Grynisen

15 januari 2008 05:26

Du skriver med sådan kärlek och värme, jag blir alldeles rörd av dina ord.

Jag trivs att läsa sin blogg, du är en fantastisk människa, det har jag tyckt i flera år.

Självklart kommer jag fortsätta läsa och kommentera i din blogg, gillar ju det :-)

Stor kram Johanna

Dockmamman

15 januari 2008 07:06

Tack för att du finns du med, du är värdefull för mig med dina ord i din blogg. Du skriver så med sådan inlevelse så det känns in i ens hjärta...

När du är ledsen då känner man att man vill krama och trösta, när du blir glad då vill man hoppa, studsa och tjoa, när du blir arg då vill bara grrrgrrrr...

Jag följer din kamp och hoppas att allt snart är färdigt så du kan hålla din lilla flicka eller pojke i famnen...

Den dagen kommer det säkert många glädjetårar hos många av oss...

Många styrkekramar/Kram Dockmamman

Åsa med K & L

15 januari 2008 09:05

Klart, jag känner precis samma sak, så himla kul att man kan träffas såhär :-)

Men vad det händer grejer nu, kan ni sova alls? Jag blir alldeles hispig själv!

*iiiihhhhhhhhh*

solna-madde

15 januari 2008 09:16

Och tack för att DU finns!
Tänk vad gjorde man innan internet? Led i det tysta?

Många varma kramar

Flitiga Flisan

15 januari 2008 09:41

Det är klart att vi orkar gums!
Jag bryr mig jättemycket om dig, oavsett hur du mår. Vill att ni ska må så bra människor bara kan! Och många känner nog likadant. Men jag förstår att det ibland känns ofattbart. Men jag är glad att du har så många som bryr sig om dig, men det är inte konstigt.
Du är en underbar människa!

Många varma kramar

Aitra

15 januari 2008 09:54

...och jag känner ju dig egentligen inte alls, fast det ibland kan kännas så när jag läser din blogg. Jag är glad över att jag får vara med på din resa. Att du låter en "vilt främmande" person ta del av detta stora. Det gör mig glad dels för att det ger mig perspektiv på detta med att ha och inte ha barn (har själv ett svårt sjukt och handikappat barn, vet inte om jag har berättat det) och självklart också detta med adoption då jag själv är adopterad. Jag får ut så mycket av att läsa så jag hoppas att jag kan ge något litet tillbaka genom små kommentarer. Om det är så känns det bra.

/A

M!

15 januari 2008 10:00

Tack! Och tack för att du finns och skriver och delar med dig av dina känslor. Det är värdefullt för mig att få läsa här och jag saknade dig verkligen när du var tyst. Det var som om en nära vän slutade höra av sig... Kanske träffas vi på riktigt någon gång, vem vet :-)

Tess

15 januari 2008 10:08

KRAM. Tänk va bra att bloggandet finns, och internet och alltihop. Min allra närmsta vän, som vet ALLT om mig och som älskar mig ändå, henne träffade jag via ett forum. Hur hade mitt liv varit utan henne, inte alls detsamma. Följer dig så gärna, både i sorg och i glädje. Ser fram emot att få glädjas enormt med dig lite längre fram. KRAM.

Gabbi med grynen

15 januari 2008 10:53

Åh Grodan!
Jag blir så överlyckligt glad för er skull! Tänk att det äntligen rör på sig där nere. SNART är det er tur. Snart!
Många varma hälsningar från Västerbotten,

Humlan

15 januari 2008 11:56

Tack själv för att du delar med dig!
Vi kommer alltid finns här!
~kram~

mamman

15 januari 2008 12:11

Det spelar ingen roll vad du skriver för din smärta delar du med så många även om den är olika för oss alla.

Att läsa om dig hjälper mig i min väntan och längtan till barn nr 2. Att inte vara själv/ensam är så skönt att veta. Var kan man annars få så mycket förståelse om inte bland andra i samma situation. Det är bland mina " med systrar" som jag får min energi när jag väntar och längtar.

Jag glömde fråga dig i går om jag fick ha en länk från min blogg till din och jag hoppas att jag har fått till rätt blogg adress, i går fick jag det inte?. Vet inte om jag fortfarande ligger som nykomling eller inte.

Kram från en okänd

applecore

15 januari 2008 12:26

ungefär 100 år sen jag kommenterade...

Helt underbart med BB från Bolivia! Jag gläds verkligen med er och håller alla tummar och tår för att det rör på sig ännu mer därborta!

Kram!

AnnaK

15 januari 2008 12:27

Tack för dina fina ord, vännen. Och vet du vad? Du är ett stort stöd och en bra vän du med. Är så glad att vi hittade varandra, trots omständigheterna...Kram Anna!

UlricafrCybern

15 januari 2008 12:43

Jag är tacksam över att jag får följa eran resa. Du ger så mycket av dig själv och jag hoppas du får tillbaka dubbelt upp av alla värmade kommentarer!
Jag sänder många varma kramar!
Ulrica

Fixo

15 januari 2008 13:03

Hej Grodis! Självklart får du många vänner! Är man en bra vän så får man väl bra vänner och du är en sån dundertoppentjej trots allt som händer och inte händer i ditt liv. Många människor följer dig på din resa och kommer att hoppa jämfota av lycka den dagen ni får barnbesked. Vad härligt att det rör på sig i Bolivia förresten! Och tack för att du började blogga igen. Kramar i mängd!

cerlise

15 januari 2008 13:04

Säger som solna-madde - Tack för att just DU finns! :-)

Jag blir så berörd, på ett eller annat sätt, av allt du skriver. All glädje, förhoppningar, framtidsdrömmar och alla härliga inredningstips men också till mindre roliga tankar och känslor som du delar med dig av här. Hela du verkar vara en fantastisk och sympatisk tjej! Och det menar jag verkligen! Jag är sååååå innerligt tacksam för att jag får följa med er på denna resa, som jag nu har följt i 6 år...Måånga kramar till dig!! /Anna

Ps. har du lust att förklara vad domstol 1 och 2 står för och hur processen ser ut? Blir så nyfiken när jag läser dom andra inläggen och det står om domstolar hit och dit :-)

Lillan

15 januari 2008 18:39

Ja, hur mycket jag än har suckat över barnlöshet och orättvisor de senaste 8 åren, så skrämmer det mig ibland när jag tänker på vem jag KUNDE ha varit idag... En två- eller trebarnsmamma med en 7-åring och en 5-åring (och kanske en 3-åring), utan något som helst hum om att livet kunde bjuda familjer på sådana här käftsmällar. Jag har fått så många nya NÄRA vänner under de här åren att jag inte kan vara annat än tacksam i alla fall!

kramar, kramar!