Jag tror på fullaste allvar att jag skulle kunna sova hur mycket som helst, bara jag fick. Inatt t ex har jag sovit från 23 igår kväll till 11:20 idag. Drygt 12 h med andra ord. Iofs så vet jag att jag behöver det men kanske inte riktigt så länge. Jag somnade om på morgonen och känner mig nu mer trött än pigg...

En kopp kaffe och en dusch kanske gör susen?

Idag ska jag sätta mig i blivande barnrummet på övervåningen och ta hand om det som jag för flera veckor sen(!) öste ur på golvet när jag letade efter ett viktigt papper inför adoptionen och sedan dess har jag inte haft tid/ork/möjlighet att ta hand om allt igen. Det är allehanda kartonger med olika innehåll sen vi flyttade hit för 4,5 år sen som skall gås igenom och rensas för jag vägrar att bara stoppa tillbaka allt in på kattvinden igen!

Tvättning står också på schemat som alla andra söndagar. När vi blir fler så kommer ju det 1-gång-i-veckan-schemat spricka och det ser jag fram emot. ;-P

Många tankar på Viktor är det och mitt hjärta svämmar snart över av all den kärlek och sorg jag känner för honom. Mammas lille pojke som skulle varit en stor liten pojke idag. På 5 år!? Det är inte klokt....

Idag är det 5 år sedan vi hade nöddopet för honom på UAS. Det skedde på neontalen och sjukhusprästen kom dit. Vi hade just fått det värsta beskedet föräldrar kan få ang. sitt barn - att han inte kommer klara sig och de gissade på att han hade timmar kvar i livet. Viktors dop kändes därför som en begravning och var det absolut värsta jag varit med om. Så definitivt. Och vi hade ingen aning om hur länge vi skulle få ha honom kvar hos oss. Hur mycket tid vi skulle få tillsammans.

Efter dopet fick vi så ut honom till oss att sitta "känguru" med och där satt vi, hela dagen och hela natten. Till slut fick personalen be oss att gå och sova upp på BB på vårt rum, för annars skulle vi inte fixa detta. Inte visste vi då att vår älskade Viktor skulle kämpa på en hel vecka.

Vår lille kämpe. Vår älskade son.

Så orättvist att du efter all kamp inte fick stanna.

 

Christine

13 maj 2007 13:50

Åh, vännen! Det klack till i hjärtat på mig när jag läste om Viktor...Så orättvist!
Skickar en STOR kram!

http://minviktigaresa.blogspot.com

 

Lillan

13 maj 2007 18:39

Jag läste just om Viktor och då sprang Carl som en virvelvind förbi och då blir det ju så mycket starkare känslor som dyker upp inom mig. En sådan kille - bara ett drygt år äldre - skulle ju Viktor ha varit. Frågvis, vetgirig, charmig och omöjlig på en gång... Jag känner så starkt med dig och hoppas att tiden bara ska flyga iväg tills ni får sätta er på ett flygplan till andra sidan av Atlanten och hämta en lillasyster eller en lillebror. Kramar, kramar, kramar!!!

 

frigida

13 maj 2007 23:25

första gången att jag blev så pass rörd av någons inlägg här på bloggen att jag till och med började gråta...kan inte änns föreställa mig hur det är för dig då!
stor kram!!!!!

http://frigida.blogger.ba

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...