Ett ljus har brunnit och brinner för dig idag,

min älskade son i himlen.

Mamma saknar dig, så oerhört.

Vet att du finns runtomkring oss.

Jag känner det så starkt, så starkt.

Extra starkt idag...

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~

Jag har en önskan:

Alla ni som har haft lyckan att få livets största gåva; barn. Snälla, krama om dem extra mycket nästa gång ni får tillfälle. Säg hur mycket ni älskar dem. Hur mycket de betyder för er. Snälla, gör det ni som kan... Vi är alldeles för många som inte kan, och kanske aldrig får chansen att göra det med våra egna barn.

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~

Till dig, min lille prins...

Himlen i min famn

(Carola Häggkvist)

"Vem har tänt den stjärnan som speglas i ditt öga?

Vem tog mörket bort i herdars blick din första natt?

Vem har flätat kronan, av strå kring din panna

vem har fört tre vise till vårt stall min kära skatt?

Är du en av tusen små?

Är du han dom väntat på?

Du mitt lilla barn,

en ängel givit namn.

Är du jordens dolda skatt?

Jag fått skydda denna natt.

Är det själva himlen

som jag gungar i min famn.

Vem har väckt den rädslan, som lät ditt hjärta gråta?

Varför tar din hand så hårt ett grep om mammas hår?

Runt oss dansar skuggor, nu är ängeln borta

han sa så mycket vackert mycket mer än jag förstår.

Är du en av tusen små?

Är du han dom väntat på?

Du mitt lilla barn,

en ängel givit namn.

Är du jordens dolda skatt?

Jag fått skydda denna natt.

Är det själva himlen

som jag gungar i min famn.

Giv att dina dagar får bli till andras glädje,

giv att alla möter dig med kärlek mild och god.

Aldrig ska jag glömma, de ord som jag fick höra

vad som än oss hända vill dom ge oss kraft och mod.

Är du en av tusen små?

Är du han dom väntat på?

Du mitt lilla barn,

en ängel givit namn.

Är du jordens dolda skatt?

Jag fått skydda denna natt.

Är det själva himlen'

som jag gungar i min famn.

Vem har tänt den stjärnan som speglas i ditt öga

Himmel diamanten över staden Betlehem".

/Mamma

Det är helt galet, men det ÄR första advent idag.

Sägs det.

Jag själv har inte alls förstått det än, men ska nu sätta full fart med pyntning av vårt renoveringskaosiga hem!

Ha en fin första advent, kära vänner!

December kunde inte börjat bättre.

Dagen har tillbringats tillsammans med Sarah och hennes två underbara barn, Nils & Ingrid. Jag kom fram lite senare än vad jag först tänkt då kudden var lite för skön imorse och att jag sen ville köpa med mig en blomma till Sarah och Plantagen öppnade kl. 10. Strax före lunch var jag iallafall framme och möttes av stora famnen av både Sarah och Nils. Lilla Ingrid var blyg och väldigt trött så hon gick och lade sig och sov middag medans vi andra satte på julmusik och förberedde sedan en deg som jäste sig stooooor..!

(se bilden, som jag lånat från Sarah´s blogg)

Vi bakade över 100 st lussebullar och Nils var en liten charmör som var så duktig och bakade jättefina lussekatter à la Nils och charmade mig totalt. När Ingrid sovit närmare, vad var det, 2 h nästan tror jag, kom hon upp med rosenkind och rufsigt hår och smakade nybakta lussekatter med ett glas mjölk. Vi fick godkänt! ;-D

(En rejäl hög med fina lussekatter! Säkert var det ca 10 st till innan detta foto togs av Sarah... ;-))

Lite mys i soffan efter att bullarna gräddats klart. Två små lintottar, härligt pigga och energiska barn, sprang omkring och busade, så att föra ett samtal var inte så lätt. ;-) Men jag njöt av dagen och nu mer än någonsin vet jag hur mycket jag saknat Sarah och hennes lilla familj. Nu mer än någonsin vet jag hur mycket jag saknar att få detta lilla "kaos" själv.

TACK älskade vän för idag. TACK för att ni är en del av mitt liv, om än alltför långt bort och för sällan. Det får bli ändring på det. :-)

*K Ä R L E K*

Idag är det sista november och snart är julmånaden här. December gillar jag. Eller rättare sagt, jag brukar gilla den. I år känner jag mig bara ambivalent och vet inte riktigt hur jag ska känna. En sida av mig hoppas och tror förstås att detta är sista julen utan en Liten. En annan tror dessvärre att det blir ytterligare en jul utan barn hos oss...

Det är jobbiga känslor men jag försöker att skjuta dem ifrån mig så gott det går... Men..! Idag är det hela 101 dagar sedan våra handlingar lämnade Sverige för Bolivia, whohooo! Tiden GÅR ju trots allt - även om det ofta känns som om livet står på paus...

Träning idag igen och det var jättetungt att komma iväg och jag var så nära att strunta i det och istället gå en runda på stan i affärer, men så tog jag mig i kragen och bytte om och marsch iväg! Det gick bra att träna och känslan efteråt är ju obeskrivlig! Det är DEN känslan jag måste lära mig att plocka fram när orken och motivationen tryter.

Imorgon bitti bär det av mot Stockholm och Lidingö. Äntligen! Jag ska hälsa på Sarah och hennes två underbaringar N&I och vi ska alla baka lussebullar tillsammans. Ska bli otroligt roligt och skönt att träffa dem och framför allt få krama om Sarah hårt!

Nu är det snart dags för Idol och utröstningen. Tänk, bara en vecka till final och för mig är det självklart. Tjejerna regerar! Marie & Amanda SKA till Globen och Andreas kan sjunga på sin frus frisörsalong eller kanske på en Ålandsfärja eller nåt... ;-)

Ha en jättefin helg allihop!

TACK för alla goa kommentarer! *glad glad glad*

KRAM!

Jag har kommit igång jättebra med träning.

Ja, just det.

T R Ä N I N G !

Tänka sig, va? ;-)

Slöa jag liksom. Knappt så jag tror det själv.

Men det ÄR sant och jag tycker det är skitkul!

Känns som om jag hittat min grej hos Itrim och att gå dit och köra ett pass på 30 minuter med blandade styrketräningsövningar + kondition känns så bra. Jag har hittat hem! Idag kom dessutom kortet man drar i receptionen när man kommer så från och med nu kan jag själv registrera när jag varit där. :-D

Ikväll har jag scrappat. 2 st julkort och 1 grattiskort. Inte så illa av en nybörjare som mig. Känner mig faktiskt rätt nöjd med dem alla 3. Dock är det inget jag lägger ut här, för risken är ju att de som är tänkta att få dem i lådan så småningom, kikar in här.... ;-P Fotografera dem ska jag göra och arkivera!

Nu sängen!

KRAM till er och TUSEN TACK för alla fina kommentarer!

Ledsen att jag inte hinner med att svara er... :´-(

Det finns rykten.

Sedan finns det också fakta.

F A K T A .

Jag kan inte blunda för det. Längre.

Det ÄR oroligt nere i Bolivia. Nye presidenten är stark motståndare till internationella adoptioner. Nu är det dessutom oroligt i Bolivia pga en ändrad grundlag och på www.latinamerika.nu kan man läsa om ett hotande inbördeskrig.

*ont i magen*

Det får bara INTE ske.

Det får INTE hända.

Jag skulle aldrig orka det.

VI skulle aldrig orka med det.

Det jobbigaste av allt är att man inte kan göra ett jävla skit åt det. Bara att luta sig tillbaka och finna sig i det. Lära sig leva med att andra styr och ställer och (förhoppningsvis...) gör sitt jobb som de ska.

S V Å R T !

Jag har varit jättenere och frustrerad idag. Med en envis huvudvärk som till slut gav med sig iallafall, men som hindrade mig från att gå och träna. Jag som kommit igång så bra... Imorgon blir det iallafall av det har jag lovat mig själv. Dock har jag tränat i drygt 3 h här hemma, för jag och maken har jobbat på bra med övervåningen här hemma ikväll. Nya gipstaket är uppe och nu är alla tapeter rivna på hela övervåningen! Imorgon kommer en målare hit och ska kolla på hur det ser ut och om det "duger". Förhoppningsvis kommer han och spacklar och målar taket fint vitt inom en inte allt för lång framtid. Åh, vad jag ser fram emot det! Det ÄR trots allt stor skillnad på lackat gulnat furutak, mot vitt slätt gipstak.

Sen har jag bestämt mig ang. fondvägg i sovrummet. Det BLIR den där "porrtapeten" (den heter "Lust" från Boråstapeter och skapades för firandet av Linnés 300-årsjubileum) jag såg för några månader sen och fastnade för direkt. Sen blir det i övrigt en ljus, varm vitbeige tapet. Längtar tills det momentet kommer, för då tar JAG över och jag BEHÖVER något att pyssla med ...(förutom träning och scrapbooking av julkort som numera upptar min fritid).

Förresten är ni är galet underbara! TACK snälla ni för er medkänsla, era fina ord till mig trots min frustratio. Jag hoppas jag inte sårar någon genom att skriva som jag gör, för jag är inte bitter och missunnsam... än... ;-P

KRAM på er!

För varje dag som går så ökar min längtan efter Liten.

Jag börjar känna mig mer och mer frustrerad över att det tar sån tid.

Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att vi skulle få vänta så länge på att få ett barn i vår famn, ett levande barn som stannar hos oss...

Den 28:e november är det 6 år sedan jag testade positivt med Viktor.

6 år.

Nästan 3.000 dagar...

Det som jag tycker är mest frustrerande med denna evighetslånga väntan är att man inte vet NÄR barnbeskedet kommer. Det är inte som när man är gravid på biologisk väg och räknar med att barnet kommer efter ca 9 månader. Nu vet vi inte om vi får barnbesked imorgon eller om 1,5 år. Hopp och förtvivlan i en enda stor berg- och dalbana, hela tiden... Inte konstigt att man är trött. Inte konstigt att man ibland inte orkar vara så jävla positiv och hoppfull hela tiden.

Jobbigt att höra och läsa om folk som planerar syskon och såklart blir gravida med ens, ibland innan de ens hinner peta på varandra. Jag har inget val. Vi har inget val. Vi MÅSTE vänta. MÅSTE finna oss till rätta i leden som bara blir längre, längre och längre.

Vår framtid som föräldrar ligger i andras händer.

Förbannat frustrerande.

Fan så jag längtar.

Och fan så jag svär.

Frustration ja... var ordet.

*varm i kattmammahjärtat*