...en fredagkväll efter en helvetisk dag på jobbet. Då är man trött, jag lovar... Har nyss kollat på någon film på 1:an med  Mel Gibson, men somnade... Nu är jag vaken bara för att kolla in SJ:s sida när tågen går till Sthlm imorgon, för kl. 14.30 ska jag befinna mig hos läkaren som vi besökte i januari för intygen till adoption för att få ännu ett papper underskrivet. Tänk, bara en resa t/r för typ 300 spänn, bara för en underskrift som i sin tur kostar 500..?! Inte klokt egentligen....

Meeeen.... vad gör man inte ...?

För att få barn.

Igen.

En lillebror/syster till vår älskade Viktor.

Detta är ju petitesser!

Tack snälla ni för alla fina kommentarer om vår saknade och älskade son. Det värmer en änglamammas hjärta... *kramar om er alla i tanken*

Fredag igen.

Som jag skriver varje fredag; Vad veckorna rasar iväg!! Jag hinner inte med alls. Och snart är det dessutom slut på april och maj månad är här. Den månaden som är vackrast av dem alla, men jobbigast känslomässigt för mig...

Minns så väl hur det var i maj år 2002. Hur vi rycktes mellan hopp och förtvivlan. Hur den största av glädje förbyttes mot den största av sorg. Hur vi blev föräldrar till världens finaste lille pojke, som sedan rycktes ifrån oss alldeles för tidigt, bara 1 vecka gammal... Så orättvist!! Han hade kämpat mot störtblödningar och fostervattensläckage under hela sin tid i min livmoder, och förtjänade verkligen att få överleva!! Detta kan göra mig arg när jag tänker tillbaka på hur orättvist livet kan vara ibland...

Saknar vår Viktor. Så oerhört mycket emellanåt. Undrar så hur han hade varit och sett ut, nu när hans 5-årsdag skulle närmat sig. Jag tror iallafall att han varit mörkhårig, men vet inte om han skulle ärvt mina bruna ögon eller pappas himmelsblå...

Just nu gör det ont. Ont i hjärtat. Ont bakom ögonen för tårarna pressar på. Det är inte så ofta de rinner numera, men när de kommer så kommer de många...