Gillar du liksom jag choklad?

Se då till att gå in HÄR och få en nyhet från chokladvärlden hemskickad i brevlådan - alldeles gratis!

Rolig grej som jag snodde med mig från min vän Soff.

1. Ta fram din mobil.
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en

Fråga 1 - första meningen i första sms:et
Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v .

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
OK.. Jag tömde systemet igår kväll... 

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Måste nog trycka på knappen igen för start... 

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
30% på ALLA Herrplagg på KappAhl!

4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende?
Hem igen... 

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Bra jobbat..

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Jäklar vad roligt! 

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
Bus eller godis?

8. Vad vill du höra mest av allt?
OK, det är lugnt vi hinner ändå tror jag.

9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv?
Whoho! Härligt, alltid kul att få komma på intervju.

Jag har börjat med lite "belöningssystem" i mitt pluggande nu när det går sååå trögt på den fronten. Idag ska jag plugga och få iväg första inlämningsuppgiften för då får jag gå på bio ikväll! Bio känns verkligen som lyx nu när jag är fattig som en kyrkråtta. Jag och barndomsvännen A ska gå och se Helena Bergströms "Så olika".

"Så olika kretsar kring två systrar, den ena nytillsatt finansborgarråd i Stockholm, nyskild och mamma till två döttrar. Den andra en självständig tv-producent som har fått i uppdrag att göra ett nytt direktsänt sångprogram från Skansen - nu mitt bland djuren! Den handlar om att bli sanslöst förälskad i sin värsta fiende, om människor som möts trots att de är fundamentalt olika. För här övervinner kärleken allt - från politisk maktkamp till dans med sälarna på Skansen."

Det ska bli jättetrevligt och mysigt att få kura i biomörkret under denna gråa och mörka, tråkiga november. Jag gillar verkligen inte november och är tacksam över att månaden snart är slut. I helgen är det ju redan första advent och ljusstakar och stjärnor ska upp i våra fönster. Det är mysigt. Men oj, vad jag önskat att vi var någon annanstans istället. I värmen. Med en liten värmande kamin i famnen, i form av vår Liten. Vårt barn...

Nu i dagarna, närmare bestämt den 28 november, är det 8 år sedan - Å T T A   ÅR - sedan jag testade positivt med och fick två fina blå streck på graviditetsstickan (på den tiden var det "2 blå" och inte "plus"..) och älskade Viktor hade flyttat in i min mage. Det räckte med ETT ynka försök efter 12 års(!) p-pillerknaprande.

Det blev en komplikationsfylld, orolig och oändligt lång graviditet även då den bara räckte i 27 veckor... Vi fick en omvälvande och orolig vecka tillsammans där vi fick lära känna varandra lite grann. Alldeles för lite...

Sedan dess sitter vi fortfarande här med en tom famn... Vi har fortfarande inte fått uppleva att få bli föräldrar igen. Det vi så länge längtat efter... Få känna honom/henne i vår famn. Det är nog inte så konstigt att det börjar bli rejält tungt nu. Inte så konstigt att man många gånger tvekar om det någonsin kommer att ske.
Vi får ingen som helst ny information från adoptionsorganisationen, för de vet i sin tur ingenting nytt (tror jag.. de skriver så iaf) och fr o m 1 december ska vår handläggare gå på föräldraledighet fick vi veta i fredags. Oväntat. Men såklart roligt för hennes skull. Min bild av samtalet från BFA och C raserar dock och det känns jättetråkigt att det ska ringa någon helt okänd vikarie för henne och meddela det Stora. OM nu barnbeskedet kommer inom det ca 1,5 år som C är föräldraledig förstås...

Nähäpp...plugga var det. Annars får jag inte gå på bio ikväll!