För varje dag som går så ökar min längtan efter Liten.

Jag börjar känna mig mer och mer frustrerad över att det tar sån tid.

Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att vi skulle få vänta så länge på att få ett barn i vår famn, ett levande barn som stannar hos oss...

Den 28:e november är det 6 år sedan jag testade positivt med Viktor.

6 år.

Nästan 3.000 dagar...

Det som jag tycker är mest frustrerande med denna evighetslånga väntan är att man inte vet NÄR barnbeskedet kommer. Det är inte som när man är gravid på biologisk väg och räknar med att barnet kommer efter ca 9 månader. Nu vet vi inte om vi får barnbesked imorgon eller om 1,5 år. Hopp och förtvivlan i en enda stor berg- och dalbana, hela tiden... Inte konstigt att man är trött. Inte konstigt att man ibland inte orkar vara så jävla positiv och hoppfull hela tiden.

Jobbigt att höra och läsa om folk som planerar syskon och såklart blir gravida med ens, ibland innan de ens hinner peta på varandra. Jag har inget val. Vi har inget val. Vi MÅSTE vänta. MÅSTE finna oss till rätta i leden som bara blir längre, längre och längre.

Vår framtid som föräldrar ligger i andras händer.

Förbannat frustrerande.

Fan så jag längtar.

Och fan så jag svär.

Frustration ja... var ordet.

*varm i kattmammahjärtat*

After Work i fredags. Jag hade bestämt att jag skulle ta 21.30-bussen hem. Var på puben med några kollegor och det var jättetrevligt. Efter ett par öl och ett glas vin var det dags att uppsöka en toalett och döm om min förvåning när min barndomsvän sen drygt 20 år helt plötsligt dyker upp där när hon öppnar toadörren!!?

Det blev en helkväll.

Vi drack vin, drinkar, shots, drinkar...

Dansade.

Jag blev onykter.

Så onykter att jag råkade glömma min handväska på jobbet när jag hämtade träningsväskan + laptopväskan efter krogen och när jag väl skulle åka hem med sista nattbussen hade jag varken mobil eller pengar. Kortet till jobbet hade jag inte heller, för det låg i handväskan som jag glömt kvar på jobbet... JOBBIGT!!

Ringde och väckte stackars maken och pappa som låg och sov hemma hos oss sen några timmar tillbaka och laddade inför dagens arbetsdag; sätta upp nytt innertak på övervåningen. Pinsamt. Till slut fick jag tag i en taxi som körde mig hem. Jag var genomfrusen och jättetrött. Och jättefull. Pinsamt!! Maken hade lagt fram pengar så jag kunde betala taxin och jag tvättade mig och borstade tänderna och sjönk skamset ner under täcket och somnade bums.

Vid 10-tiden idag vaknade jag till liv. Skallebang.

2 treo och lite "läsa tidning" (=sova 1,5 h till...) sen piggnade jag konstigt nog på mig. När jag är bakis brukar jag vara BAKIS... så jag måste hälsa på "Hulken"...men idag är jag tacksam för att jag inte blev SÅ bakis...utan bara fick en smärre huvudvärk, för det var det klart värt!

Maken, M och min pappa har jobbat på jättehårt idag och det blir toppenbra, det nya taket! Sen ska det spacklas och målas vitt och det kommer bli så ljust och fint.

Ikväll har vi ätit och druckit gott och M´s sambo S med deras lilla dotter R på 9 månader har varit här. Vi har haft en genomtrevlig kväll och jag är så tacksam för att vi har så många fina vänner.

Nu dags att sova, klockan är snart 01 och jag är trööööött....

Snön fullkomligen vräker ner utanför förresten, så mysigt!! Det ska bli minusgrader framöver så jag hoppas den får ligga kvar ett tag. :-)

*nattinatt!*