Vi var ca 10-12 personer på kvällens viktgruppsmöte hos Itrim. Det var hela 4 personer som inte dök upp, lite trist. Hoppas de kommer nästa gång! Medelåldern var runt 40 kan jag tänka och det är även 2 killar med, eller nja.. en "gubbe" och en kille kanske jag ska uttrycka det.. ;-)

Vår hälsovägledare G presenterade sig till att börja med och jag tappade bokstavligen hakan i bordet när hon berättade sin historia hos Itrim. Hon har på 9 månader med Itrim gått ner...... 65 kilo!?!?!! Därefter 3 kg till så hon har alltså gått ner ofattbara 68 kg. Helt makalöst och svårt att föreställa sig. Idag är hon normalviktig och man har svårt att föreställa sig hur stor hon varit. Nästa gång ska vi få se ett "före-kort" på henne, vägandes 144 kg.

En timme gick undan och kändes nästan lite stressig tyvärr. Vi fick presentera oss kort och sen fick vi även skriva ett brev till oss själva(!) som skulle utformas som om vi skrev till oss när vi är ett år i framtiden. Alltså att jag skriver ett brev till mig själv år 2009 innehållandes hur jag då:

- Mår

- Tänker om mig själv

- Det här är jag stolt över

Vår brev lade vi sedan i ett kuvert och slickade igen och vi skrev våra namn på dem innan hon samlade in dem, för att vi sedan ska få dem i januari nästa år! 

Vi pratade också om hur viktigt det är med motivation och en positiv attityd inför det här med viktminskningen.

Idag avslutades med en "Livsstilsanalys" där vi fick rita i en cirkel med olika graderinga hur vår Hälsa, Mat, Mat emotionellt och Motion ser ut idag.

Vi fick också en hemläxa där vi på samma sätt ska fylla i:

- Hur vi sover, vilar, stressar, alkohol/rökning.

- Hur regelbundet vi äter, hur portionerna ser ut, frukt/grönt, fett/socker.

- Hur regelbundet vi motionerar, vardagsmotion, kondition, styrka.

- Hur känslolivet ser ut; Negativa tankar/känslor, småäter, sug/karaktär, socialt ätande.

När jag tänker efter så är jag inte ett dugg förvånad över att jag är så tjock som jag är. Hur jag gått upp alla de 11 kg jag gick ner förra året. Inte ett dugg. Denna gång inser jag hur viktigt det kommer vara att verkligen bearbeta den mentala biten, på djupet!

Nästa vecka är det dags för invägning! *gulp*

Jag tror det kommer bli bra detta och vår hälsovägledare G är bara så skitcool, med ett sånt självförtroende och insikt... med all rätt! Jag är SÅ imponerad. Om hon nu gått ner 68 kg med hjälp av Itrim och sitt eget jävlar anamma, så ska väl jag fixa mina "vad det nu blir-kilon"..?!

Ikväll är det dags att träffa Viktminskningsgruppen hos Itrim för första gången. Spännande ska det bli.

Ni ska veta att jag funderat fram och tillbaka X antal gånger om jag verkligen ska/borde ge mig in i det här med Itrims viktminskning och ren kur 10 veckor nu när jag inte mår så bra. Det kanske är dömt att misslyckas? Eller så är det så att jag hjälper mig själv att må bra någonstans iallafall, att jag åtminstone lyckas med en sak; viktminskning.

För som jag mår nu i min övervikt (som är värre än någonsin...) så mår jag jättejättedåligt. Jag VILL, VILL, VILL verkligen gå ner i vikt. Jag BEHÖVER det. Bara det att röra sig, knyta skor, gå upp för trappor.. ja, allt det här "enkla och vardagliga" är just nu allt annat än enkelt. En riktig varningsklocka. Normalt sätt så tröstäter jag dessutom när jag mår dåligt (ja, jag äter även när jag mår bra..) och jag vill verkligen INTE gå upp mer. Det är NOG nu.

Så därför. Jag har bestämt mig.

För att köra. Järnet.

På ett sätt tror jag faktiskt att det är bra att jag börjar nu. Jag är så själsligt trött och att tänka ut vad jag/vi ska äta varje dag kan ibland kännas övermäktigt bara det. Med Itrim behöver jag inte det. Det är bara att välja en kall shake/varm soppa/en bars. Utöver det är det bara vatten, rent thé eller svart kaffe som gäller.

Så ikväll börjar viktminskningsgruppen.

På torsdag har jag min personliga hälsoanalys.

Nästa torsdag, 31 januari, börjar jag mitt nya liv.

Jag har min stöttande älskade make brevid OCH peppande vänner.

OCH ... det viktigaste av allt; Jag har själv en MÅLBILD.

För FÖRSTA gången har jag en målbild av mig själv som normalviktig. Inte smal.. men ett BMI inom det normala. Så himla skönt att äntligen lyckats framkalla en sådan. Det har tagit åtskilliga år kan jag lova...

Det är många saker jag inte själv kan påverka. Men mig själv och mitt välbefinnande, det kan BARA jag jobba med. Jag är skyldig mig själv detta. Och jag är skyldig vår Liten detta. Liten ska ha en mamma som är pigg, glad och mår bra. Nu är det dags att verkligen börja jobba på det och inte sörja ner sig i dyn mer och straffa sig själv så hårt... Men jag har insett att det måste få ta tid. Och jag tar en dag i taget.

Som jag längtar!

Idag är det Din namnsdag. Älskade prinsen.

Varje år när jag ser ditt namn i almanackan så hugger det till i mammas hjärterot. Brevid ditt namn finns det alltid ett hjärta målat, ett hjärta fyllt av kärlek, sorg och saknad. Min saknad efter dig känns större än någonsin och jag kan inte förstå att det snart är 6 år sedan du föddes.

6 år.

Tänk vad stor kille du skulle varit. Gått på förskola och lärt dig en massa nya och spännande saker. Lärt känna nya kompisar. Kanske du hade fått för dig att du ville lära dig spela hockey, precis som pappa gjorde?

Så innerligt som jag önskar att vi hade fått uppleva allt det där..

...och mycket mycket mer...

Många, många innerliga kramar och pussar till dig, älskade Viktor!

/Mamma