Riset som brändes vid, visade sig inte behövas i allafall. Det räckte ändå, och blev över! Maken köpte något "halvfabrikat" förut (vi är egentligen lite emot sånt, men ibland är det bra!) på någon italiensk risotto med svampsmak, och det var 2 portioner. Eftersom min käre far hämtade upp maken och hans jägarkompis på stationen så bjöd vi såklart även pappsen på middag.

Jag skar upp kycklingfiléer i små bitar (det var då olyckan skedde...) och brynde på dem i stekpannan. Kryddade med svartpeppar och salt och ett par klyftor vitlök och slog över 1,5 dl lätt creme fraiche, och så fick det puttra ihop sig lite. Sen blandade jag allt med den färdiga risotton och serverade med en fräsch vanlig grönsallad. Blev riktigt gott!

Fingret mår OK, och efter att ha bytt ut omslag 3 gånger har jag nu fått stopp på blödningen och har mitt ena pekfinger inslaget. Det kommer nog läka ihop mer eller mindre till imorgon så jag är inte orolig. Bara det att det är så TYPISKT mig. Jag blev stressad och hade dessutom satt på CD-skiva med en massa bra och intensiv "Dance-music" på hög volym så det gick undan där. Lite FÖR fort med facit i hand...

Pappa ska sova över hos oss i natt och imorgon åker han och maken till Norrrtälje för att fixa bilen som står där någonstans i skogen. Det är tydligen kamremmen som rykt.... Men pappa är duktig på bilar och det kommer säkert ordna sig. Trist bara att vi annars säkert hade fått upp alla lister och foder i sovrummet annars, men det får vänta lite till....

Jag ska försöka orka städa och tvätta imorgon... Annars hoppas jag att det blir en betydligt lugnare dag än dagen idag varit...

TACK goa ni för alla kommentarer jag fått på sistone! Jag läser dem alla, många läser jag om och om igen. Blir varm i hjärtat och gråter en skvätt ibland, för att det finns så många kända och okända vänner som känner med mig och oss... och inte rackar ner, trots att jag ibland inser att det jag skriver är på gränsen till bittert. Men bitter är det SISTA jag är och aldrig kommer bli! KRAM på er!

 

Flitiga Flisan

12 januari 2008 22:30

Älskade gumman!

Vilken helg du/ni haft hittills.
*blåser på fingret*

Jag skickar alla varma kramar jag bara kan till dig. Vill få dig må bättre. Att det ska bli en väg du vandrar på istället för en tunn lina som du balanserar på.

Jag hoppas trots allt att ni har en mysig kväll ikväll med din pappa.

Jag tror du skulle må lite bättre av att du faktiskt tog dig tid att göra något roligt imorgon och inte bara måsten som städning. Gör något du känner för. Något som gör dig glad och får dig att le lite. Om så bara för en liten stund. Som gör att du kanske känner dig lite bättre inför en ny arbetsvecka. Jag tror att du behöver det. Visst det är bra att städa och tvätta, men det försvinner inte. Det kanske maken kan göra lite mer av imorgon, så att du får känna att du kan andas lite och hitta lite glädje i denna helg.

Du vet var jag finns om det är något.

Många långa, varma kramar!

http://ff.bloggagratis.se

 

marie

12 januari 2008 23:22

Blåser på fingret! Hoppas det är bättre nu. Jag förstår inte var du får all din energi ifrån med att renovera, blogga, träna mm. Jag tycker du är toppenduktig. Var nu rädd om fingrarna dina. Håller tummarna att de snart ska kittla någon liten tjej eller kille under fötterna. Kramar

 

Sophie

12 januari 2008 23:30

Brukar kika in här nästan varje dag även fast jag inte vet vem du är eller känner dig personligen. Din blogg berör på något sätt och jag ser fram emot att följa er fram till barnbesked och tiden därefter också. För visst kommer ni också att få barn förr eller senare! Ge inte upp och sluta inte kämpa!

http://www.luneas.bloggagratis.se

 

Dockmamman

13 januari 2008 09:13

Jag tycker inte att det låter bittert, jag tycker det kommer från en människa som har något att ge till många av oss.
Jag själv har fått hört att jag är många ggr bitter av min egen släkt, me jag är inte bitter utan den känslan jag har i min kropp är maktlöshet, sorg, ibland t.om avundsjuka ( inte på att andra människor har det bra men om det kunde vara så att det blev jämt fördelat, att alla fick lika mycket av vad det nu är) men det jag känner mest det kan vara den stora sorgen, saknaden och maktlösheten.

Jag läser mycket av det du skriver och det går direkt in i mitt hjärta, jag själv miste mycket i min barndom och det är så jobbigt idag och jag kämpar med blod, tårar och svett och det är därfär min släkt säger att jag är bitter men det är jag inte och jag kommer aldrig heller att bli det.

Men man måste få fabulera ut sina ord, tankar, känslor för annars äter det upp en inifrån.

Jag hoppas innerligt att det snart kommer en liten tjej eller kille till er...

Kramar i massor

http://stickmonster.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här ser min fot ut 4 veckor efter op.

Hur går det med vikten då?   Ja, hörrni... Önskar så att jag kunde säga att jag numera är normalviktig och att allt är bra! Tyvärr är det inte så... Jag peakade min högstavikt NÅGONSIN här under våren. Blodtrycket hade stigit till 147/97 och jag ...

Herrejösses...   Insåg just att det på söndag ju är exakt 2 år sedan min mobil ringde. Signalen för Astrid Lindgrens "Saltkråkan" ljöd och klockan var exakt 10.00 och jag var yrvaken. Jag hade vaknat tidigare men somnat om då det var en ledig dag...

"Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jordenOch min längtan har fört mig hitDet jag saknat och det jag fått   Det är ändå vägen jag valtMin förtröstan långt bortom ordenSom har visat en liten bitAv den himmel jag aldrig nått ...

Hej alla!   VAD skriver man i en blogg som man inte skrivit i på över 1 år? Som man haft dåligt samvete över att man inte uppdaterat sen den dagen (dagarna efter) vi fick vårt efterlängtade barnbesked förra sommaren.   HUR formulerar man...