Jag hoppas och tror att jag var på botten och vände (igen) i helgen...

TACK kära vänner som på olika sätta hört av sig med kommentarer, meddelanden, kramar, samtal och värme! 

Idag är det måndag och en ny vecka väntar. En hektisk vecka med både plugga inför redovisning på onsdag och slutprov i Geriatrik-kursen på torsdag. Sedan har jag som jag säkert skrivit om förut, bara EN kurs kvar! Det är Rehabilitering/habilitering och den ska jag läsa på distans är det tänkt eftersom den inte går att läsa i klass förrän v. 51, och då har jag slutat skolan. Jag kan liksom inte gå och vänta i flera veckor och inte göra någonting i väntan på att få avsluta min utbildning?! Dessutom tror jag att rehab/hab-kursen är en rätt bra kurs att läsa just på distans, även om jag nu när jag fått studiehandledningen ser att den kommer kräva 2 inlämningsuppgifter (varav en kräver ett studiebesök) och ett slutprov. Jag måste se till att lägga in en extra växel nu. Försöka...

Det är inte långt kvar och jag ska dessutom testa på att "gå bredvid" inom Hemtjänsten. Jag är lite rädd. Dels för att jag inte har någon erfarenhet av detta, dels för att mitt självförtroende tyvärr är uselt. Även om jag har lyckats skrapa ihop bra betyg osv i skolan så ÄR verkligheten VERKLIGEN då det gäller! Visst, jag tvivlar inte på att jag gjort rätt. Men det är ju trots allt människor jag ska jobba med i framtiden. Som jag ska vårda och ge omsorg på allra bästa sätt. Det ser jag mycket fram emot. Det räds jag inte. Det är bara det nya, okända som skrämmer och så är jag alltid innan jag fått testa på själv.
Apropå det nya så har jag iallafall idag tvättat upp mina nya arbetsbyxor. Marinblå bomullsbyxor som genast kändes mjukare efter första tvätten, tack och lov... Dessa måste jag nu lägga upp, eftersom jag inte begåvats med långa ben som dessa verkar vara gjorda för... Har kontaktat nya arbetsgivaren och bett dem ringa mig, för jag måste ju dessutom ha t-shirts och tröjor att arbeta i. Hoppas de hör av sig tillbaka snart...

Grubbleriet inför det nya och okända blandas med ett dussin andra tankar, bl a vår ovissa väntan på barnbesked och NÄR det kan tänkas komma.

Vi har snart väntat i 27 evighetslånga månader. 

Det som hette 12-18 månaders väntan bara fortsätter att växa. Och det värsta är ovissheten. Att vi inte vet när vår väntan är slut... Det TÄR. Enormt j-vla jättemycket!! Jag splittras sakta men säkert sönder inombords och är ibland rädd att jag inte ska orka med denna väntan. Om man bara kunde få besked att vi kommer få barn innan sommaren, det räcker! Bara man har ett slutdatum, oavsett om det är ett halvår fram eller om det är (gud förbjude) ett år till... Då får man i alla fall en chans att planera, och att hantera den väntan som är kvar och att ställa in sig mentalt på det. Det är svårt att ställa in sig på en väntan som man inte vet när den är över... Och det tar så enormt mycket energi. Energi som jag egentligen inte har. Energi som jag behöver både till mig själv och till OSS och vårt gemensamma liv.