Det är dags för den årliga helgen tillsammans med mormor. För andra året i rad följer även mamma med så nu verkar vi skapat en tradition för 3 generationer. Roligt! Kopparbergs marknad är det som gäller förstås, som alltid Mickelsmäss-helgen. I år ska vi dock vara kvar i stugan efteråt en dag extra så jag är ledig på måndag och kommer inte hem förrän måndag e.m./kväll På söndag ska jag och mamma bli bjudna av mormor på middag på ett ställe som ligger vackert vid en sjö några mil från stugan. Mamma fyller dessutom år den dagen och det ska vi förstås fira!

Det ska bli jättemysigt att tillbringa en helg med mamma och mormor och i år verkar vi dessutom ha vädergudarna med oss. Det ska bli sol och riktigt varmt och skönt! Minns år där jag invigt min vinterjacka för att det har snöat och varit minusgrader denna helg, så en solig och fin marknad i år kan inte bli bättre!

Nästa år hoppas jag att vi är 4 generationer som åker tillsammans!

Jag är helt slut mentalt efter beskedet tidigare. Att vi äntligen kommit fram ett steg i vår väntan på Liten. Det går inte att förklara känslan inombords. Jag är lugn. Trygg. Det känns så skönt att det HÄNDER NÅGOT positivt. Alla känslor man har och den ovisshet vi levt med så länge, allt fick pysa ut i form av en glädjestorm idag. Tyvärr fick jag fira den själv, då maken är på öl- och whiskymässa i Stockholm och kommer hem imorgon när jag är borta. Vi får inte ses och kramas (och knäcka skumpan!) förrän måndag kväll. Vi har bestämt oss för att fira med skumpa för varje steg vi närmar oss Liten då det ju drar ut på tiden så väldigt. Det är det sannerligen värt!

Nu ska jag lägga mig och drömma vackra drömmar.

Om framtiden.

Om oss.

Om Liten.

Tillsammans.

--------------------------------------

Tusen TACK för alla grattis! Det är helt fantastiskt att läsa era glädjerop och gratulationer. Jag är varm i hjärteroten och om kinderna ikväll ska ni veta. 
Ha nu en skön helg allihop och hoppas vi alla får njuta av höstsolen!

Så fick vi äntligen svar....

Vi har avancerat i kön.

Det var VÅR domstol som det tredje beryktade barnbeskedet gällde!!

Efter drygt 25 månader får vi hoppa fram ett steg, till plats 2.

Är jag lycklig...?

MYCKET!!!!!!

Igår kom det barnbesked från Bolivia.

Domstol 2, La Paz var det denna gång...

Detta var det andra av 3 beryktade barnbesked som är på G...

Det tredje vet vi har meddelats familjen, men vi vet ännu inte vilken stad/domstol det är i... 

Onödigt spännande tycker jag....

Vet inte vad jag gör om det inte är vår domstol denna gång heller... Vi känner sakta men säkert hur uppgivenheten äter upp oss inifrån, maken och jag.
Hur länge ska vi orka? Vad ska vi göra? Finns det andra vägar att gå?

Det börjar nog bli läge att undersöka dessa snart... 

Om inte...

Idag är det återigen den 21:a i månaden. 

Det betyder att vår väntan skrivs upp ytterligare en månad.

25 månader...

Jag blir så less. Frustrerad över att organisationen i somras gick ut med informationen till oss väntande i Bolivia med att det är barnbesked på g. Hela 3 stycken hette det. Ett barnbesked av dessa har kommit, men till domstol 2 och vi väntar i domstol 1. Nu är det snart oktober och de andra två barnbeskeden lyser med sin frånvaro.

Då undrar jag; Är det bättre att "veta" att det är på G? Är det bättre att få den informationen och bygga upp förväntningar och förhoppningar hos oss väntande på att kanske äntligen få komma fram ETT steg i kön? När det lik förbannat inte kommer något besked och dagarna och veckorna blir till månader. För det TÄR att hoppas.

Det TÄR att varje dag konstatera att "Inte idag heller...".

Idag kl. 09.10 hade jag och maken tid på Infektionskliniken för att vaccinera oss inför vårt livs resa till Liten. Eftersom vi var i Venezuela i november/december 2005 på vår bröllopsresa hade vi redan vaccinerat oss för Hepatit A och Gula Febern, så de sprutorna slapp vi ta idag.

Det blev bara ett stick i ena armen idag, och vi fick varsin Twinrix-vaccination, mot både Hepatit A + B. Denna måste dock tas ett par gånger till innan man har livslångt skydd. Den andra vaccinationssprutan är inbokat om ca 1 månad och den tredje och sista ska vi försöka komma ihåg att ta om ett år. Det kändes ingenting när sköterskan stack in sprutnålen i armen men det sved till något när hon sprutade in vätskan under huden. Dock är det helt normalt och hon berättade vänligt att det KÄNNS när man sprutar in 1 mml vätska så här. Nu efteråt är jag bara öm om jag tar på stället, annars känns det nada! 

Både läkaren och sjuksyrran som jobbade idag var otroligt varma, trevliga och pratsamma så vår stund hos Infektionskliniken blev en mycket positiv upplevelse. Läkaren tog sig tid att kolla både i pärm + på internet om vaccinationer för Santa Cruz, Bolivia. Han skrev ut recept på både Malariatabletter + Ducoral mot Kolera. Ducoral ska vi dricka 2 veckor innan avresan (vilket borde bli samma dag som barnbeskedet!) och andra drycken 1 vecka innan avresan, sen är man skyddad mot Kolera. Läkaren rekommenderade även att vi ska köpa myggnät hos dom när vi dyker upp om en månad för spruta två av Twinrix, vilket vi kommer göra! De är tydligen väldigt bra och prisvärda nät och faktiskt så tror jag honom på hans ord.

Det känns jättebra och skönt att det här är gjort! Twinrix måste nämligen tas 4 veckor innan resan, och man vet aaaaldrig när telefonen ringer. Vi har ju trots allt väntat över 2 år och det är dumt att chansa att vänta ytterligare en tid innan man får tummen ur... 450 kronor/spruta kostar det, som hittat! Det är inte billigt att adoptera, det ska gudarna veta... Emellanåt rullar det tusenlappar efter tusenlappar. Men, vad annars göra? Vi kommer få ett barn i slutändan. 

Vårt barn.

Vår älskade Liten.