Direktlänk till inlägg 1 juli 2007
Alltså. Jag har panik.
Minst sagt.
Katarren i magen gör sig påmind och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på nu. Äter gör jag också, mer eller mindre varje timme, för att "dämpa" ångesten jag känner just nu.
Vad har då hänt?
Jo..... *tvekar om jag ska skriva om det för det är så pinsamt*
Jag har ju berättat förut att jag fått äran att göra medlemstidningen till adoptionsorganisationen vi är med i. Nu i augusti ska numret ut, det första jag sammanställer, och det är ett dubbelnummer. Tjejen som gjort detta förut har i sin tur skickat en CD med ALLT material på. Logotyper, mallar, typsnitt osv osv. Det skickade vår handläggare (och tillika redaktionschefen) till mig i ett rekommenderat kuvert för en tid sen. Jag har haft ordning och reda på det kuvertet den kom i + CD-skivan, som dessvärre är tom och omärkt... Nu när jag så smått ska komma igång och göra tidningen, är CD-skivan... borta. Puts väck!?!
Jag har letat i 2 hela dagar nu och paniken bara växer inombords.... Mår illa, kan inte sova. Däremot kan jag äta..... *suckar tungt*
Jag hatar livet just nu. Varför kan aldrig någonting vara enkelt?! Varför kan mitt liv aldrig bara få flyta på..?! Jag pallar verkligen inte mer motgångar nu. Är redan helt matt och slut och så händer detta, som inte får hända.... Har mailat C på BFA-A nu och berättat och hon kommer INTE att bli glad. Jag skäms något så fruktansvärt och skulle bara vilja sjunka genom jorden just nu.... Vad händer om den förra tjejen raderat allt på sin dator!? Om allt är borta?!
Vågar jag inte tänka på.....
F-n, f-n, f-n.......
Ingen som är synsk..!?
*har verkligen panik*
Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.
Hur går det med vikten då? Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...
"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...