Det känns nästan lite högtidligt idag. Alldeles nyss klistrade jag igen 2 stycken kuvert. Det ena med original till BFA-A och vår handläggare där. Det andra med kopior till vår översättare. Tänk att vi är här - vi är klara med papperssamlandet! Nu är det bara fotografier kvar som sagt och det ska vi fixa senast nästa helg, sen har vi gjort vårt.

Då återstår bara väntan på "+:et".

Man kan ju säga att vi har ägglossning nu, eller så... om man nu vill jämföra att vänta barn på "vanligt" vis. För mig är detta sätt vanligt. För oss så väntar vi barn (minst lika mycket) som de som väntar smått på biologisk väg.

Det som är lite jobbigt nu är att jag måste släppa kontrollen. Måste våga lita och tro på att andra kan och gör sitt jobb. Utom min kontroll. DET kommer bli svårt. Det kommer också bli svårt att bara luta sig tillbaka och vänta. Bara vara. Det har jag inte varit på över 5 år!!?

HUR gör man..?

Det har ju ända sen vi testade positivt den där morgonen den 28 november 2001 varit omtumlande och jobbigt på många sätt. I december fick vi missfall av Viktors tvilling (som vi inte visste om då). Störtblödningar och oro för den lille som var kvar resten av december och hela januari.

I februari var det lugnt. Natten mellan 2-3 mars 2002 gick så vattnet och jag hade inte gått mer än 17-18 veckor in i graviditeten. Det hette inte fostervattensläckage då, det hette att jag måste lära mig knipa och att jag läckte urin!!? Så jävla fel de hade. Och så jävla många gånger jag ångrat att jag inte anmälde dessa läkare. Visst, det hade kanske inte lett till att vi fått haft Viktor hos oss längre, men kanske hade vi fått hjälp tidigare, om vi hade VETAT. Och framför allt, att samma sak inte ska drabba andra par efter oss....

Lördagen den 11 maj 2002 kl. 05:14 föddes så vår älskade son. Och kl. 07:40 lördagen den 18 maj 2002 lämnade han så oss efter en veckas kamp. Den största av sorg och saknad drabbade oss. Samtidigt som vi var och är världens stoltaste föräldrar till en pojke som vi vet vakar över oss.

Vi bestämde oss redan på neontalen att vi skulle försöka med syskon till Viktor så snart vi bara fick. Vi t o m frågade Viktor om det var OK. Han tittade faktiskt upp då och det tog vi som ett tecken.

Jag drabbades ju av komplikationer efter förlossningen med Viktor, och moderkakan satt illa fast. Så illa att de blev tvungna att söva ner mig under 1,5 h och plocka ut den i små små bitar. Jag började blöda massor och har efteråt fått höra att det var fara för mig och mitt liv, men det är något jag under alla dessa år tryckt undan. Jag sitter ju här nu och mår bra. Så det känns som en petitess... Däremot läkte min livmoder ihop fel efter operationen och så här 5 år efteråt, när vi kämpat oss igenom 3 IVF-behandlingar + frysförsök med alla sprutor och hormoner som det innebär, har jag många gånger önskat att de istället för att försöka rädda livmodern, tagit bort den helt istället. Det hade besparat oss så många tårar, tid och även pengar... petitesser egentligen, men rent krasst är det så.

Nu sitter jag alltså här.

Måndagen den 14 maj 2007 och om 50 minuter ska ska bege mig till posten och lägga på ett kuvert som ska leda oss till vårt andra barn. Viktors lillebror eller lillasyster som kanske redan nu finns där någonstans i Bolivia.

Sjukt stort. Och sjukt roligt. Och så jäkla spännande.

Det går inte att ta på. Men att drömma om....

 

Pinse

14 maj 2007 09:27

Mina kollegor tittade väldigt konstigt på mig när jag sprang till toaletten för att hämta papper så att jag inte hade mascara i hela ansiktet efter tårarna som rann när jag läste ditt inlägg.
Jag är så glad för er skull att ni nu äntligen är på väg mot ett syskon till Viktor! Lycka till med allt/Pinse

http://pinse.bloggagratis.se

 

lillasysteryster

14 maj 2007 09:48

Vad skönt att papperssamlandet är klart! Grattis till det! Men jag förstår att det måste vara svårt att släppa kontrollen och "bara" vänta... Men så är det ju att vänta barn. Väntan, väntan och väntan :-)

Varmt lycka till! Jag fortsätter självklart att följa er väg mot ett syskon!

http://lillasysteryster.blogspot.com

 

Humlan

14 maj 2007 10:02

Underbart att höra, iiiihhh så spännande!!
Förstår att det är svårt att släppa kontrollen och "bara vara" men du får försöka.
Snart, snart, snart kommer Viktors syskon! Och till vilken fin familj sen!
Kram Humlan

 

Clin

14 maj 2007 10:14

Och så sitter man här med tårar i ögonen..igen! Tårar som är fyllda av förhoppningar och glädje över att få följa er väg till ett syskon! Wow!!!!
Kram kram C

 

JoVi

14 maj 2007 10:25

Du skriver så otroligt känslofyllt, så jag får tårar i ögonen!

Lycka till!

http://joviskarameller.blogg.se

 

Ängeln

4 december 2007 22:43

Hamnade här efter att ha hittat dig på nybloggat. Har läst inte allt men en del av dina inlägg. Jag blir mycket rörd över er historia och jag förstår ganska väl en del av dina känslor. Födde en son prematur 2002 men lyckligtvis gick allt bra. Det började med vatten som sipprade och precis som för dig sa man att det var urin. Gick ganska länge tills det var försent och inte gick att stoppa. jag vet att jag är lyckligt lottad som har min son men ofta far tankarna till vad som kunde hänt. jag hoppas verkligen att ni snart får ert lilla barn att ösa kärlek över.....
lille Viktor kommer säkert hålla ett vakande öga över sitt syskon...

Varma Änglakramar

http://www.andar.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...