Innerligt TACK till er som svarat på mitt inlägg jag skrev igår ang. "Barn, barn, barn". Jag ska väl ärligt säga att jag knappt vågade gå in på bloggagratis.se nu och logga in, för jag förstod att jag skulle fått kommentarer. MEN, jag var LIVRÄDD för att jag skulle fått kommentarer av annat slag än de ni gett. Kommentarer som inte var lika förstående och tröstande. Kommentarer som inte förstod. Som ville såra, ännu mer.
Det känns jätteskönt att ha skrivit av sig detta.
Samtidigt inte, för jag sårar säkert vänner som är gravida just nu. Och det är inte det som är min mening. Meningen är att jag måste få UR mig detta. Jag mår INTE bra jämt och ibland måste det bara UT. Lyfta på locket och pysa lite. För som sagt; Jag ÄR avundsjuk, MEN jag är INTE missunsam!
DET är en STOR skillnad.
Däremot blir jag sårad av vissa saker... Som t ex att vänner inte berättar att de är gravida, utan att jag istället får läsa om det på forum. IRL-vänner jag trodde var nära vänner och som jag hoppades och trodde på att de skulle berätta när det var dags, antingen öga mot öga eller via telefonen iallafall. En ville försöka dölja att hon var gravid igen och ville inte låta mig veta och följa deras graviditet, för att de tror att jag tycker det är så jobbigt att jag inte orkar? Men hallå!? Jag har orkat i 6 år!! Varför skulle jag inte orka nu? Det är inte så att mina mörka stunder varar i all evighet eller att de varar speciellt länge. Jag är tacksam om jag SJÄLV får välja om jag orkar eller ej...
Jag blir bara MER ledsen om folk börjar sluta sig. Försöker "gömma" sina graviditeter för mig helt plötsligt. Jag kan väl ändå få VETA..? Vad är skillnaden NU mot för 2 år sedan? Eller 5 år sedan? Jag förstår inte....
Ännu ett jättejobbigt inlägg. Som är jättetungt att skriva.
Men som måste UT.
Vill ännu en gång skriva att jag INTE är ute efter att hänga ut någon/några. Bara skriva. Fråga. Varför?
Jag får säkert inget svar, men det får jag ta.
jess
12 januari 2008 11:51
Hajjar!! En vän berättade inte om att hon väntade tvillingar förrän hon kom hem med 2 barn - jag har aldrig kännt mig så...jag vet inte ..totalt nedtryckt i skorna.Jag får en olustkänsla ff när jag tänker på hur jag kände mig då. Jag förlorade ju Toms tvilling i magen och inför varje kompis graviditet (i snart 7 år) har jag stålsatt mig för att det kan vara tvillingar på G - jag KAN glädjas det vet jag! Det värsta är dock överraskningar eller att de håller sånt ifrån mig för nå´t skäl. Nr 2 i ordningen var ett MMS på helt nyfödda tvillingar som bara kom från en vän vars kollega fått tvillingar - det kändes obetänksamt också men värst ÄR just det där - den gången - när jag inte fick veta för att det var JAG! Så kram gumman - jag e kass på att kommentera men jag läser och jag tänker på dig och håller alla tummar att det är er tur snart!!
http://binks2.wordpress.com
Mickis
12 januari 2008 13:09
Men du...självklart ska du ösa ur dig och skriva det du känner. Det är inte konstigt alls att du känner som du gör, snarare tvärtom!!!!! Det är fullt förståeligt att det är jobbigt med allt som händer (och inte händer)....o den som inte förstår det har inte mycket till empati tycker jag.
Fortsätt ösa ur dig, gråt, skratta och gör det du känner att du behöver. Det är DIN blogg och här måste du kunna få skriva av dig....klarar man inte av att läsa sin väns tankar, känslor osv, då ska man kanske inte läsa.
Önskar er en skön, ledig helg....Kram Mickis
M!
12 januari 2008 14:06
Klart att det gör ont! Och klart att du inte missunnar dem deras bebisar - lika självklart som att du är avundsjuk! Nu är jag inte alls i din sits, men det finns andra saker som kan göra hemskt ont känslomässigt och där jag är rejält avundsjuk på människor i min omgivning, så liiite tycker jag mig ändå förstå känslan. Det vore väldigt konstigt tycker jag om du INTE vore avundsjuk på alla som har det lätt för sig och som får barn när ni väntat så länge. Kanske har dina vänner svårt att ta det, för när man nyss fått barn blir man gräsligt egocentrisk, men då är det deras problem tycker jag. Försök strunta i dem eller håll dem på lite avstånd från dig tills det känns lite mindre.
*kram*
Humlan
12 januari 2008 18:18
Det bästa du kan göra är precis det du gör, blogga om det!
Som andra redan sagt, det är din blogg och du skriver vad du vill och det enda som betyder något är att du mår bra!
Du är ju samtidigt så öppen med er situation och därför förstår jag att du blir sårad när dina vänner inte berättar/beter sig på ett normalt sätt!
Stor kram till dig, fortsätt kämpa, du är stark!
Hej Hallå!
12 januari 2008 18:27
Du behöver inte ens förklara dig! Det är klart att det är mycket känslor i gungning för dig (du är ju faktiskt "väntande" du med) men jag liksom alla som "känner" dig vet att du är världens goaste människa.
Det är bara du som ställer kraven på dig själv! Det är bara att säga att du inte orkar prata om det just nu. Ingen som vet kommer att ta illa upp!
Tänk på dig själv!
KRAM!
Stello-Karin
Lillan
12 januari 2008 20:35
Jag förstår att du blir sårad! Det skulle jag också bli! Själv har jag ju hela tiden snarare klampat på i ullstrumporna med dig. Kanske för att jag hellre har låtit dig välja hur mycket DU vill veta, än att själv vara den som sållar info åt dig - eftersom jag själv avskyr att bli "skyddad" av någon slags missriktad omtanke. Som den gamla SABG-sanningen säger: "jag blir ju inte mer gravid för att någon annan inte skulle vara det". Antalet väntade barn i världen är ju inte en konstant, även om just kösystemet för adoptioner kan få en att känna att det verkar vara så...
Bla, bla, bla - inget vettigt att säga egentligen, mer än att jag ju så innerligt önskar att jag kunde göra något åt oroligheterna i Bolivia, köerna på barnhemmen och allt annat utöver lagen om alltings jävlighet... KRAM!
Aitra
12 januari 2008 22:19
Vet du, jag tycker faktiskt att man får vara både avundsjuk och till och med missunsam ibland. Jag hoppas att man får det för det är jag. Inte jämt förstås, men ibland. Ganska ofta ibland. Jag kan tycka att det är orättvist, livet, för det är det ju. Du är absolut inte ensam om att känna avundsjuka, ilska, frustration och sorg. Min sorg är av ett annat slag, men känslan tror jag ändå är den samma för jag känner så väl igen det du skriver. När det kommer svarta tankar som vill dra ner en är det lätt att man skäms och skräms, men jag tror att det är bra att få ur sig dem och jag hoppas verkligen att du inte har fått några elaka kommentarer här för det förtjänar du inte!
/A
