Jag grubblar mycket idag. Tänker, tänker, tänker.

Mina tankar är i ett enda stort virrvarr och jag får inte riktigt grepp om varför jag mår som jag gör just nu. Någon skrev att det nog är lite "too much" runt omkring just nu, och jag tror faktiskt att det är DÄR problemet är. Det är för mycket. Jag är för trött.

När jag har piggare dagar, är det lätt att jag tackar ja till både det ena och det andra, och söker nya utmaningar.. när jag egentligen borde ta vara på mig själv och inte "sväva iväg" så mycket, så fort lite energi infinner sig. Då tar den slut så fort - energin. Den räcker inte så långt och då blir jag ännu en gång utmattad och trött så det räcker för flera...

Någon gång lär jag mig väl....

Jag har både hört och läst att man inte kan älska någon annan förrän man lärt sig älska sig själv. Det är bullsh-t, säger jag. Jag älskar, och det innerligt. Men jag älskar inte mig själv. Tvärtom.

Jag vet inte varför jag tycker så illa om mig själv och har det låga självförtroende jag har. Det har alltid varit så. Jag har inget minne av att jag någonsin blivit retad/mobbad pga mitt utseende eller annat, så det kan inte vara något sånt. Ej heller kan jag inte minnas att jag någonsin hört något från mina föräldrar som kan tolkas negativt. Jag vet helt enkelt inte alls varför jag har så låg självkänsla och DET gör mig ännu mer frustrerad.

Jag har gått i terapi för detta, inte bara en gång, utan flera. Jag kommer ingenstans. Det kan möjligtvis kännas bättre ett tag, men så halkar jag tillbaka till samma gamla hjulspår återigen....

Jag kan just nu inte ta till mig alla fina kommentarer ni skriver till mig. Det rinner av mig likt vatten på en gås. Kanske just för att jag mår så pass dåligt som jag gör. Är så trött och samtidigt stressad... Men jag vill ändå säga TACK. Från djupet av mitt hjärta, tack! Jag kommer gå tillbaka och läsa dem, om och om igen... och förhoppningsvis kanske också känna att jag kan ta in dem en vacker dag.

*STOR KRAM*

Det är så många tankar i huvudet som snurrar runt.

Ångest. Frustration. Ilska.

Ångest över att jag ännu en gång misslyckats med ett viktminskningsprojekt. Att det går bra 10-11 kilon, och sen ballar jag ur.

Frustration över att jag tillåter mig själv att balla ur.

Ilska över att jag är så korkad. Att jag äter, äter, äter för att "döva" det faktum över att jag återigen inte lyckats med ett mål jag satt upp.

Tröstäter.

Ångest.

Äter mer.

Äter fel.

Äter inget.

Orkar inte bry mig.

Kan inte tänka på något annat.

Stress.

Press.

Mår illa.

Känner mig tjock.

Känns som om jag gått upp alla de 11 kg som jag kämpat så för att få bort.

Vågar inte väga mig längre.

VARFÖR?!?!?!

Varför i h-ete gör jag så här mot mig själv?!

Jag fattar inte. Försöker finna svar. Men finner dem inte.

Har t o m svårt att skriva om detta så därför blir detta inlägg hattigt... skrivet ur hjärtat.. rakt av.

Varför är det så att andra kan - men inte jag?!

Ångest.

Förbannade kropp att vara så.

Jag vill vara "smal" (läs normalviktig) - men orkar inte.

Jag vill vara pigg - men orkar inte.

Jag vill INTE se ut som jag gör.

Jag vill INTE vara så trött som jag jämt är.

Jag VILL finna energi.

Jag VILL finna självförtroendet som jag aldrig haft.

Jag vill....

Eller vill jag..?

Ja, jag vill....

Vet bara inte hur....

*vilsen*