi framåt!


Imorgon är en stor dag för oss som familj. Föräldraledigheten är över och Hugo ska börja skolas in på dagis! Vet inte vem som är mest nojjig, men jag misstänker att det är jag... Men det ska gå bra. Det måste ju gå...


Nu ska jag inte skriva mer ikväll. Kände bara att jag ville skriva något.

Ännu en gång så ber jag om ursäkt för denna jättelånga tystnad. Men jag har bara inte mäktat med. Inte förmått mig att få ihop en enda rad. Så har det varit, men så ska det inte förbli. Jag kan inte säga att jag kommer blogga i den omfattning som jag gjort förut, men oftare än 1 gång/år iaf... ;)


På bilden ovan ser ni vår Hugo, i våras när han lämnade en bil till sin "lilla Storebror i himlen, bakom molnen"...

Av grodis - 27 juni 2010 20:19

Fick just mailat en dikt från en nätvän som är helt otroligt på att skriva texter. Tack snälla Lisa! Den är så klockren!

(Jag har givetvis frågat och fått Lisas medgivande att publicera dikten.) 


Åratal har passerat förbi, och åren har gått,
en evig förtvivlad längtan ni på kuppen fått,
en tid av känslor och hopp, väntan så lång,
ni har erfarit barnlängtans erans gång.

Det har varit tufft, ensamt och så svårt,
förstår att ni har haft det kämpigt och hårt,
tiden har varit för lång för dig och din man,
men nu kommer lyckan till er minsann.

Nu kommer ni att åter bli mamma och pappa,
och ni snart er älskling på kinden få klappa,
inom snar framtid är Liten i er ömma famn,
och er framtid är i barnalivets ljuvliga hamn.
 
Lisa C, 2010-06-27
Av grodis - 22 juni 2010 21:41

  

  HURRA   HURRA  HURRA  HURRA!!

Idag fyller vår älskade lille Prins 2 år!   



Tyvärr kan vi inte fira honom på hans födelsedag denna gång, men får ta det i efterhand när vi kommer ner till Bolivia, vilket verkar bli snart! Iiiiiiih!!!  

Sen kan och ska vi fira honom varje födelsedag, i resten av våra liv. 


Åh, nu snörvlar jag igen... 


Mycket känslor i omlopp nu. Många tankar. 


Jag är så innerligt lycklig!! 


Och då har vår resa knappt börjat... 


Idag, just på Prinsens födelsedag, har vi varit hos Familjerätten och ansökt och fått beviljat om att fortsätta adoptionsprocessen! Det känns fantastiskt stort och verkligen något att berätta för honom sen. Kan tänka mig att jag varje födelsedag i framtiden säkert kommer upprepa: "Åh, jag minns den dagen du fyllde 2 år. Det var då vi fick OK-stämpeln på att få hämta dig på riktigt!"


Ända sen i torsdags när "Saltkråke-melodin" ringde på min mobil har jag gått i ett rus. Vi har skrattat, gråtit, skålat i champagne både en och tre gånger.    Vi har fått massor av vackra blommor! Och små söta nallar! Och fina kläder! Och presentkort på familjefotografering!


Och så alla underbara hälsningar - TACK snälla ni!!


Det är mycket som ska fixas med och tänkas på. Vi vet ännu inte när vi kommer få åka iväg, men vi tror båda att det inte är lång tid kvar alls. Gissar på 2-3 veckor, MAX! Det är heeeelt galet! 


Åh, vad det pirrar i magen nu.

Så starka känslor som ibland pytsas fram. Lite i taget. Jag pallar inte annars. Då spricker jag av lycka!


Så många år som vi väntat.


Så mycket som jag "trängt undan" väntans- och längtans känslorna. För att orka med. Då tar det tid att komma igen.


Våga känna.

Våga tro.

Våga glädjas.


Men det får ta tid.


Vi har ju resten av våra liv på oss!   


Av grodis - 18 juni 2010 23:35

  

Igår, torsdagen den 17 juni 2010, kom det efterlängtade samtalet!! 


Jag hade just vaknat(!) efter att ha somnat om och drömt en massa. Vaknade med ett ryck kl.  09.56 och studsade ur sängen. Jag skulle ju jobba kl. 12-20 och ville vakna till i lugn och ro. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge, jag hade ställt klockan på 8.30 egentligen...

Jag hann bara hunnit kissa, blaska lite kallvatten i ansiktet och slarvbäddat sängen. Då ser jag mobilen ligga där, mitt i sängen och jag var på väg att bädda in mobilen under täcket. Tar den och lägger den i bakfickan på mina tunna mysbrallor.


Är precis på väg att gå ned för trappen när jag känner hur det börjar vibrera på höger skinka. Sekunden efteråt börjar "SALTKRÅKAN" att fylla rummet. Jag börjar genast skaka intensivt. Fnissar högt och halvt hysteriskt. Tårarna väller över med en gång. Jag förstår. 


Skrattande och snörvlandes svarar jag något konstigt.. inte mitt namn utan bara ett snörvlande "Ja.. hallååå.. eeeh... " Jag hör hur vår handläggare fnissar på sitt håll och hon säger sen "Ja, Marie...idag jag ringer med glada nyheter!"


Jag hör henne knappt. Mobiltelefoner funkar sk-t här ute. Jag vägrar ha ett hackande samtal där jag hör varannan stavelse så jag ber henne ringa hem. Och det fort!! Hon upprepar numret blixtsnabbt och det dröjer inte många sekunder innan hemtelefonen ringer. Då har jag lika blixtsnabbt förflyttat mig ca 5-6 meter till arbetsrummet, fattat papper och penna. Svarar på en halv signal. Gråter. Andas. Hyperventilerar. Snor rinner. Tårarna rinner i en flod. Jag skakar.


Lyssnar. Försöker lugna mig själv. Vill ju veta!


"Åh, vad jag längtat efter att ringa detta samtal, Marie. Jag är så glad för er skull. Nu är det klart, ni har fått en pojke!"


Jag bryter ihop. Men positivt. Gråter om än ännu mer.


Hon tar en paus och fortsätter sen; "Han är ca 2 år och heter ----- "


Jag gråter mer.


Vår väntan är snart över.


Vi har fått en son.


Ännu en son.


Vi har blivit 2-barnsföräldrar. Eller rättare sagt; vi är på god väg att bli.


Viktor får äntligen bli storebror!!


Vi är såååååååååååååååå lyckliga!!!


Igår jobbade jag inte. Fixade inte det. De förstod.

Idag har jag jobbat, med hjärnan hos vår Prins i Bolivia. 


Vi har fått så mycket gratulationer, hälsningar, mail, SMS, MMS, blommor, presenter. Det är helt GALET!! Jag är så innerligt, innerligt lycklig. TACK!!!   


Och detta är bara början.

På livet.


Livet - som inte längre står på paus.

~ Om mig ~

17 juni 2010 kl 10.00:
EN SON!! ♥

Fråga mig

2 besvarade frågor

~ Kalender ~

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013
>>>

~ Gästbok ~

~ Tidigare år ~

~ Kategorier ~

~ Arkiv ~

~ Sök ~

~ RSS ~


Skapa flashcards