...tänker inte skriva mer om gårdagen än att både spanskan och modevisningen gick bra och det var jättetrevligt.Men det känns som om det kvittar just nu. Jag sitter här och är i chock. Gråter. Mitt hjärta brister snart. Tänker på hur skört livet är och hur snabbt och lätt det kan förändras. Har nyss fått ett oerhört tungt besked. Det gäller en vän till mig. Hennes make och pappan till deras två fina barn ligger just nu och kämpar för sitt liv. Nedsövd. Det är väldigt kritiskt och läget ser just nu inte ljust ut.Jag blev iskall när jag fick beskedet. Varje hårstrå på kroppen reste sig och jag rös och frös. Bara satt och gapade länge och stirrade in i dataskärmen innan jag ens förmådde mig att säga något. Nu börjar chocken släppa lite och jag har börjat gråta. Samtidigt är jag livrädd. Livrädd att något liknande ska hända igen. Hända mig/oss. Hända någon. Det är inte rättvist. Livet. Så skört. Jag ber. Vi alla nära och kära ber för att ett mirakel ska ske och att allt ska bli bra igen. Ta hand om varandra och var rädda om er därute. Man vet aldrig när/om något händer.