Det känns som om jag står på lina. En tunn lina.

Jag känner hur tillvaron svajar och jag får lov att hålla ut armarna för att inte falla ner. Försöker hålla balansen, men det är svårt.

Hela tiden händer det saker som gör att jag tar ett halvt steg tillbaka. Vad jag än gör så blir det något som går på tok. Små saker, men som trots allt känns jättejobbiga. Som t ex det här med listerna. Visst, det är skitsaker i det stora hela, men när man som jag inte mår 100%-igt bra, så behövs det inte mer förrän den där linan svajar till återigen och jag får hjärtat i halsgropen av panik för att inte falla. Nu har jag iallafall målat om IGEN. Det blev matt. Jättematt. Ser inte ut att bli rätt nu heller. Jag blir GALEN!

Nu vägrar jag måla mer innan lister, foder och golvsocklar kommer på plats. Ser dörröppningen och fönsterna för jävliga ut då, tar jag maskeringstejp och tejpar och sen målar ett lager på både fönster och lister/foder så det blir lika. Basta! Så får det bli! Orkar inte mer.... Vill ha dessa lister och socklar på plats nu så jag kan ställa sängen mot väggen igen och byråerna på plats. Fåtöljen och lilla bordet i sitt uttänkta hörn osv. Få lite balans, även i sovrummet. Att sova i sängen MITT i rummet, utan någon vägg, gör mig orolig och jag sover inte gott...

Pratade nyss med maken och tydligen har det löst sig så att de får skjuts in till Stockholm för att ta tåget hem därifrån. Så jag slipper åka till skogarna utanför Norrtälje t/r iallafall, skönt. Bärgningsbil får hämta bilen på måndag och köra till närmaste verkstad. Skitbil...!! Bara ännu en bekräftelse på att saker inte går vår väg... Och bara ännu en bekräftelse på att det är HÖG TID att byta bil. Vår Saab är från 1997 så den börjar bli gammal. Igår höll dessutom maken att få hela motorhuven över sig när han stod böjd under och skulle fylla på spolarvätska när en stor fjäder small av och hela motorhuven föll ner..! Som tur är reagerade han snabbt och fick "bara" en rejäl smäll över ena överarmen. Kan bara tänka mig blåmärket som blir där...

 Men tur i oturen att det gick så väl iallafall, för tänk om han fått den i huvudet? Usch.... :-( *ryser till av olustkänsla*

När jag stod och målade idag så lyssnade jag på Lokalradion. Det var skidskytte och plötsligt så blev det den där larmsignalen och Trafikrapport. Det var varning för att en mycket brådskande ambulans var på väg från stan mot Stockholm och Astrid Lindgrens barnsjukhus och de uppmanade folk att ha uppsikt bakåt och släppa förbi denna. Jag kände hur hela jag blev iskall och jag började gråta. Kände så starkt med detta lilla okända barn och dess föräldrar... Hoppas innerligt att det går bra... Tänk att man känner så starkt för några man inte ens vet vilka det är, eller vad som hänt? Och jag kommer väl aldrig få veta heller... Men jag ber för att det ska gå vägen och att barnet klarar sig.

*balanserar vidare på linan*

 

Grynisen

12 januari 2008 17:05

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, vill mest visa dig att jag läser, suger in och berörs enormt av dina ord...

Jag önskar så att jag bara kunde skrämma bort allt jobbigt runt om dig, visa dig vägen ut och sen bara få dig lycklig :-)

Jag tycker inte att du ska vara rädd för att skriva dina tankar i din blogg, det är ju trots allt ditt andningshål. Här är det ju du som bestämmer... Självklart kan man trampa andra på tårna, men det är ju fortfarande inte med någon avsikt att skada...

Fortsätt skriva...

Stor kram Johanna

http://grynisen.bloggagratis.se

 

Miniu

12 januari 2008 17:11

Ååå jag vet exakt hur det känns, jag brukar använda ordet att inte ha några reserver att ta av.

Fy va otäckt med ambulansen, jag tycker det är riktigt obehagligt.
Tack o lov brukar man försöka att stabilisera så gott det går innan man skickar vidare med ambulans till ett annat sjukhus, men det knöt sig ändå i min mage nu. Riktigt rejält!

Kram på dig !

http://miniu.bloggagratis.se

 

Jessica

12 januari 2008 18:57

*kramar om*
Jag skriver som jag gjort många gånger förr att dina ord och din smärta går rakt in i hjärtat på mig.Önskar det fanns något jag kunde göra för att liksom lätta din börda.

Jobbar själv på sos och dessa iltransporter med barn eller när barn blir sjuka,det är det jobbigaste utav alltihop.Mycket får man "blocka" rent psykiskt för att orka med yrket men när det handlar om barn så går det inte...det är alltid lika jobbigt.Även om man kan hålla sig profisionell under ett samtal så när man väl lägger på samtalet så kommer i regel tårarna.

Tänker på dig och skickar så mycket styrka det går via webben!
//Jessica

http://jezza.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...