Jag vill verkligen inte gå till jobbet imorgon.

Har ingen arbetsglädje överhvudtaget och vill så gärna hitta nytt fokus i mitt arbetsliv. Jag har hintat till chefen om att jag vill lära mig andra saker, byta avdelning, men det har inte hänt någonting där. Jag hoppas att jag får chansen, för jag vill verkligen MÖTA människor istället för att bara sitta och glo i en dataskärm 8 h/dag... Det är stora förändringar på gång inom företaget så jag förstår att de inte har tid att tänka på mig mitt i allt detta, men jag hoppas att de har mig i bakhuvudet och ger mig en chans. Jag behöver det. Jag har jobbat i snart 12 år med exakt samma arbetsuppgifter och det är svårt att vara kreativ varje dag och komma med nya förslag hela tiden...

Nåväl, mjukstartar detta år med 2 arbetsdagar, så det ska väl gå bra hoppas jag. Torsdag - fredag, sen helg igen! Det är ju ett "skitår" vad gäller röda dagar och s k "klämdagar" har jag upptäckt och faktum är att det just inte är några sådan alls?! Hur orka?! Jag hade dessutom bara 2 veckors sommarsemester förra året och hade kallt räknat med att vi skulle hinna få barnbesked innan sommaren 2008. (VAD tänkte jag med?!) I sommar tänker jag ta ut minst 3 veckors semester, gärna 4.. så det så! Det är inte värt att köra slut på sig själv i väntan på Liten.

Gud så jag vill ha Liten här - NU!

Jag längtar, saknar, väntar och VILL ha han/henne hos mig. Hos oss.

Bli den lilla familj som jag så länge drömt om.

Måtte 2008 uppfylla den drömmen.

Snälla, snälla..!

Sitter och kopplar av i morgonrocken och är nyduschad. Nyss ätit en knäckemacka med makens heminlagda sill med västerbottensost - den är mums! Spaljén och "takbrädan" är färdigslipade och jag har ont i axlarna av slipmusen som var tung. Men som sagt, det är klart och nästa steg blir grundmålning. Vad vitt och fräscht det kommer bli!

2 januari och dags att vakna till liv igen.

Gårdagen var en slö och slapp dag. Välbehövligt tror jag minsann, för både jag och maken sov rätt mycket under dagen och kvällen. Skönt att bara få vara tillsammans och göra ingenting. Vi tog dock en långpromenad tillsammans på e.m innan jag började med middagen. Sen en varsin dusch och slappa i soffan igen. Då utbudet på tv:n inte är det bästa så slumrade vi till och från båda två...

Det ledde i sin tur till lite problem att sova för mig i natt, men när jag väl somnade så sov jag.. ända till 10.45 imorse! Jösses... jag kan verkligen sova hur mycket som helst.

Maken har monterat på takräcket på bilen och åkt in till stan för att köpa nya fräscha golvsocklar till sovrummet och "dressingroomet" och jag ska strax ut i snickarboden för att börja slipa ner spaljén och en annan stor "takbräda" som ska målas vita.

Slut på slappandet... imorgon börjar arbetsdagen igen...

*vill inte, vill inte, vill inte, vill inte*

Förresten känns det liiiiite mer hoppfullt ang. Bolivia igen. Läst både på ett forum + Bolivialistan att minst 3 familjer till under mellandagarna fått skicka ner sina handlingar till Bolivia. Det måste väl ändå betyda att det inte är risk för att bli totalstopp tycker man..? *hoppas*

Och vaddå... vad KAN jag/vi göra.. egentligen. Mer än att vänta.?

Svar: I N G E N T I N G.

Det är DET jag måste inse. Det är DET jag måste lära mig att leva med.

Släppa kontrollen och bara leva.

Här och nu.