Linda m. 4 barn

11 januari 2008 23:55

Jag förstår dig, fast jag är en av de som fått barn och vara med om lyckan så förstår jag din frustration, ditt helvete. Jag förstår att du varit deppigt och nere...det hade jag med varit.
Ja man skulle ju blivit mer eller mindre galen tillslut av längtan.
Det måste vara fördjävligt rent ut sagt, all denna väntan...6 år är lång tid.
Jag finner inga ord helt enkelt för allt man säger kan bara bli så fel. Pga att jag aldrig varit i din situtaion..men jag kan tänka mig in i hur det skulle kännas.
Massa kramar.

Gullan

12 januari 2008 09:21

Jag har full förståelse för dina tankar/känslor, känns som om det är helt normalt;) att du känner så.

Jag har precis som Linda ovan inte varit i din situation, så jag har ingen rätt/chans att säga att jag förstår/vet hur de känns MEN just för att jag själv har mina små så vet jag ju vad det är du saknar.

Du behöver inte be om ursäkt för dina känslor, de är DU och visar bara vilken
underbar mamma du kommer bli.
För du kommer bli MAMMA, grodis!

Även om vägen just nu känns oändlig o krokig o med en massa gropar i, jag hoppas snart er sista raksträcka kommer mot målet.

Massa kramar o tankar /Gullan

Linda*

12 januari 2008 09:42

Grodis, jag har gått i dina skor men inte lika länge som du, jag har förlorat mitt första barn som var nästan lika stor som Viktor. Jag kommer ihåg känslan som du beskriver....väntan, längtan, frustrationen och sorgen. Det är ett ständigt sorgearbete att vänta på sitt barn som dröjer och man orkar inte som du skriver vara glad jämt för andra även om man e det innerst inne. Det FÅR vara så Grodis, det går inte att avhjälpa och det är jättebra att du skriver om det. Stor KRAM

Flitiga Flisan

12 januari 2008 09:56

Gums!
Det är klart att du måste få ösa ur dig vad du känner! Det måste ut. Det får inte ligga där inne och koka. Ut med det bara.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du känner så. Jag känner igen känslorna. Så ut med dem. Spy galla! Hellre det än att du håller det inom dig!

Du kan inte vara stark jämnt. Det kan ingen. Och det är ingen som begär det av dig heller (finns det ngn som gör det borde de skjutas). Du är människa och detta tar hårt på dig. Så ut med det, gärna som en kanon. Snabbt och hårt, så mår du kanske liiiiiite bättre sen.

Jag önskar jag kunde göra något åt det, trösta dig, få all smärta att försvinna, skynda på barnbeskedet, vad som helst för att du ska må bra.

Men jag finns om/när du behöver mig. Det vet du.

Många varma kramar.

P.s det lät som en mysig fredagkväll. Och du är superduktig som tränar! Det tycker jag verkligen! :)

Majjen

12 januari 2008 10:32

Kram, kram, kram, kram, kram, kram, kram!!!!
En massa kramar till att plocka fram när du behöver en. Vet så väl hur det känns att vara den enda som inte får det man så hett efterlängtar! Man står där med sitt leende och låtsas att det inte alls känns, men samtidigt så undrar man hur det där leendet verkligen ser ut...isigt eller? ...stelt?...för man kan inte ta ansvar för att det verkligen är ett leende där på min mun, för hela mitt inre är i uppror!!!
Du _får_ vara avundsjuk på dem med barn, det är helt ok!!!!!
Kram

Sarah

12 januari 2008 10:42

Jag förstår dig vännen!!!! Längtan efter barn kan svälja en hel, och ha svårt att släppa taget ens för några sekunder. För man bli ju påmind överallt, barn finns ju överallt.. Man FÅR vara avundsjuk! Man MÅSTE inte alltid orka!

Jag tror på dig, stor kram!!!
/Sarah

Cat

12 januari 2008 10:59

Förstår dig precis, varit där också.

Jag kunde inte gå på IKEA under flera år för där om någonstans bara kryllar det av magar och barnvagnar, och att gång på gång gå gråtandes och snörvlandes genom gångarna var tortyr, så jag undvek sådana platser under flera år.
Hur många fester/sammankomster har man inte varit på där någon glädjestrålande (som man inte visste om innan) berättar att de skall ha barn, magen viker sig ut och in, kniven körs djupare in i magen, huvudet snurrar, man känner klumpen i mage och hals växa till dubbel storlek och man ursäktar sig fort och springer in på toaletten och bara storbölar...försökte undvika sådant också när det var som jobbigast.
Och så känner man sig så "dum" för man vill ju vara glad för deras skull och gratulera som de andra men avundsjukan är starkare och längtan så oerhört stor så det tar över, och är många människor som inte förstår det alls.
Jag förstår dig..
Kramar

Grynisen

12 januari 2008 11:04

Det är klart att det är omänskligt att behöva längta så länge efter ett barn. Jag är en av de som fick barn utan problem men jag har varit LIVRÄDD för att jag inte kunnat få barn pga en sjukdom som höll på att kosta mig livet för 10 år sen...

Den rädslan kan jag inte i ord beskriva, däremot bär jag inte på rädslan längre...

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får barnbesked inom rimlig tid. Ni ska ju kunna få vara lyckliga, få leva och njuta, inte bara längta, undra och må dåligt!!!

Varm kram från mig

cerlise

12 januari 2008 11:15

Jag läser dina rader och dom går rakt in i hjärtat på mig...

Skriv av dig. Skriv för fulla muggar och skriv precis vad du vill. Det du känner är dina känslor och ingenting är fel och du behöver inte känna att du "skriver fel". Du får vara hur frustrerad som helst (med all rätt)...

Tack för attjag får ta del av er väntan till Liten. Även om det är i vått och torrt. Jag kan inget annat säga än Tack. Tack för alla dina rader som går rakt in i hjärtat.

Massor massor med kramar,
Anna

kaela

12 januari 2008 11:30

Kära du!
Så bra att du talar ut om detta.
Vi som finns omkring er som väntar och väntar vågar inte fråga.
Vi undrar...och vill finnas där för er.
Men vi kan ju inte om ni inte berättar för oss.
Jag vet hur det känns att vara där du är.
kampen var lång för varje barn som kom till mig...och de kom på olika vägar.
Jag vet hur livet blir berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan och man inte kan tänka på något annat.
En stor varm kram och alla mina varma tankar till dig!

Malin

12 januari 2008 13:02

Jag förstår precis hur du känner. Så kände jag också innan jag fick barn. Frustrationen var enorm. Det kändes som om jag besteg berg där jag aldrig nådde ens halva vägen upp till toppen av det svarta berget. Det var liksom oöverstigligt.
En enorm sorg.
Jag hade två missfall varav det sista var väldigt sent. Det skedde på ett väldigt traumatiskt sätt som inte lämpar sig att skriva här och det bidrog också till min enorma sorg. Sen att inte ha så lätt att bli gravid på det blev helt enkelt för mycket.
Jag hade oerhört svårt att gå tillbaka till jobbet igen efter detta. Det vimlade ju av nyfödda överallt där och en del var inte mycket större än det barn jag förlorat. Varför var det just mitt som inte skulle få leva? Den frågan ältade jag i flera månader.
Så tro mig jag förstår precis.
Jag har efter detta fått två fina barn så jag vet att man kommer vidare. Du kommer också att få en Liten och jag håller tummarna stenhårt att det blir riktigt snart som er telefon ringer.
Kramar
Så tro mig jag förstår precis hur du känner.

Lillan

12 januari 2008 20:41

Jag vill bara skriva att jag mentalt kan sätta mig in i det du skriver, men nu när jag faktiskt har mina två barn, känns det löjligt förmätet att skriva att jag egentligen förstår... Känslan kan jag ju aldrig sätta mig in i. Till och med de avgrundsdjupa nätterna när jag bara grät för att mensen hade kommit, eller för den delen över att jag var på tjänsteresa och jag kände hur den där jävla ägglossningen naturligtvis skedde - som ett PLOPP - förvandlas ju i minnet som att man ju klarade det och "blev starkare" på vägen - skitsnack!!! Jag önskar inte någon att genomleva ett sådant helsike och det gör mig ont ända in i hjärteroten att tänka på att ni har det så - trots det lysande hopp ni har framför er, så är det ju som om det bara bestämt sig för att jäklas med just er. Allt drar ut på tiden och det RINGER helt enkelt inte...

Att jag tänker på dig - det vet du ju redan. Stor kram!

storkenflyger

13 januari 2008 00:27

Den som inte kan sätta sig in i din situation måste lida av grav empatistörning. Jag ser det som fullkomligt självklart att vi barnlösa inte alltid orkar jubla när andra blir gravida eller får barn besked.

Du ska inte behöva be om ursäkt för dina känslor. Speciellt inte på din egen blogg.

Keep up the spirit girl!

"E"

16 januari 2008 22:17

Gumman! Jag förstår att det mste kännas långt in i hjärteroten. Jag känner med dig och jag vet hur det känns att vara avundsjuk på dem som får barn - jag har själv varit det som du vet. Massor med kramar!!!!