...tänker inte skriva mer om gårdagen än att både spanskan och modevisningen gick bra och det var jättetrevligt.Men det känns som om det kvittar just nu. Jag sitter här och är i chock. Gråter. Mitt hjärta brister snart. Tänker på hur skört livet är och hur snabbt och lätt det kan förändras. Har nyss fått ett oerhört tungt besked. Det gäller en vän till mig. Hennes make och pappan till deras två fina barn ligger just nu och kämpar för sitt liv. Nedsövd. Det är väldigt kritiskt och läget ser just nu inte ljust ut.Jag blev iskall när jag fick beskedet. Varje hårstrå på kroppen reste sig och jag rös och frös. Bara satt och gapade länge och stirrade in i dataskärmen innan jag ens förmådde mig att säga något. Nu börjar chocken släppa lite och jag har börjat gråta. Samtidigt är jag livrädd. Livrädd att något liknande ska hända igen. Hända mig/oss. Hända någon. Det är inte rättvist. Livet. Så skört. Jag ber. Vi alla nära och kära ber för att ett mirakel ska ske och att allt ska bli bra igen. Ta hand om varandra och var rädda om er därute. Man vet aldrig när/om något händer.

 

La Familia

21 september 2006 08:52

Visst är livet skört. Och man är egentligen oerhört sårbar. Jag har ibland slagits av tanken att man borde leva som eremit, ensam och utan kontakt med andra människor. Då kan ju inget hända ens nära och kära, för man har inga. Och händer det en själv något gör inte det något heller. Men sedan inser jag att livet tillsammans med andra människor ändå är så fantastiskt, så jag föredrar det i alla fall.

http://liteavvarje.bloggagratis.se

 

Monica

21 september 2006 12:03

Åh vad hemskt, vilket tungt besked. Jag hoppas allt går väl, stackars hela familjen.
styrkekramar

http://hem.passagen.se/accom

 

Camilla_73

21 september 2006 14:08

Skickar många tröstkramar till dig och all styrka till dina vänner. Hoppas så att det går bra för dem.

http://www.rabarberpaj.blogg.se

 

Petra

21 september 2006 18:27

Vill bara skicka en hälsning till dig & de närmaste.
Hoppas verkligen att det kommer gå bra.
FY vad hemskt, vill man verkligen inte ens fundera på om det skulle hända en själv.
Men kan ju tyvärr hända vem som helst när som helst!!!

Styrkekramar till er!!!

 

Grodis

26 september 2006 08:28

La Familia>> Jag kan bara hålla med dig fullt ut. Visst, eremit kanske vore enklare och säkrare.. men f-n så trist! ;-)

Monica>>Tack snälla Monica! KRAM!

Camilla_73>>Tack! Det värmer enormt ska du veta och vi hoppas och håller tummarna här också. En vecka sen nu... och läget är oförändrat... :-( KRAM!

Petra>> Ja, tyvärr är det ju så. Ännu en gång har man insett hur skört livet är...
Tack för omtanken! KRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...