Fick just mailat en dikt från en nätvän som är helt otroligt på att skriva texter. Tack snälla Lisa! Den är så klockren!

(Jag har givetvis frågat och fått Lisas medgivande att publicera dikten.) 

  

  HURRA   HURRA  HURRA  HURRA!!

Idag fyller vår älskade lille Prins 2 år!   

Tyvärr kan vi inte fira honom på hans födelsedag denna gång, men får ta det i efterhand när vi kommer ner till Bolivia, vilket verkar bli snart! Iiiiiiih!!!  

Sen kan och ska vi fira honom varje födelsedag, i resten av våra liv. 

Åh, nu snörvlar jag igen... 

Mycket känslor i omlopp nu. Många tankar. 

Jag är så innerligt lycklig!! 

Och då har vår resa knappt börjat... 

Idag, just på Prinsens födelsedag, har vi varit hos Familjerätten och ansökt och fått beviljat om att fortsätta adoptionsprocessen! Det känns fantastiskt stort och verkligen något att berätta för honom sen. Kan tänka mig att jag varje födelsedag i framtiden säkert kommer upprepa: "Åh, jag minns den dagen du fyllde 2 år. Det var då vi fick OK-stämpeln på att få hämta dig på riktigt!"

Ända sen i torsdags när "Saltkråke-melodin" ringde på min mobil har jag gått i ett rus. Vi har skrattat, gråtit, skålat i champagne både en och tre gånger.    Vi har fått massor av vackra blommor! Och små söta nallar! Och fina kläder! Och presentkort på familjefotografering!

Och så alla underbara hälsningar - TACK snälla ni!!

Det är mycket som ska fixas med och tänkas på. Vi vet ännu inte när vi kommer få åka iväg, men vi tror båda att det inte är lång tid kvar alls. Gissar på 2-3 veckor, MAX! Det är heeeelt galet! 

Åh, vad det pirrar i magen nu.

Så starka känslor som ibland pytsas fram. Lite i taget. Jag pallar inte annars. Då spricker jag av lycka!

Så många år som vi väntat.

Så mycket som jag "trängt undan" väntans- och längtans känslorna. För att orka med. Då tar det tid att komma igen.

Våga känna.

Våga tro.

Våga glädjas.

Men det får ta tid.

Vi har ju resten av våra liv på oss!   

  

Igår, torsdagen den 17 juni 2010, kom det efterlängtade samtalet!! 

Jag hade just vaknat(!) efter att ha somnat om och drömt en massa. Vaknade med ett ryck kl.  09.56 och studsade ur sängen. Jag skulle ju jobba kl. 12-20 och ville vakna till i lugn och ro. Det var inte meningen att jag skulle sova så länge, jag hade ställt klockan på 8.30 egentligen...

Jag hann bara hunnit kissa, blaska lite kallvatten i ansiktet och slarvbäddat sängen. Då ser jag mobilen ligga där, mitt i sängen och jag var på väg att bädda in mobilen under täcket. Tar den och lägger den i bakfickan på mina tunna mysbrallor.

Är precis på väg att gå ned för trappen när jag känner hur det börjar vibrera på höger skinka. Sekunden efteråt börjar "SALTKRÅKAN" att fylla rummet. Jag börjar genast skaka intensivt. Fnissar högt och halvt hysteriskt. Tårarna väller över med en gång. Jag förstår. 

Skrattande och snörvlandes svarar jag något konstigt.. inte mitt namn utan bara ett snörvlande "Ja.. hallååå.. eeeh... " Jag hör hur vår handläggare fnissar på sitt håll och hon säger sen "Ja, Marie...idag jag ringer med glada nyheter!"

Jag hör henne knappt. Mobiltelefoner funkar sk-t här ute. Jag vägrar ha ett hackande samtal där jag hör varannan stavelse så jag ber henne ringa hem. Och det fort!! Hon upprepar numret blixtsnabbt och det dröjer inte många sekunder innan hemtelefonen ringer. Då har jag lika blixtsnabbt förflyttat mig ca 5-6 meter till arbetsrummet, fattat papper och penna. Svarar på en halv signal. Gråter. Andas. Hyperventilerar. Snor rinner. Tårarna rinner i en flod. Jag skakar.

Lyssnar. Försöker lugna mig själv. Vill ju veta!

"Åh, vad jag längtat efter att ringa detta samtal, Marie. Jag är så glad för er skull. Nu är det klart, ni har fått en pojke!"

Jag bryter ihop. Men positivt. Gråter om än ännu mer.

Hon tar en paus och fortsätter sen; "Han är ca 2 år och heter ----- "

Jag gråter mer.

Vår väntan är snart över.

Vi har fått en son.

Ännu en son.

Vi har blivit 2-barnsföräldrar. Eller rättare sagt; vi är på god väg att bli.

Viktor får äntligen bli storebror!!

Vi är såååååååååååååååå lyckliga!!!

Igår jobbade jag inte. Fixade inte det. De förstod.

Idag har jag jobbat, med hjärnan hos vår Prins i Bolivia. 

Vi har fått så mycket gratulationer, hälsningar, mail, SMS, MMS, blommor, presenter. Det är helt GALET!! Jag är så innerligt, innerligt lycklig. TACK!!!   

Och detta är bara början.

På livet.

Livet - som inte längre står på paus.

  

Igår kom det så ÄNTLIGEN ett barnbesked från Bolivia! Det blev dock inte officiellt förrän idag. Även denna gång (som alla andra gånger...) gäller det dock en annan domstol än den vi väntar i, men dock "rätt" stad, dvs Santa Cruz. Vi väntar i domstol 1 och barnbeskedet gällde domstol 2. Den lyckliga familjen har fått besked om att det finns en liten son och lillebror på drygt 1 år att åka och hämta hem. *ståpäls*  

Åh, vad jag hoppas att detta är proppen som gick och det nu blir rena ketchup-effekten så att alla vi som fått veta att vi har "matchats" med barn ända sedan januari snart (gärna imorgon!) får våra efterlängtade besked!

Idag när jag kom hem visade det sig att vi fått ett mjukt paket med posten! Kära vänner (som förövrigt var snälla och hjälpte oss med översättningen av bildtexterna till våra foton, från svenska --> spanska, i handlingarna som vi skickade ner till Bolivia i augusti 2007) hade skickat ett jättefint kort med Nalle Puh på och en jättefin stass till Liten, som h*n fått ärva av lillasyster i Familjen F. Verkligen jättefint och dessutom med GRODOR på! Varm och rörd av all medkänsla är jag! TUSEN TACK kära familjen F!   

  

Och tusen TACK för alla kommentarer. Från er alla, både kända och okända vänner. Ni är helt fantastiska och jag är så tacksam för att ni bär fram mig på denna resa, som blivit så många år längre än jag någonsin hade befarat... 

  

Bilden illustrerar precis min känsla...

Hur jag känner... hur jag mår...

Att det känns som om allting snart brister...

I snart 2 månader har vi vetat om att Liten finns. Att vi har ett barn utsett till oss som de håller på att "processa". Grejen är den att Liten och flera andra barn som också ska få komma till Sverige, är under process sedan mycket längre än "bara" 2 månader. Nämligen sen JANUARI - och det är ett HALVÅR!!!

Ett halvår i ett litet barns liv är jättelång tid. Det hinner hända massor. Ett halvår för dessa barn som istället för en kärleksfull och trygg miljö får tillbringa sin tillvaro på ett barnhem... 

Jag börjar nojja över att vårt barn kommer hinna bli äldre än 3 år (som är vår medgivandeålder och som barnet max får vara när man kommer hem till Sverige igen) och att det ska ställa till det när barnbeskedet väl kommer. OM det kommer nu i sommar - mitt i semestertider, vem kan då ordna det?? Jag vet att jag inte ska eller borde oroa mig i förväg. Men hur lätt är det att låta bli...

Ingen önskar mer än jag själv att det fanns en OFF-knapp nånstans på kroppen att trycka på när allt blir för jobbigt och tungt att mäkta med.

Jag orkar inte glädjas över saker och ting längre som jag vet att jag skulle gjort i vanliga fall. All min energi, den lilla som finns, går åt till sommarjobbet som uska på lasarettet. Jag måste välja, sortera bort... Ibland sorterar jag saker jag vet att jag mår bra av. Att umgås och socialisera med vänner. Men jag orkar inte... Den lilla lediga tid jag har måste jag få "bara vara".

Jag hoppas att jag har vänner kvar när denna resa är i mål....

Nu måste jag gör förbereda mig för dagens utmaning. Först HLR-kurs i 4 h med undervisning, praktik och sen prov. Därefter jobba 17-22. Wish me luck... att jag får kompetenskortet som intygar att jag kan utföra HLR på en person om det skulle bli aktuellt.

Så har då ytterligare drygt en månad har passerat och jag inser att det nog är dags för ett livstecken. TACK snälla ni för er omtanke!   

Jag lever.

Andas.

Men inte så mycket mer...

Orken och hoppet om att någonsin få det där telefonsamtalet... barnbeskedet... börjar återigen sina. Jag fattar inte vad det är som dröjer så!?! Det är snart 2 månader sedan vi fick veta att vi har ett barn "utsett" till oss i Bolivia. Vi vet att de processat flera barn till svenska famlijer sedan januari. Det är för sjutton ett HALVÅR!?! Ett halvår är JÄTTELÅNG tid i ett barns liv och jag känner mig frustrerad och lurad. De stjäl ju för bövelen tid från oss. Tid som vi skulle kunna haft TILLSAMMANS. Tid som vårt barn inte hade behövt bo på ett barnhem. Tid som Liten kunde fått obegränsat med kärlek, lugn och trygghet av oss som längtat och väntat så länge.

Det tär på en mors hjärta att veta.

Men inte NÄR...

Lusten för det mesta har försvunnit. Orken också. Just nu känns det som om det räcker med att ta sig igenom dagen. Jag har dessutom mitt i allt påbörjat det som jag i normala fall skulle tycka vara SÅ spännande & roligt - mitt sommarjobb som undersköterska på lasarettet! Det är MASSOR med nytt att lära sig och jag känner mig så okunnig och grön. Frustrerande det med. Tur att jag har 3 veckors upplärning till att börja med... Jag hoppas att någonting vettigt fastnar i min trötta hjärna. Det är jättekul. Det är jättespännande. Det är en fantastisk chans. Det är detta jag vill. 

Ändå...

Självklart skapar denna känsla jag har även dåligt samvete hos mig. Att jag inte förmår mig att glädjas. Att jag inte förmår mig att orka det jag "borde" de få dagar jag har ledigt. Mitt schema är väldigt blandat och jag jobbar både kvällar och dagar. I helgen som var jobbade jag 13.30-22.00 och därför är jag nu ledig måndag-tisdag istället. Jag vet inte vad jag mår bäst av, att vara på nya jobbet och ha fullt upp och inte knappt få sitta ned, eller hemma där tankarna sköljer in i huvudet och gör mig mer eller mindre handlingsförlamad. Det handlar inte om att jag är slö och lat och inte vill. Det handlar om att jag inte orkar...

Se nu till att ringa ... jädra telefon! Jag är så LESS på detta!

Jag vill börja LEVA!

Som grädde på moset har min mage börjat säga ifrån och det rejält. Jag har knaprat Omeprazol i 2 veckor men det hjälper föga. Så snart ser jag ingen annan råd än att ringa läkare. Men jag vill INTE göra gastro... även om jag vet att jag kanske borde... Är ju på den avdelningen där många patienter genomgår sådana och jag hade ju även praktik på mottagninen så jag vet (allt för väl?) hur en sådan går till... 

För att fortsätta på kroppen så kan jag meddela att operationen jag gjorde i Umeå för en månad sedan gick bra. Gjorde ju en s k LASIK för att slippa glasögon/linser. Det var torrt och skavigt efteråt i ca 1 - 1,5 vecka så jag droppade fuktdroppar (förutom kortison+antibiotika) för fulla muggar. Igår var jag hos en optiker för efterkontroll efter 1 månad och då visade det sig tyvärr att jag har astigmatismen kvar på båda ögonen samt att jag har flera skador vid snittet på hornhinnan på höger öga. Detta skrev optikern ned på ett papper som jag ska faxa till kliniken imorgon när jag jobbar. Vi får se vad/om detta leder till att jag ev. måste flyga till Umeå ytterligare en gång i höst för att göra om. Jag vet inte... Jag orkar ärligt inte bry mig just nu, för jag lider inte av det. Jag ska dessutom på inrådan från optikern vara mer noga att droppa med fuktdroppar, för det underlättar läkningen. Ska bli! Jag ser dock jättebra och känner inte att skavet är kvar alls. Dock är mörkerseendet sämre och det blir som "glorior" runt bilarnas lyktor när jag kör kvälls/nattetid, men hur ofta gör jag det? Jag är inte blind iaf och visste om att det kunde bli så här innan.

När jag ändå bloggar så delar jag med mig av lite bilder från vår sommarträdgård samt badrummet som i det närmaste är klart! Bilderna är bara mobilbilder så bildkvalitén är inte den bästa, men men...

Syrénhäcken i full blom!

 

 

Sally på sin favvoplats om sommaren - i sin korg i skuggan av ormbräkenbusken.

Färgtemat på penséerna i år blev ljuslila/rosa och vinrött.

I skuggan under hagtornsträdet som just nu blommar för fullt!

   

Vår fina magnolia som snart är överblommad för denna gång...

Badrumsmattan - en vit lite glansig rya - på klinkergolvet i nya badrummet.

      

Tvättkommoden, spegeln och hörnskåpet i mörkbrun ek från Miller.

Duschhörnan innan duschväggarna kom på plats.

   

Med duschväggarna infällda.

 

Toaletten och ett s k "flygplansskåp" över. En frostad fönsterfilm ska monteras upp i halva fönstret som insynsskydd. Tills dess får det räcka med "koppargräs". På stenen som ligger i fönstret står det "Hope", en sten vi fick av en vän för ett par år sedan.

  

Är lite nervös och pirrig just nu. Och full av förväntan...

Imorgon bitti flyger jag nämligen till Umeå för att operera bort mitt synfel med laser! Det känns helt galet att försöka föreställa sig känslan utan glasögon, utan skavande linser som gör att mina ögon känns torra. 

Jag har haft glasögon i 20 år. Jag var runt 15-16 år när jag upptäckte att jag plötsligt inte kunde läsa på svarta tavlan i skolan utan att behöva kisa och anstränga ögonen. Så det blev glasögon. Och jag hatade det.

Och har så gjort sen dess...

Jag har avskytt känslan av att känna mig instängd. Det spelar ingen roll om folk säger att jag passar i glasögon. Eller om jag väljer de mest "naturella" bågarna. Jag känner mig instängd ändå. Och jag avskyr känslan. Starka ord, jag vet.. men det är min känsla och erfarenhet av glasögon.

Sen kan jag tycka att det är SÅ snyggt med glasögon! På andra. Markerade bågar med breda skalmar är bland det snyggaste jag vet och ofta önskat att jag kunde haft själv, men det GÅR bara inte. Det gör att jag känner mig än mer instängd.

Jag har dessutom skelat sen jag var liten och har ett brytningsfel. Det blir sämre med glasögon, särskilt när jag är trött och störd av bågen och glaset. Mitt skelande öga far iväg hel vilt och jag blir ännu mer trött.

Så det ska bli så skönt att äntligen få göra detta!

Jag har dessutom min kära vän S med mig på denna resa, vilket gör att jag känner mig trygg och lugn. Hon har dessutom genomgått samma operation för bara en liten tid sen och garanterat mig att det INTE gör ont! Jag litar på henne till 110%.

Wow... tänk att få slippa glasögon. Slippa det eviga letandet för att man inte minns vart man la dem sist... Imman på rutorna när man kommer in i värmen efter att ha varit ute i lite kyligare temperatur... Regndroppar som stör synfältet... Att aldrig kunna ha snygga solbrillor utan att behöva palta med linser först... Jag har aldrig köpt solbrillor med styrka, för dyrt för att säkert snart slarvas bort om jag känner mig själv rätt... 

Snart (förhoppningsvis) har vi också en Liten som säkert skulle varit nyfiken på mammas glasögon också, och velat ta i dem och bryta hit och dit. Jag hade då fått vända bort ansiktet för att skydda dem och säga "Aja baja" och "Nej".. vilket inte känns ett dugg lockande att göra. Jag vill gooosa. Kunna vara nära. Både Liten och maken. Utan att tänka först och försöka undvika att få ständiga näsavtryck på rutorna och sedan tvingas putsa dem för att se något...

Umeå - here we come!   

Återkommer givetvis med rapport när jag kan!

Håll gärna en tumme imorgon torsdag runt 11-tiden är ni rara...

Så har då ytterligare drygt en vecka passerat sedan vi fick vårt preliminära barnbesked om att vi har en liten kille/tjej som är utsedd till oss. Vår Liten!

Valborg har passerat och den blev väldans mysig och trevlig på alla sätt. Jag och maken åt god middag hemma, bara vi två. Sedan gick vi en promenad bort till Valborgselden vid Samfällighetslokalen. Det var ingen kör eller så som sjöng och inte så jättemycket folk kvar utomhus. Typiskt nog började det småregna när vi gick iväg och det höll i sig. Men inne i samfällighetslokalen, som är ett hus med en jättestor veranda som vätter mot en strand och Mälaren, var det mycket folk och till vår stora glädje levande musik. Ett band som spelade och sjöng jättebra, synd bara att de som anordnade Valborg inte hade gjort någon som helst reklam för att det skulle vara liveband, då hade det nog varit fullsatt. 

Vi träffade flera bekanta och hade så trevligt! Jag skrattade och mådde gott och var t o m upp några svängar på dansgolvet och svängde mina lurviga.   

Helgen har tillbringats på hemmaplan och jag har röjt en hel del i trädgården. Musöron på björken innebär att rosenportalen kan ses över, och till min stora sorg upptäckte jag att den nog är helt livlös??! Känns jättetråkigt för den är sååå vacker på sommaren när den blommar... Jag hoppas jag har fel och ger den några veckor till innan vi klipper ned den totalt. Den ger ju sån fin karaktär till vår trädgård och jag älskar när den står i full blom med alla röda rosor!

Väntan är emellertid tung. Jag undrar hur länge vi kommer få vänta på det riktiga beskedet. Jag har svårt att förhålla mig till det faktum att jag nog(?) ska börja jobba som undersköterska på lasarettet den 1 juni. En del av mig vill absolut det och jag ser det som en chans att kanske "få in en fot", medans en annan del av mig vill åka NU. Jag kan inte ställa in mig mentalt på jobb hela sommaren, det går bara inte, hur mycket jag än försöker... Oavsett om det blir så eller ej så vet jag att jag faktiskt ser fram emot det. Har längtat tillbaka till vården sedan min praktik förra hösten och det är ju detta jag VILL jobba med sen!

Ett blogginlägg som inte har någon känsla alls känner jag... Lika förvirrad som jag känner mig...   

Tack för att ni läser! 

Det har nu gått en hel vecka sedan vi fick veta att Liten finns!

En omtumlande vecka.

Första dagarna, fram tills i onsdags, gick jag som i ett vakuum... Tankarna var hos Liten 100% av tiden kändes det som. Enormt påfrestande och frustrerande... Energi som jag behöver till annat gick åt till att släpa sig till jobbet och försöka samla tankarna och jobba. Inte helt lätt...

Dessutom är det s k lönehelg och det är många som vill ha annonser så det har funnits att göra om man säger så...

Nåja, men så igår så vände det faktiskt! Jag känner mig pigg och kan faktiskt skingra tankarna något. Jag tror jag hittat grejen ... nämligen att lyssna på radio! Det hjälper mig massor, att "stänga av" eller åtminstone förskjuta mina tankar lite grann... Jag sover som en stock om nätterna i alla fall och det är jag glad för att jag kan. Sömn har för mig aldrig varit något problem, under alla år av sorg och mycket psykisk och fysisk påfrestning... det är jag enormt tacksam för! Sömn är A och O, särskilt i tuffa tider...

Nåja, nu har ju det i alla fall passerat en hel vecka sedan beskedet och det betyder ju rent krasst att vi är en vecka närmare varandra! Jag hoppas det inte dröjer så många veckor till innan vi får veta mer om Liten ... och till sist - äntligen få hålla "henom" i vår famn och snooza i det mörka brunsvarta håret... 

Jag måste ju visa mattan som ÄNTLIGEN kom idag! Faktum är att jag beställde den från Ellos i torsdags förra veckan, dagen INNAN vårt prel. barnbesked! Tycker den är SÅ fin! Vi har ju djungeltema i Litens rum och denna passade super. I och med att vi ju har medgivande för ett barn upp till 3 år så är det ju svårt att köpa kläder och NÅGOT måste jag få köpa lite då och då annars blir jag tokig... Har lite kläder från tiden när medgivandet var upp till 18 månader, i stl 74 och 86... kanske de kommer räcka när det är dags? Även om Liten är över 2 år så brukar de vara rätt korta i växten, sydamerikaner. Kanske brås på mor sin som ju är "kort och satt"...    

(Bild från Ellos)

Det ska bli riktigt skönt med helg. Det har ju utlovats fint väder och jag ska elda bort massa ris på baksidan samt köra några vändor till Återbruket med skräp från rivningen av gamla köket. Skönt med fysiskt arbete och jag hoppas att få lite sol på nosen!

Ha nu en skön helg allihop och tusen tack ännu en gång för er omtanke om oss!

Det värmer långt, långt in i hjärtat!   

Mel. Saltkråkan...

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om,
att det var liten som till mamma, pappa nu kom!
Åh, vad vi ska fira. Oj, vad det är roligt!
Liten tycker vi så väldigt mycket om!

Nu ska du höra nånting som jag vill tala om
att någon liten charmat alla runt om dom.
Mammas lilla liten, pappas lilla liten,
Nu är allting helt precis som det ska va! :)

----------------

Tack älskade, älskade vän E!! *rörd till tårar*   

Den ska jag lära mig utantill!