För varje dag som går så ökar min längtan efter Liten.
Jag börjar känna mig mer och mer frustrerad över att det tar sån tid.
Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att vi skulle få vänta så länge på att få ett barn i vår famn, ett levande barn som stannar hos oss...
Den 28:e november är det 6 år sedan jag testade positivt med Viktor.
6 år.
Nästan 3.000 dagar...
Det som jag tycker är mest frustrerande med denna evighetslånga väntan är att man inte vet NÄR barnbeskedet kommer. Det är inte som när man är gravid på biologisk väg och räknar med att barnet kommer efter ca 9 månader. Nu vet vi inte om vi får barnbesked imorgon eller om 1,5 år. Hopp och förtvivlan i en enda stor berg- och dalbana, hela tiden... Inte konstigt att man är trött. Inte konstigt att man ibland inte orkar vara så jävla positiv och hoppfull hela tiden.
Jobbigt att höra och läsa om folk som planerar syskon och såklart blir gravida med ens, ibland innan de ens hinner peta på varandra. Jag har inget val. Vi har inget val. Vi MÅSTE vänta. MÅSTE finna oss till rätta i leden som bara blir längre, längre och längre.
Vår framtid som föräldrar ligger i andras händer.
Förbannat frustrerande.
Fan så jag längtar.
Och fan så jag svär.
Frustration ja... var ordet.
M!
25 november 2007 23:24
Kan inte förstå hur det känns eftersom jag inte är i er situation, men så mycket inlevelseförmåga har jag att jag förstår att det är fruktansvärt påfrestande! Tycker att du reagerar helt normalt på den press det måste vara! *kramar om*
Fixo
25 november 2007 23:33
Ja, fy fan vilken resa... lång är den och svår... djupa dalar och höga berg. Måste vara grymt tufft för er. Men det positiva är att ni vet ATT ni kommer fram, det är det enda som är säkert. Kram och håll ut Grodan!
mallsing
26 november 2007 07:58
Har inget bra att skriva... jag känner din starka längtan....ja vet.....
Sänder styrkekramar
Även om du inte vet NÄR så vet du ialla fall ATT du kommer att bli mamma igen : ))
Mallsing
http://malla.bloggagratis.se
Marre
26 november 2007 09:37
Vet du Grodis, det är inte så konstigt att du känner frustration och längtan.
Alla ord jag vill skriva är överflödiga, men du får min tanke i allafall.
Ha en bra måndag!
KRAM
http://miniu.bloggagratis.se
Flitiga Flisan
26 november 2007 10:42
Lilla gumman! *kramar om*
Jag förstår din frustration och längtan.
Jag känner samma sak, även om vi inte börjat med adoptionsbiten än. Men vår väntan på IVF känns oändligt lång.
Jag känner precis samma sak när det gäller barnbesked från andra som hit och dit lyckas hur lätt som helst och bara tar det för givet.
Men ni kommer att få en liten snart. Jag hoppas innerligt att det är snart. Där ute finns ett litet barn som är ämnat för er och som kommer att bli så lyckligt lottad över att få ha er som föräldrar.
Jag önskar jag kunde avhjälpa din frustration.
Kramar om
http://ff.bloggagratis.se
Saga
26 november 2007 11:17
Hej! Fan vad jobbigt!!! (kan inte låta bli att haka på svordomstrenden ;) Men du tiden går, den går hela tiden, och hur motigt och jobbigt det än är, så kommer ni bara närmre och närmre ert barnbesked. Sakta men säkert. Kul att du är tillbaka i bloggen, vilken tur att jag tittade förbi för att se om du ångrat dig! Jag har saknat att hänga med på din resa! Kramar från Saga
Lotta AFF
26 november 2007 11:50
Hejsan
Ibland så är livet bara för jävla orättvist, och just att man inte vet NÄR något kommer att ske förstår jag är nog bland det jobbigaste som finns. OM ni skulle med säkerhet veta att OM tex 2 år kommer ni att få ett barn så kan man garantera tackla det på ett bättre sätt än att bara sväva i ovisshet. Vi försökte ju "bara" bli gravida i 2.5 år, men dom åren var dom längsta i mitt liv...och jag kände att jag blev mer missundsam än jag någonsin varit. ALLA blev gravida, dom som inte ville bli gravida blev det, dom som inte borde bli gravida blev det osv..
Jag hoppas och håller tummarna för att ni snarast bums med det samma i alla fall får ett besked!!
Många kramar
Ina
26 november 2007 11:57
Nä, det går inte att förstå er längtan och frustration fullt ut. Vi väntade på dottern i många år, första försöket att bli gravida var på hösten -93 och hon blev till på senhösten -99. Skillnaden var att det låg i våra händer (eller nåt ;)) hela tiden, vi behövde inte vänta på "nån annan"...
Det ÄR värt väntan, det ÄR verkligen det!!!
KRAM
(nu är det vitt på svart igen, det gör ont i ögonen!!)
http://inatankar.blogspot.com
clin
26 november 2007 13:59
Svär på du! För det är inte så jävla lätt jämt. Jag kan inte förstå hur det känns att vänta, jag kan bara försöka.... Och väntan vet man hur det är. Men håll ut!!!!!!!
Jättekram C! (har du kikat på hemsidan jag mailade till dig?)
Magdalena
26 november 2007 20:09
Ååå så du är tillbaka nu, kul.
Förstår att det är jobbigt, och att väntan är tung och lång, tyvärr har jag inget tröstande att säga, mer än att jag tänker på dig. Skickar dig massor med kramar, hade du bott närmare så hade du fått komma över på en kopp te...
Kramizar Magdalena
